Hampus klassiker

Måste erkänna att jag inte direkt såg fram emot årets Vätternrunda. Dels visste jag att det inte skulle bli någon semestercykling. De gånger vi tränat i Vätternfart har det bitit fint i kroppen.
Min revbensskada och pajade axel gjorde inte saken bättre.
Dessutom fick jag ett tråkigt och stressande besked på telefon under fredagseftermiddagen.

När vi kom fram till Motala och monterade ihop cyklarna och gav oss ut på en liten tur för att dels kontrollera att allt funkade som det skulle och rulla igång benen började krånglet.

Förutom att kroppen kändes som en gammal trött gubbkropp med rosslande lungor – det hugger till en del när jag tar djupa andetag – krånglade växlarna på cykeln.

Lite skruvande fixade inte problemet. Första cykelaffären jag besökte sa att växelörat var stukat. Snabbt vidare till en annan som skulle ha öron till Bianchi. Ingen lycka där.
Blev hänvisad till mässtältet där jag blev utskälld av vakterna för att jag släpade med mig cykeln. Bianchirepresenterna gick också bet på problemet. Växelörat var inte stukat men bakväxeln betedde sig inte som den skulle. De två tyngsta växlarna gick inte i. De två hade jag tänkt använda flitigt under rundan.

–    Vajern är för kort här bak, sa Bianchikillen, som också mekat åt landslaget.
–    Men det är ju ni som byggt ihop cykeln åt mig i somras. Borde ni inte veta hur lång den ska vara?
–    Jaha, heter du Peter Hampus?

Hmm tydligen har mina förehavanden med Bianchi gjort det svårt att vara inkognito …

Mekanikerna i Vätternrundans servicetält fixade till slut problemet. Skruvarna på vajrarna längst fram vid handtagen hade stukat till vajern inne i höljet.

Tillbaka till huset strax innan midnatt och alla låg redan och sov.

Nästa morgon blåste det vita gäss på Vättern. Vi förstod att det skulle bli tufft ned till Jönköping.
När vi rullade in i startområdet exploderade mitt bakdäck. Ytterligare ett tecken på att högre makter inte ville att jag skulle starta?
Vad skulle hända om jag trotsade dem? Var detta sista varningen innan olyckan?

Jag fixade punkan och rullade in i startfållan med de andra 40 lagmedlemmarna. Sammanbitna stod vi och väntade på starten.


Motvinden och bilen från helvetet
Jag vet inte om helvetet ligger i Jönköping men det blåste från det hållet, och det blåste hårt.

Strax efter start hände det som kanske högre makter försökt varna mig för. En husbil körde om klungan just som vi var i färd med att byta av Nacka/Värmdös klunga efter att de stått för dragjobbet.
Fyra cyklister låg i bredd när husbilen kom farande bakifrån och han körde in i två av våra killar. Rena turen att de inte slogs omkull och drog med sig resten av gänget eller hamnade under bilens hjul!
Vi har tränat på att cykla väldigt tätt och under vintern har vi slirat och sladdat och stött i varandra så jag tror egentligen att det var mer skicklighet än tur faktiskt att Joakim och Pär klarade sig. En stöt i ryggen sänker inte dem!

Tyvärr var våra två klungor för ojämna. När vår klunga tog över dragjobbet hade snittet sänkts med 1km/h. Jobbigt för oss att behöva köra 2 km/h fortare för att kompensera. Efter ett tag var det bara sex personer som drog i klungan från Nacka/Vämdö så vi skickade fram några starka Lidingöcyklister för att hjälpa till.
Tyvärr ryckte det sönder den andra klungan, och den fartökning vi själva gjorde när det var vår tur tog slut på både dem och oss.

I Jönköping där vi vänder norrut avtog vinden som vi hade hoppats få i ryggen. Tack för det!

Vårt stopp i Fagerhult var välbehövt. Vi var trötta och låg nästan 25 minuter efter vårt schema. Jag var irriterad på att flera killar i den andra klungan inte bidragit något utan bara hängt med i svansen. Deras ledare Jens beklagade sig över att det var så få som bidrog och den Onde i mig klev fram och vrålade: (jag brukar pendla mellan att vara den Gode den Onde och den Fule)

”DET HÄR ÄR INGEN SEMESTERCYKLING! DET HÅLLER INTE ATT LIGGA I SVANSEN HELA TIDEN OCH LATA SIG. I SVANSEN LIGGER MAN NÅGRA MINUTER MEDAN MAN VILAR UPP SIG OCH SEDAN SKA MAN TILLBAKA TILL TÄTEN OCH DRA IGEN.
PALLAR NI INTE DET KAN NI LIKA GÄRNA TA BUSSEN HEM! ÄR DET FÖRSTÅTT!?”

Folk tittade ned i marken och pillade lite nervöst med sin utrustning. Det var kanske inte det mest pedagogiska att säga och jag antar att jag inte hamnade på vissas gulligull-lista efter det. Men det hade effekt. Jag såg inte röken av ett par tre stycken efter det, och de andra började bidra så mycket de orkade.

Strax innan Hjo kom Hjärtebarnsturen farande. De satsade på att cykla rekordsnabbt runt Vättern. Mitt i deras klunga satt en cyklist med Fredrikshofkläder.
Vad fasen? Jag trodde vi var de snabbaste cyklisterna i Hofvet. Vem sjutton var det där?

Det visade sig vara ”vår” Mikael Rolander som fått punktering och efter att ha fixat den hängt på Hjärtebarnsgänget, som bestod av diverse landslagscyklister, för att hinna tillbaka till vår klunga.
Han hade levt på styrlinda de sista fem milen och matades med choklad och sportdryck av snälla kamrater när han anslöt till oss.

Min egen ork började tryta och i Hjo orkade jag inte längre ta alla förningar utan började glida bak i svansen för att hämta andan och stoppa i mig mat och dryck. Vätskebalansen var inte på topp såg jag i Fagerhult. Det var som att tvinga ur några droppar tjock gul sirap vid kisspausen. Eller så hade all gel jag tryckt i mig bara gått rakt genom kroppen.

Vi kom ikapp några landslagsåkare som släppt Hjärtebarnsturen och de anslöt till vår svans. Jag gled bak och bad dem käka, dricka och vila sig fräscha i huvudet igen och sedan hjälpa oss med dragjobbet. Den ene stirrade bara framåt med tom blick och den andre sa:
– Hur menar du då?
Sedan sjönk de bara bak i leden och försvann.

Förbannade wienerbröd
7:15 var bara att glömma. Men enligt klockan fanns chansen att klara 7:30 vilket var gott nog under de blåsiga förhållanden som rådde. Men vårt gäng blev tröttare och tröttare. Många hade dessutom tomma vattenflaskor. Ett snabbstopp i Hammarsundet fick råda bot på det.

–    En minut! Skrek jag.
Men det var trångt i depån. Kö till vattnet och jag såg massor av Hofvare som köade och fyllde flaskorna. Joakim utbrast glatt:
– Kaffe!
– Ja, ta till mig med! Och ett wienerbröd vill jag också ha!

Den löjliga kommentaren satte jag i halsen när jag såg flera Fredrikshoftröjor lämna depån och gruppera sig i klunga. Kaffet var så varmt att det inte gick att svepa så jag kastade koppen som skvätte ned både funktionärer och andra cyklister och trampade i full gas ur depån.
Förbannat! De hade redan fått upp farten när jag nådde landsvägen. Jag skrek till de runtomkring att vi skulle organisera ett lagtempo för att trampa ikapp. Men på bilderna nedan ser man att det inte var särskilt organiserat till en början. Det var alla för sig själva innan vi till slut hade hunnit ikapp några stycken och fick igång en kedja. Jag slet som ett djur. Gick på rött så alla alarmklockor pep och skrek. Gjorde förningar tills jag trodde jag skulle kollapsa och kastade mig bak på sista hjul. Som närmast var vi kanske 50-75 meter bakom vår klunga. Vi skrek, av förtvivlan och ilska. Men runt Vättern kan ingen höra dig skrika, och ingen i vårt gäng tittade bakåt.

Klockan är 16:15:40. Första klungan några hundra meter från Hammarsundsdepån.

En sekund senare 16:15:41. Aivar tittar bakåt på svansen. Satan att han inte såg oss lite längre bak.

Kl 16:15:42 några Hofvare har hamnat bakom klungans svans och kämpar sig ifatt.

Kl 16:15:54 Bara tolv sekunder bakom klungan kämpar Johan ensam.

Kl 16:16:03 Bara 20 sekunder efter klungan kommer Jens, Jukka, jag och Joakim. Strax därefter är vi samlade och försöker i ett organiserat lagtempo komma ikapp.
 

FAN FAN FAN!
Två lagkaptener och en hel massa andra lagmedlemmar hade lämnats i kontrollen. Mot alla direktiv hade de dragit utan tydlig signal och satt fart direkt trots att vi kommit överens om att de första hundra meterna skulle köras i max 10 km/h så att alla kunde ansluta.

Jag var arg så jag kokade. Kanske var det tur att jag inte kom ikapp dem. Då hade jag förmodligen satsat mer kraft på att preja folk av vägen än att ta oss i mål.

Vi slog av på takten och svor tillsammans. Vi ömsom spurtade ömsom fisåkte medan vi bestämde vad vi skulle göra. Jens ville ta en gofika i Medevi och skita i alltihop. Men jag insisterade på att vi skulle skynda oss i mål för att hinna skälla på de andra medan de fortfarande satt kvar i parken och drack öl.
– Jag ska fane mig in under åtta timmar i alla fall, sa jag. Och vi konstaterade att det skulle bli en lätt match.

Lagtempot rullade vidare men efter ett tag var vi bara tre cyklister kvar. Jag, Jukka och Johan växeldrog i sub 8-fart det vill säga 39-40 km/h de sista fem milen.

Inga snälla tankar for genom mitt huvud under tiden mot mål. Lågt blodsocker och trötthet gjorde mig till en ganska liten människa mentalt.

Skadeglatt jublade jag när jag fick höra att gruppen inte kommit in under 7:30 utan hamnade på 7:33-7:34. Vi tre kom imål på en snygg linje på 7:38.

Hade de kommit in på 7:29 så hade jag i det skick jag var antingen slagit sönder min cykel eller strypt någon.

Mic, som inte orkade hänga på i vårt lagtempo utan rullade in några minuter senare matade mig med lättöl och såg till att jag lugnade ned mig innan vi anslöt till resten av gänget.

Självklart hade de inte lämnat oss med flit utan trodde att alla var med, och när jag surat färdigt kunde jag sitta ned och äta min lunch tillsammans med dem.

Men det var så synd att det slutade så här. Att gå i mål i ilska i stället för i glädje. Och all energi som vi jagande hade skulle kanske ha kunnat bidra med att hela klungan klarat 7:30 tillsammans. Och den förbannade vinden, om den hade blåst åt rätt håll …
Om inte om fanns så hade allt gått så bra!

Någon sa att jag var som en grinig gubbe efter att jag lagt upp en statusuppdatering på Facebook.
Ja, just där och då kände jag mig som en grinig gammal gubbe.
Axeln värkte. Revbenen värkte. Huvudet kokade och jag förbannade mig över att inte ha varit stark nog att trampa ikapp klungan.

Innan start hade jag sagt att det här var sista Vätternrundan. Nu lurar en revanschlust inom mig trots att jag gjorde min snabbaste runda någonsin. Nästan dubbelt så snabb som min första som jag körde på mountainbike för åtta år sedan. Trodde aldrig då att jag skulle kunna klara en tid där klockan stannade på "sju-någonting".

Gringubben har äntligen uppnått målet som vi i 7+ satt upp: att se ut som en bakfull uteliggare när man är klar med passet.
 

​

Just nu är jag inne i en fas med hård träning som kommer att avslutas de närmaste dagarna så att kroppen kan vila sig i form till Öppet spår på måndag. Kroppen ropar ganska högt efter vila, men jag vet att den brukar må bra av lite högintensiv träning innan vilan släpps på.

Men det är en balansgång. Bryter jag ned för mycket så riskerar jag att bli sjuk eller skada mig vilket inte får hända inför ett lopp.

En vanlig metod för träningplanering kallas periodisering. Man varvar hård träning med lugn både för att tillåta kroppen att vila upp sig, men också för att ta bort det statiska som lätt uppstår när man nöter på i samma spår vilket kroppen till slut vänjer sig vid och anpassar sig till.

Men bara för att man periodiserar innebär det inte att man ska sluta träna. Man ändrar på intensiteten. Svenska orienteringsförbundet hävdar att man aldrig ska låta det gå mer än 72 timmar mellan två träningspass. Titta gärna på deras intressanta skrift om träning som innehåller både teknik och teori.

En cykelkompis berättade att periodiseringen började i östeuropa som en del i dopingprogrammet. Man lugnade ned träningen under tiden man dopade sig för att sedan stegra träningen och låta preparaten få effekt. För oss som inte dopar oss har inte periodiseringen lika stor betydelse tydligen.

Men en annan cykelkompis som tävlat på landslagsnivå i det forna Sovietunionen har berättat att för honom var det aldrig tal om periodisering. De tränade så hårt under lågsäsongen att halva tävlingssäsongen gick innan kroppen hade återhämtat sig och han började vinna tävlingar.

Jag tror att han är Sovietunionens Obelix – Asterix kompis som är starkast av alla trots att de andra dopar sig hela tiden med trolldryck.
Han behöver nämligen adlrig vila. När vi som är lite yngre fikar eller tar en kort paus för att fylla på med energi kör han intervaller.

Eller så gör han som Lisa Nordén. Låter kroppen bestämma när det är dags att vila. Hennes coach förespråkar "rest on demand".

Ta vilopulsen varje morgon och gradera din trötthet. Är pulsen förhöjd och du får för höga värden på din trötthetsskala ett par dagar på raken behöver du vila trots att träningsprogrammet säger att vilan inte ska inträffa förrän nästa vecka.

Jag testar Energiindex tillsammans med Prestationsbyrån där jag utbildar mig till coach och det bygger på samma princip. Du skattar hur du mår och får reda på om du är i nedbrytning eller återhåmtning. Jag har nyss tagit testet för att kunna jämföra med hur jag mår efter mitt lopp.

Runners World filmade Lisa när hon var på Specialized concept store för några veckor sedan. Där berättade hon om sin träning och hur man som amatör kan prioritera mellan passen om tiden inte räcker till.

Kolla på den medan jag sticker ut och kör intervaller på skidorna. 6x4 minuter i varierad terräng står på schemat.

Det var tio grader kallt. Perfekta spår och lättvallat. Jag ville testa de sista 4,5 milen på Vasaloppet medan familjen shoppade i Mora.

Efter fem kilometer gick min högerstav av. Nåväl, Gustav Vasa körde ju nio mil med en stav, då skulle jag väl klara fyra?

Det var jobbigare än jag trodde, och gick framför allt mycket långsammare än jag räknat med. När skymningen kom gav jag upp och ringde min fru. Jag bad att hon skulle hämta mig vid nästa vasaloppskontroll som var Risberg. Eller var det Eldris? Jag lär mig aldrig att skilja på de där två.

Efter en halvtimme skidade jag in i fäboden. Det var mörkt och hade blivit ganska kallt. Fröken Smilla har ju som bekant känsla för snö och jag tycker att jag delar den. Efter många timmar utomhus om vintern har jag lärt mig att med ganska bra noggrannhet uppskatta temperaturen genom att lyssna på hur snön låter, eller hur det känns i näsan när jag drar in luft. Det knarrade under skidorna, och klingade med ganska hög diskant när jag satte i stavarna. -15 grader skulle jag tro.

Men ingen varm bil stod och väntade på mig. Jag tog av mig skidorna och ringde till frugan.

Ingen mottagning på telefonen. Så jag bestämde mig för att gå mot stora vägen.

Efter tio minuter, när jag börjat huttra av att de svettiga kläderna inte längre kunde hålla mig varm, ringde hon och undrade var jag var. Och varför jag åkt åt fel håll. Risberg låg ju närmare Sälen än där de släppte av mig tidigare.

Fan! Jag hade blandat ihop kontrollerna. Nu skulle det säkert ta en timme innan vi fann varandra. Jag frös som en nakenhund. Funderade på att sätta på mig skidorna igen, men bestämde mig för att jogga i mörkret för att hålla värmen.

Till slut var jag så kall och desperat att jag gav henne tio minuter innan jag skulle tvingas bryta mig in i en av stugorna vid vägkanten och försöka göra upp en eld. Hela jag skakade.

Äntligen kom bilen. I panik kastade jag i skidorna, drog upp stolsvärmen på max och beordrade färd mot simhallen så jag kunde värma mig i bastun.

Om jag inte varit så genomfrusen skulle jag kanske ha tänkt till när vi kom fram till badhuset. Men förskräckelsen över att det var stängt fick mig att rusa ut ur bilen och rycka i ytterdörren.

Den gick upp! Snabbt som en vessla hämtade jag väskan med torra kläder och handduk och smet in.

Här gällde det att vara snabb eftersom jag lyckats komma precis vid stängningsdags. Ingen satt i kassan så jag hoppade över grinden och rusade in i närmaste omklädningsrum.

Med stelfrusna fingrar drog jag av mina kläder. Jag skakade fortfarande trots att jag suttit i en varm bil ett tag. När jag stod helt naken hörde jag en kvinnoröst ropa:

– Hoho!?

Shit! Jag hade tagit fel omklädningsrum!

Vad skulle jag göra? Hohoa tillbaka? Nej hon skulle väl få panik. Rafsa ihop kläderna och springa? Så som jag kastat av mig kläderna skulle det ta en evighet att hitta allt och skulle jag springa naken i korridoren hela vägen till herrarnas då?

Jag stod helt stilla tyst och väntade. Inget mer hördes på vad jag tyckte var en evighet.

Sedan tänkte jag att det kanske bara var bakdvakten som tog en runda genom alla omklädningsrum för att kontrollera om någon var kvar. Så jag skyndade mig in i duschen, men hoppade över det efterlängtade bastubadet.

Då släcktes lyset. I ett duschrum utan fönster blir det helt kolsvart. Först tog jag det lugnt. Det var väl bara att hitta lampknappen. Jag trevade mig fram men såg ingen röd knapp lysa i mörkret som de brukar göra på offentliga ställen.

Helvete! De höll på att stänga igen hela badhuset och jag skulle bli inlåst.

Har du försökt klä på dig snabbt när du varit genomvåt någon gång? De förbannade strumporna ville inte över fötterna, kalsongerna korvade sig vid knävecken och jeansen verkade ha hullingar som bet sig fast i benen. Jag lyste med displayen på min telefon när jag försökte hitta alla kläder jag spritt ut. Måtte jag inte bli inlåst!

Min brorsa jobbade på polisstationen den kvällen så kanske skulle jag kunna ringa honom? Lättare att förklara för brorsan vad jag gjorde halvnaken inne på damernas i ett stängt badhus än för en vanlig polis ifall larmet skulle gå.

När jag rafsat ihop det jag kunde hitta där i mörkret och sprang ut i korridoren hörde jag pipljudet från en larmenhet som just slogs på. Vilken spurt jag fick till! I full fart rusade jag fram till badvakten som just avslutade pålarmningen.

Stackarn hoppade till och skrek rakt ut när hon fick syn på mig.

– Var kom du ifrån!!!???

– Damernas, var jag nära att säga men hindrade mig i sista stund.

Plugga gärna ordningen på Vasaloppets kontroller om du vill bli hämtad.

Om jag tillåter mig att verkligen slipa på tekniken och inte stressar fram har jag upptäckt att även en gammal hund som jag kan lära mig något. Lugn skidåkning i två timmar varav 15 minuter utan stavar och 30 minuter medelst stakning kunde ha känts som bortkastad tid så nära inpå Vasaloppet då jag behöver få massor av mil i benen och fart i kroppen.

Men min coach Erik Wickström fattar att jag saknar teknik för att kunna åka effektivt. Så jag lyder honom och försöker memorera det jag sett på tv i världscupen eller VM.

På sista passet trillade poletten ned. När jag lade fram vikten mer över tårna, till och med ställde mig lite på tå innan jag föll framåt och tryckte på bakåt fick jag en helt annan skjuts i stakningen. Utan att anstränga mig mer gled jag längre på varje staktag. Jag kände mig rätt proffsig faktiskt. Tills jag vinglade till i de sladdriga spåren och tappade rytmen.

Här är två filmer där duktiga norska skidåkare förklarar och visar framför allt stakteknik. Så här kändes det trots att det nog inte såg ut så:

När jag återupptog skidåkningen 2006 efter mer än 20 års uppehåll var balansen otroligt dålig.

Ett försök att snyta mig i farten resulterade i en vurpa. I en svag utförslöpa blev jag påkörd av en tant. Bakifrån. Då ska vi inte tala om bristen på överkroppstyrka. Att staka sig fram var bara möjligt i terräng som lutade nedför. På helt platt mark var jag tvungen att övergå i diagonalåkning ganska snart för att orka ta mig framåt.

Jag måste nog blygsamt tillstå att jag gjort framsteg sedan dess. Och i dag kom verkligen belöningen!

På schemat stod bland annat skidåkning utan stavar. Spåren var isiga och klistret jag lagt på fäste knappt. En utmaning att ta sig uppför enbart genom benkraft. Men det gick! Golfbanan jag åker på har ett spår som är lite över tre kilometer långt. Ungefär 1,5 kilometer framför mig skidade en kvinna. Och kan du tänka dig?! Innan jag åkt mitt varv var jag i kapp henne. Med ett par hundra meter kvar till fullbordat varv gled jag förbi. Hon stretandes med stavar och jag utan.

Jag skriver det igen för säkerhets skull:

Hon stretandes med stavar och jag gled förbi utan.

Tänk dig när Marcus Hellner knappade in på Northug och kom om i förra årets slutetapp av Tour de Ski. Eller när Therese Johaug plockade nästan två minuter på Kowalczyk i år. Eller när pucken gled in i mål i Hylands klassiska referat.

Det var vackert. Det var dramatiskt. Det var historiskt. Och det utspelade sig på kommunens golfbana med mig och en tant i rollerna.