Hampus klassiker

Jag tröstar mig bäst jag kan med senaste numret av Runners World, vitaminkick och varm dryck.

Min vanliga kur med vitlök och ingefära verkar inte hjälpa. Så jag överdoserar med c-vitamin. Kiwi, jordgubbar och Berocka. Överdoserar förresten vitlök också om jag tänker efter. ICA-handlaren sa att min konsumtion motsvarade hela Tensta och Rinkeby.

Kanske lika bra att stanna hemma i morgon också. För andras skull.

3:15 på Lidingöloppet känns avlägset just nu :-(

Jag brukar vilja göra ett formtest några veckor innan Lidingöloppet. Förhoppningsvis faller det väl ut och jag blir lugnare i sinnet.

Jag testade dels formen men också en annan typ av vätskebälte. Tidigare har jag haft småflaskor runt midjan men den här gången körde jag med bältet som jag använder vid skidåkning som rymmer en 50 cl flaska. Det funkade perfekt!

På Gainomax sports teams sida finns en genomgång av hela Lidingöloppet. De tipsar bland annat om att man ska jobba på att behålla farten över backkrönen. Det kändes verkligen när jag testsprang. Jag blev så glad över att ha klarat backen att jag belönade mig med ett par långsammare steg på krönet innan jag sprang vidare. Fel! Då var jag ju tvungen att jobba på att öka tempot och intensiteten igen.

När jag väl präntat in att fortsätta i samma intensitet gick det mycket lättare!

Jag valde att testa Lidingöloppets två jobbigaste mil. Näst sista och sista. För mig är mittendelen alltid jobbigast. Jag är för dålig på att springa nedför. Uppförsbackarna funkar genom att jag kortar steglängden och trippar upp. Men nedför känns det som om mina lår ska skaka sönder. Måste få till "rulltekniken" nedför.

Jag klarade de två milen på ganska precis mitt tänkta tempo. Men efteråt var energidepåerna helt slut. Bara två enervittabletter och en halvliter vatten under löpningen. Återhämtningsdrycken var ljuvligt god när jag kom hem!

För mig gäller det att ha med mig extra energi under loppet. Visserligen finns det vätskestationer var femte kilometer. Men sportdryck innehåller inte alla kalorier jag behöver för att orka springa i nästan tre timmar. Jag kommer att ha med mig gel med koffein och Enervits tabletter. En gel var 45:e minut och en tablett i timmen bör räcka. Plus ett par muggar sportdryck vid stationerna.

Sedan ska jag försöka att inte dras med i farten i början. Att spara lite på krafterna och inte behöva tappa så våldsamt mycket på slutet får bli årets strategi. 

Jag kommer att gå uppför de två "mördarbackarna". Den vid Grönsta gärde är kort, men drar jag på mig syra där så kommer jag att få problem senare. Aborrbacken är lång och seg och där tänker jag promenera snabbt i stället. Jag tappar ett par minuter men får en behagligare resa mot mål efteråt. Jag har behövt släpa mig fram de sista fem kilometerna till mål alla tidigare gånger jag sprungit Lidingöloppet. Förhoppningsvis kan jag undvika det i år!

Det bästa med hösten är att man kan plocka ett färskt äpple på tomten på väg in från träningspasset!

Eller fylla på med extra energi genom att förädla äpplena lite!

Igår körde jag tusingar, det vill säga intervaller som var en kilometer långa. Tanken var att springa minst en minut fortare än min tänkta kilometertid på Lidingöloppet. 

Det gick ganska bra. När jag kom hem och kollade pulsklockan hade jag en genomsnittstid på 5:29 per kilometer. Då var tio minuters uppvärmning, några minuters löpskolning och tio minuters nedjogg också inräknad. Sammanlagt höll jag på i en timme. Med den kilometertiden klarar jag målet på 2h och 45 min på Lidingöloppet!

Kanske ska jag helt enkelt springa Lidingöloppet som tusingar? 4:15 till 4:30 per kilometer, en kilometer i taget. Sedan gå- eller joggvila i tre minuter innan man sätter igång igen.

Eventuellt kan jag skippa löpskolningen. Med publik längs spåret kan det anses konstigt om jag en gång i timmen sätter igång med skipping, trippning, hälkick, sprättsteg och mångsteg. De kommer väl att undra om Mr Bean eller Monty Python är med och tävlar.

I en intervju i Idrottens Affärer berättar ultralöparen Jonas Buud från Mora att han aldrig blivit trött av löpning. Trots att han spungit lopp på 16 mil. Mannen stoppar inte ens i sig energy-bars, sportdyck och gels som vi andra när vi ska anstränga oss länge.

– Jo på Täby Ultramarathon, 100 km åt jag ett par pannkakor, säger han i intervjun. Jonas kropp har med andra ord en bra förmåga att bränna fett. Han förklarar att Kenyaner brukar klara 50-60 km. Sedan är deras fettreserver slut. Buud har energi som räcker betydligt längre än så. Det är först efter ett marathonlopp som det börjar hända intressanta saker i kroppen menar han.

Man skulle ju kunna tro att Jonas Buud sniglar sig fram för att kunna springa så energisnålt. Men hans svenska rekord på 100 km (tio mil) är 6.41,49. Tio stycken enmilare i fyrtiominterstempo!

Mona Masri skriver i Sydsvenska dagbladet om löpartrenden. Delvis har hon rätt. Löpning har blivit en ny statussymbol för vissa. Många uthållighetsidrotter har blivit högstatusintressen. Segling, tennis eller golf skryts det inte lika mycket om längre. Men att man kört Vasaloppet, sprungit marathon eller kört Vätternrundan berättar man gärna på middagar eller i anställningsintervjuer.

Men när hon skriver att löpartrenden är falsk är hon ute och cyklar:

"Men löptrenden är falsk. Den är omgiven av klyschor om att springa för ”hälsans” skull, möjligtvis för att hålla kroppen ”i trim”, men få nämner det uppenbara: att löpning är bland det mest kaloriförbrännande man kan ägna sig åt."

Eh? Och? Att löpning är kaloriförbrännande, är det beviset för att det inte är för hälsans skull? Eftersom allt fler har stillasittande arbeten behöver vi förbränna kalorier på fritiden.

Men man ser vad hon hakar upp sig på när man läser slutklämmen i krönikan:

"På andra sidan av myntet frodas synen på överviktiga som lata och odisciplinerade. Risken finns att fotsvetten från löpskorna börjar lukta hälsofascism.På andra sidan av myntet frodas synen på överviktiga som lata och odisciplinerade. Risken finns att fotsvetten från löpskorna börjar lukta hälsofascism.På andra sidan av myntet frodas synen på överviktiga som lata och odisciplinerade. Risken finns att fotsvetten från löpskorna börjar lukta hälsofascism."

Jag tror att Mona irriterar sig på folk som funnit glädjen i träning och likt evangelister försöker sprida den till sin omgivning. Precis som då hon gjorde de omtalade radioprogrammen om fattigdom har hon lyssnat slarvigt eller gjort sin research lite på eget vis.

Intressant att hon kallar löpare för individualister. Men nutidens löpare är inte som ensamvargen i Iron Maidens låt "The loneliness of the long distance runner". Massor av löpargrupper skapas och folk anmäler sig till lopp som aldrig förr. Många för att träffa andra med samma intresse. Det är bland annat därför jag börjat cykla landsväg som komplement till mountainbike. För att socialisera.

Lyssna gärna på radioprogrammen om löpning som Mona nämner i sin krönika. I programmet får man veta att medlemmarna i Red hot chillipeppers älskar löpning. Kul att rockare skryter om sitt idrottande. Bruce Dickinson i Iron Maiden har ju tidigare varit en av Englands bästa fäktare och Sammy Hagar är en hängiven cyklist som startat ett eget klädmärke. "Jag har ju haft spandex på mig på scen, så varför inte fortsätta med det även på cykeln" lär han ha sagt.

Sammy Hagar intervjuas iklädd cykeltröja.