Hampus klassiker

Jag vet inte än om jag vågar genomföra planen. Måste bolla den lite både med andra och med mig själv först.

Men jag blev igår glatt överraskad när min cykelkompis Aivar inte bara tyckte det var en lysande idé utan även undrade om han får hänga med som sällskap. Trevligt sällskap längs vägen och en stark cyklist som kan dela på dragjobbet tackar jag ju såklart glatt ja till!

Eller, glatt överraskad är faktiskt fel uttryck. Glad ska det vara. För när det gäller Aivar blir jag inte överraskad längre. Han är mannen som efter att gänget kört Siljan runt så fort de orkar, vänder vid målet och cyklar tillbaka för att möta sin fru och kör runt sjön ett varv till för att få tid att stanna vid alla depåer och käka. Eller kör halvvättern som uppladdning inför Vätternrundan, men ber inte frun vänta medan han fixar sin punktering utan ser det som en kul utmaning att hinna ikapp henne så han avslutar 16-milsloppet med en tremilsspurt.

Lidingö - Vansbro 330 km enkel resa.

​

Måste erkänna att jag inte direkt såg fram emot årets Vätternrunda. Dels visste jag att det inte skulle bli någon semestercykling. De gånger vi tränat i Vätternfart har det bitit fint i kroppen.
Min revbensskada och pajade axel gjorde inte saken bättre.
Dessutom fick jag ett tråkigt och stressande besked på telefon under fredagseftermiddagen.

När vi kom fram till Motala och monterade ihop cyklarna och gav oss ut på en liten tur för att dels kontrollera att allt funkade som det skulle och rulla igång benen började krånglet.

Förutom att kroppen kändes som en gammal trött gubbkropp med rosslande lungor – det hugger till en del när jag tar djupa andetag – krånglade växlarna på cykeln.

Lite skruvande fixade inte problemet. Första cykelaffären jag besökte sa att växelörat var stukat. Snabbt vidare till en annan som skulle ha öron till Bianchi. Ingen lycka där.
Blev hänvisad till mässtältet där jag blev utskälld av vakterna för att jag släpade med mig cykeln. Bianchirepresenterna gick också bet på problemet. Växelörat var inte stukat men bakväxeln betedde sig inte som den skulle. De två tyngsta växlarna gick inte i. De två hade jag tänkt använda flitigt under rundan.

–    Vajern är för kort här bak, sa Bianchikillen, som också mekat åt landslaget.
–    Men det är ju ni som byggt ihop cykeln åt mig i somras. Borde ni inte veta hur lång den ska vara?
–    Jaha, heter du Peter Hampus?

Hmm tydligen har mina förehavanden med Bianchi gjort det svårt att vara inkognito …

Mekanikerna i Vätternrundans servicetält fixade till slut problemet. Skruvarna på vajrarna längst fram vid handtagen hade stukat till vajern inne i höljet.

Tillbaka till huset strax innan midnatt och alla låg redan och sov.

Nästa morgon blåste det vita gäss på Vättern. Vi förstod att det skulle bli tufft ned till Jönköping.
När vi rullade in i startområdet exploderade mitt bakdäck. Ytterligare ett tecken på att högre makter inte ville att jag skulle starta?
Vad skulle hända om jag trotsade dem? Var detta sista varningen innan olyckan?

Jag fixade punkan och rullade in i startfållan med de andra 40 lagmedlemmarna. Sammanbitna stod vi och väntade på starten.


Motvinden och bilen från helvetet
Jag vet inte om helvetet ligger i Jönköping men det blåste från det hållet, och det blåste hårt.

Strax efter start hände det som kanske högre makter försökt varna mig för. En husbil körde om klungan just som vi var i färd med att byta av Nacka/Värmdös klunga efter att de stått för dragjobbet.
Fyra cyklister låg i bredd när husbilen kom farande bakifrån och han körde in i två av våra killar. Rena turen att de inte slogs omkull och drog med sig resten av gänget eller hamnade under bilens hjul!
Vi har tränat på att cykla väldigt tätt och under vintern har vi slirat och sladdat och stött i varandra så jag tror egentligen att det var mer skicklighet än tur faktiskt att Joakim och Pär klarade sig. En stöt i ryggen sänker inte dem!

Tyvärr var våra två klungor för ojämna. När vår klunga tog över dragjobbet hade snittet sänkts med 1km/h. Jobbigt för oss att behöva köra 2 km/h fortare för att kompensera. Efter ett tag var det bara sex personer som drog i klungan från Nacka/Vämdö så vi skickade fram några starka Lidingöcyklister för att hjälpa till.
Tyvärr ryckte det sönder den andra klungan, och den fartökning vi själva gjorde när det var vår tur tog slut på både dem och oss.

I Jönköping där vi vänder norrut avtog vinden som vi hade hoppats få i ryggen. Tack för det!

Vårt stopp i Fagerhult var välbehövt. Vi var trötta och låg nästan 25 minuter efter vårt schema. Jag var irriterad på att flera killar i den andra klungan inte bidragit något utan bara hängt med i svansen. Deras ledare Jens beklagade sig över att det var så få som bidrog och den Onde i mig klev fram och vrålade: (jag brukar pendla mellan att vara den Gode den Onde och den Fule)

”DET HÄR ÄR INGEN SEMESTERCYKLING! DET HÅLLER INTE ATT LIGGA I SVANSEN HELA TIDEN OCH LATA SIG. I SVANSEN LIGGER MAN NÅGRA MINUTER MEDAN MAN VILAR UPP SIG OCH SEDAN SKA MAN TILLBAKA TILL TÄTEN OCH DRA IGEN.
PALLAR NI INTE DET KAN NI LIKA GÄRNA TA BUSSEN HEM! ÄR DET FÖRSTÅTT!?”

Folk tittade ned i marken och pillade lite nervöst med sin utrustning. Det var kanske inte det mest pedagogiska att säga och jag antar att jag inte hamnade på vissas gulligull-lista efter det. Men det hade effekt. Jag såg inte röken av ett par tre stycken efter det, och de andra började bidra så mycket de orkade.

Strax innan Hjo kom Hjärtebarnsturen farande. De satsade på att cykla rekordsnabbt runt Vättern. Mitt i deras klunga satt en cyklist med Fredrikshofkläder.
Vad fasen? Jag trodde vi var de snabbaste cyklisterna i Hofvet. Vem sjutton var det där?

Det visade sig vara ”vår” Mikael Rolander som fått punktering och efter att ha fixat den hängt på Hjärtebarnsgänget, som bestod av diverse landslagscyklister, för att hinna tillbaka till vår klunga.
Han hade levt på styrlinda de sista fem milen och matades med choklad och sportdryck av snälla kamrater när han anslöt till oss.

Min egen ork började tryta och i Hjo orkade jag inte längre ta alla förningar utan började glida bak i svansen för att hämta andan och stoppa i mig mat och dryck. Vätskebalansen var inte på topp såg jag i Fagerhult. Det var som att tvinga ur några droppar tjock gul sirap vid kisspausen. Eller så hade all gel jag tryckt i mig bara gått rakt genom kroppen.

Vi kom ikapp några landslagsåkare som släppt Hjärtebarnsturen och de anslöt till vår svans. Jag gled bak och bad dem käka, dricka och vila sig fräscha i huvudet igen och sedan hjälpa oss med dragjobbet. Den ene stirrade bara framåt med tom blick och den andre sa:
– Hur menar du då?
Sedan sjönk de bara bak i leden och försvann.

Förbannade wienerbröd
7:15 var bara att glömma. Men enligt klockan fanns chansen att klara 7:30 vilket var gott nog under de blåsiga förhållanden som rådde. Men vårt gäng blev tröttare och tröttare. Många hade dessutom tomma vattenflaskor. Ett snabbstopp i Hammarsundet fick råda bot på det.

–    En minut! Skrek jag.
Men det var trångt i depån. Kö till vattnet och jag såg massor av Hofvare som köade och fyllde flaskorna. Joakim utbrast glatt:
– Kaffe!
– Ja, ta till mig med! Och ett wienerbröd vill jag också ha!

Den löjliga kommentaren satte jag i halsen när jag såg flera Fredrikshoftröjor lämna depån och gruppera sig i klunga. Kaffet var så varmt att det inte gick att svepa så jag kastade koppen som skvätte ned både funktionärer och andra cyklister och trampade i full gas ur depån.
Förbannat! De hade redan fått upp farten när jag nådde landsvägen. Jag skrek till de runtomkring att vi skulle organisera ett lagtempo för att trampa ikapp. Men på bilderna nedan ser man att det inte var särskilt organiserat till en början. Det var alla för sig själva innan vi till slut hade hunnit ikapp några stycken och fick igång en kedja. Jag slet som ett djur. Gick på rött så alla alarmklockor pep och skrek. Gjorde förningar tills jag trodde jag skulle kollapsa och kastade mig bak på sista hjul. Som närmast var vi kanske 50-75 meter bakom vår klunga. Vi skrek, av förtvivlan och ilska. Men runt Vättern kan ingen höra dig skrika, och ingen i vårt gäng tittade bakåt.

Klockan är 16:15:40. Första klungan några hundra meter från Hammarsundsdepån.

En sekund senare 16:15:41. Aivar tittar bakåt på svansen. Satan att han inte såg oss lite längre bak.

Kl 16:15:42 några Hofvare har hamnat bakom klungans svans och kämpar sig ifatt.

Kl 16:15:54 Bara tolv sekunder bakom klungan kämpar Johan ensam.

Kl 16:16:03 Bara 20 sekunder efter klungan kommer Jens, Jukka, jag och Joakim. Strax därefter är vi samlade och försöker i ett organiserat lagtempo komma ikapp.
 

FAN FAN FAN!
Två lagkaptener och en hel massa andra lagmedlemmar hade lämnats i kontrollen. Mot alla direktiv hade de dragit utan tydlig signal och satt fart direkt trots att vi kommit överens om att de första hundra meterna skulle köras i max 10 km/h så att alla kunde ansluta.

Jag var arg så jag kokade. Kanske var det tur att jag inte kom ikapp dem. Då hade jag förmodligen satsat mer kraft på att preja folk av vägen än att ta oss i mål.

Vi slog av på takten och svor tillsammans. Vi ömsom spurtade ömsom fisåkte medan vi bestämde vad vi skulle göra. Jens ville ta en gofika i Medevi och skita i alltihop. Men jag insisterade på att vi skulle skynda oss i mål för att hinna skälla på de andra medan de fortfarande satt kvar i parken och drack öl.
– Jag ska fane mig in under åtta timmar i alla fall, sa jag. Och vi konstaterade att det skulle bli en lätt match.

Lagtempot rullade vidare men efter ett tag var vi bara tre cyklister kvar. Jag, Jukka och Johan växeldrog i sub 8-fart det vill säga 39-40 km/h de sista fem milen.

Inga snälla tankar for genom mitt huvud under tiden mot mål. Lågt blodsocker och trötthet gjorde mig till en ganska liten människa mentalt.

Skadeglatt jublade jag när jag fick höra att gruppen inte kommit in under 7:30 utan hamnade på 7:33-7:34. Vi tre kom imål på en snygg linje på 7:38.

Hade de kommit in på 7:29 så hade jag i det skick jag var antingen slagit sönder min cykel eller strypt någon.

Mic, som inte orkade hänga på i vårt lagtempo utan rullade in några minuter senare matade mig med lättöl och såg till att jag lugnade ned mig innan vi anslöt till resten av gänget.

Självklart hade de inte lämnat oss med flit utan trodde att alla var med, och när jag surat färdigt kunde jag sitta ned och äta min lunch tillsammans med dem.

Men det var så synd att det slutade så här. Att gå i mål i ilska i stället för i glädje. Och all energi som vi jagande hade skulle kanske ha kunnat bidra med att hela klungan klarat 7:30 tillsammans. Och den förbannade vinden, om den hade blåst åt rätt håll …
Om inte om fanns så hade allt gått så bra!

Någon sa att jag var som en grinig gubbe efter att jag lagt upp en statusuppdatering på Facebook.
Ja, just där och då kände jag mig som en grinig gammal gubbe.
Axeln värkte. Revbenen värkte. Huvudet kokade och jag förbannade mig över att inte ha varit stark nog att trampa ikapp klungan.

Innan start hade jag sagt att det här var sista Vätternrundan. Nu lurar en revanschlust inom mig trots att jag gjorde min snabbaste runda någonsin. Nästan dubbelt så snabb som min första som jag körde på mountainbike för åtta år sedan. Trodde aldrig då att jag skulle kunna klara en tid där klockan stannade på "sju-någonting".

Gringubben har äntligen uppnått målet som vi i 7+ satt upp: att se ut som en bakfull uteliggare när man är klar med passet.
 

​

Just nu är jag i Frankrike och kombinerar arbete med nöje. Nöjet är i det här fallet att cykla. Till min glädje har också en annan av konferensdeltagarna – Jaryn Bradford – med sig cykeln.

I dag bar det av mot St Tropez. Efter en timmes klättring började nedförskörningen. Härliga kurviga vägar att susa nedför.

Jaryn var ovan att köra nedför med sin cykel och valde efter ett tag att släppa iväg mig och jag ökade farten.

Efter ett tag kom jag ikapp en bil. Vägen var kurvig så jag saktade in och försökte hitta ett lämpligt ställe att köra om. Då exploderade framdäcket och som tur var hände det inte mitt i en kurva, och inte i den fart jag hade tidigare. För trots att det var raksträcka hade en bit av däcket kavlats av fälgen innan jag fick stopp på cykeln. 

​

Försommarens konferens i södra Frankrike brukar vara en fin uppladdning inför Vätternrundan. Jag sköter IT och kommunikation för de 500 gästerna men får ändå tid över till cykling. Förra gången fick jag ihop 60 mil på fem dagar (men gick ändå upp fem kilo på grund av alla goda ostar och gott vin).

I år har vi konstaterat att vi nog har för mycket packning för den lilla bil vi bokat. Och man kan ju inte lita på att biluthyraren är homofob varje gång. Förra gången när jag skulle hämta ut hyrbilen sa killen bakom kassan:

– Är du bög?

– Eh, nej hur så?

– Du har ju bokat en bögbil.

– Va? Vad är det?

– En bil för bögar. Det är bara bögar som kör runt i sådana. Den kan du inte ha om du inte är bög.

– Äh strunt i det. Jag är ändå inte här för att ragga. Jag ska jobba.

– Nej, jag vägrar att lämna ut bögbilen till dig!

– Ja men jag har inte mer pengar än så här. Du kan inte pracka på mig en dyrare modell med din homoargumentation.

– Fattar du inte? Jag uppgraderar dig utan kostnad! Du kan inte åka runt i Frankrike med en bögbil om du inte är bög!

Så jag fick en stor skåpbil som i biluthyrarens ögon var mycket mer hetero än den här:

I år har vi bokat en annan modell, men anar som sagt att den inte räcker till. Jag har föreslagit att jag kan cykla från Nice till Hyeres för att spara plats i bilen. Hur svårt kan det vara? Cirka 15 mil och det gäller bara att ha havet till vänster om sig så kommer man till slut fram till den lilla udden utanför Hyeres där konferensanläggningen ligger.

Fast så tänkte jag i och för sig när jag förra gången skulle ta en liten morgontur till St Tropez. Jag virrade bort mig i bergen och lyckades komma tillbaka till staden tre gånger. Efter 18 mil dök jag upp svettig på hotellet fyra minuter innan mitt arbetspass skulle börja.

​

Att cykla i grupp har många fördelar. Det är socialt, men framför allt kan man i en grupp ta sig fram fortare än man skulle klara ensam.

För att kunna köra riktigt fort krävs dock att cyklisterna är tillräckligt duktiga, både konditionsmässigt och tekniskt. Det är skillnad på att ligga tätt i 20 km/h och 50 km/h. Alla cyklister vinglar lite när de trampar fast man inte tror det, eller märker det själv när man sitter på cykeln. Det syns tydligt på filmen nedan.

Belgisk kedja kallas det när man i klungan turas om att ligga längst fram. Det görs genom att två led cyklar sida vid sida, det ena lite snabbare än det andra. Cyklisterna som cyklar i det snabbaste ledet får ta vind i några sekunder innan de "faller av" till det långsamma ledet och får avlösning. Som i en vanlig kedja är den belgiska inte starkare än den svagaste länken. Om den i övrigt starka kedjan rycker och sliter så orkar inte den svage stå emot och då kan det bli farligt. En trött cyklist som går på rött är en säkerhetsrisk.

I filmen nedan ser man hur vi har gått ihop till ett led för att köra om Fredrikshofs Sub 8:30 grupp i en svag uppförsbacke. Vi saktar ned, går in på ett led och kör om för att sedan direkt omgruppera till två led och öka farten.

Vi var ganska besvikna på oss själva under gårdagen. Visserligen cyklade vi skapligt fort, men det var stökigt, ryckigt och stundtals ganska vingligt. Just nu pågår en diskussion om hur vi ska förbättra oss. Som grupp är vi precis på väg att lämna artighetsstadiet och är på väg in i ett mer öppet klimat.

– Min wattmätare visar ett snitt på 275 W. Klarar alla det i 30 mil?

– Alla vet hur man ska cykla och vad som är rätt och fel, ändå blir det fel, det är jäkligt svårt att sätta fingret på vad.

– De flesta av oss är inga tävlingsmaskiner utan mer diesellok, att hålla ett jämt högt tempo fixar vi och kan därmed ligga några sekunder längre med näsan i vinden, medans det är rycken som dödar oss.

– Vi måste vara tydliga med kommunikationen. Ge varandra feedback när det händer något.

Det här är uttryck som använts, men jag vet att många vill säga:

– Det är jävligt jobbigt att ligga bakom dig när du cyklar så där ...

Jag är övertygad om att det är viktigt att ta den här diskussionen i god tid innan Vätternrundan. Det är detta som är spännande tycker jag. Hur vi ska få ett gäng testosteronstinna hannar att samarbeta som en grupp? Vi kör alla för Fredrikshof på Vätternrundan, men medlemmarna möts också på tävlingar runt om i landet och då är vi uppdelade på åtminstone fyra cykelklubbar.

Här ser vi oss från andra hållet filmat av Mic Hussey: (Var rädd att vi skulle hamna i en slags rundgångsloop eftersom våra kameror filmade varandra men vi är fortfarande här och inte i ett svart cyberhål)

7+ Overspeed intervals from Mic Hussey on Vimeo.

​