Hampus klassiker

Mathias som skriver på runbare.se rådde mig att springa på ett så hårt underlag som möjligt till en början. Man klampar mer ju mjukare underlaget är då foten strävar efter att nå underlaget för att skjuta ifrån. På en gräsmatta blir alltså islaget hårdare än om man tassar fram på asfalt. Bättre också att börja helt barfota i stället för att skaffa sandaler eller fivefingerskor.

Jag valde en slags mjuk medelväg trodde jag. Den gummiklädda löparbanan på Lidingövallen fick bli mitt första barfotaunderlag. Okej, jag sprang naturligtvis barfota när jag var liten, men det räknas inte nu.

Vad jag inte räknat med var att det skrovliga gummiunderlaget skulle kännas så på mina fotsulor. Ett varv skulle jag springa för att inte förta mig till en början. Och lugnt skulle det vara. Visst blev det lugnt! Jag kände mig som den överkänsliga prinsessan på ärten när jag trippade fram med svidande fotsulor.

När jag vaknade dagen efter upptäckte jag två saker:

1. Fötterna kändes som små lena barnfötter. Okej, storleken hade naturligtvis inte förändrats, men löparbanan hade effektivt slipat bort alla förhårdnader. Jag som trodde att man skulle få stenhårda fotsulor av barfotalöpning. Men det kommer kanske.
2. 400 meter känns i vaderna dagen efter. Helt klart har musklerna använts på ett ovant sätt. Det var inte träningsvärk utan en slags ömhet som efter ett riktigt hårt träningspass. Efter 400 meter trippande!

Nu ska jag fortsätta med barfotalöpningen varannan dag och utöka sträckan med hundra meter varje gång. Tyvärr är det för kort tid kvar till Lidingöloppet – knappt 60 dagar – så jag kommer inte att vara uppe i den sträckan när det är dags. Tre kilometer kommer jag kanske klara barfota i slutet av september. Men det är ju inte illa!

Och tanken är främst att jag ska stärka mina vader och fötter med den här träningen. Inte att jag ska bli en långdistansbarfotalöpare.