Hampus klassiker

Denna sommar kör jag på en BMC mountainbike som en av ambassadörerna för EnergySport. Jag är supernöjd med cykeln. Har inget att skylla på om jag skulle köra dåligt i skogen. Går det inte tillräckligt fort är det inte cykelns utan mitt fel helt enkelt.

BMC tillverkar även landsvägscyklar och har ett team som deltar i Tour de France. En av deras värstingcyklar ställs i filmen nedan mot diverse andra "skräpcyklar" för att utröna vad som är viktigast - cykeln eller cyklisten.

​

Konstigt nog får jag stå i startled 3 trots den dåliga tiden förra året. 

Men som det känns nu förtjänar jag inte att starta där. Som tur är går inte starten i Lidingöloppet förrän den 28 september. 72 dagar kvar. På den tiden kommer min revbensskada att läka om jag inte slår upp den igen. Då är det åtminstone lättare att springa i högre tempo. Hellre ont i benen än ont i "andningsapparaten".

På löpturen igår var det svårt att ens hålla sexminuterstempo på kilometern. Det gjorde ont i bröstkorgen så jag trippade fram. Ändå låg pulsen över 80% av max. Förmodligen för att jag inte kan djupandas utan måste ta många grunda andetag.

Jaja, inget fel med det. Mina ben behöver en mjukstart. Som cyklist kan man tydligen springa sönder sig totalt om man går ut för hårt i början. Bra kondition i kombination med dåligt tränade senor, ligament och leder kan tillsammans med ett alltför tjockt pannben och hög smärttröskel göra mer skada än nytta i början.

Så jag trippar fram i löpspåret. Och Vo2-träningen som jag tänkt köra nu i juli har fått bytas ut mot LSD och teknikpass på MTB. Oj, många förkortningar där. LSD är inte knark i mitt fall utan Long Slow Distance. Att köra lugnt är även det bra för konditionen. Då skapas mitokondrier som kan beskrivas som cellens fabriker som tillverkar de molekyler som används vid förbränning. Många mitokondrier i muskeln är bra vid konditionsidrott och dessa bildas gärna vid långvarig träning på låg intensitet. Skönt att veta att man inte behöver köra så att man får blodsmak varje gång för att det ska göra nytta i kroppen.

Teknikträningen behöver jag verkligen. För mycket tid på landsvägscykeln har gjort mig både överdrivet försiktig men också lite ostadig på MTB:n (mountainbiken).

Nu ska jag ta tag i mitt projekt att lära mig köra på bakhjulet på allvar. Dels för att det är coolt och något jag alltid velat kunna, men också för att det är bra balansträning och något man faktiskt kan ha nytta av i skogen. Att få upp framhjulet över hinder gör att man tar sig fram lättare. Och framför allt, allt lyfta på framhjulet när man ska nedför branta "drops" gör att landningen kan bli mjukare och man riskerar inte att landa med för mycket framvikt och flyga över styret.

Jag letar nu saker för att bygga en liten egen teknikbana på tomten. Bildäck, plankor, stockar med mera ska användas för att få en lite roligare användning av gräsmattan som ändå bara används till fullo när man vandrar över den med gräsklipparen.

När jag är klar ska jag bli lika duktig som Peter Sagan på att hantera min cykel.

Här är en bra genomgång för hur man steg för steg lär sig bakhjulsåkning, eller wheelie som det heter på engelska.

​

Nu är vi fyra knäppisar som ska cykla Stockholm - Vansbro - Stockholm i helgen. Första idén, att ta pendeln till Bålsta för att slippa en massa tråkig stadscykling bedömdes som fusk. Så för mig blir det 68 mil ungefär. Om vi inte åker fel och får några extra mil på köpet.

Vi tältar i Vansbro, och får utrustningen ditkörd med bil. En randonneur skulle nog kalla det fusk. Men vi är inga randonneurer. Faktum är att i mina kretsar finns en skarp skiljelinje mellan oss och randonneurer. Vi cyklar fort och är snygga. Underförstått tvärt emot randonneurer.

– Peter, om jag någon gång blir en randonneur får du skjuta mig, sa en av mina kompisar en gång. Lite märkligt egentligen med tanke på att gänget jag cyklat med runt Vättern haft som inofficiellt mål att ta ut sig så på passen att man ser ut som en bakfull uteliggare efteråt. Randonneurerna är ju cyklingens uteliggare.

Bakfull uteliggare eller randonneur? Nej ingetdera faktiskt. En stilren cyklist som värmer sig lite bara efter ett stenhårt pass i regn och kyla. Denne cyklist kommer att få agera vindskydd åt mig på resan så att jag är pigg och fräsch till simningen i Vansbro.

Men en av idéerna som kläcktes, att likt randonneurer övernatta i ett dike invirad i plast förkastades. Så vi lyxar till det och sover i tält som sagt. Förmodligen kommer vi att ligga och krama, inte varandra, utan våra dyrgripar i tältet. Man törs ju inte lämna en cykel som kostar mer än en husvagn ensam ute på en campingplats!

Så här kommer inte våra cyklar se ut.

När vi via Facebook planerat turen skrevs bland annat följande kommentar:
"Lite praktiskt. Jag tänkte köra stilrent, allt som inte får plats i bakfickor är onödigt. Hur har ni tänkt er?"

Vi kommer alltså att med lika lite packning som Tour de Francecyklisterna göra vår egen tour. Fast utan följebilar och glamour. Endast lite mat i fickorna och flera matstopp längs vägen är planen.

Återkom hit till bloggen för ytterligare rapporter.

​

– Jösses vad du gnäller! Du låter ju som en fibromyalgikärring, sa doktor Peter när jag klagade på ryggont under helgens distanspass.

– Jag kan fixa till dig om du vill, fortsatte han.

– Menar du att du har en teknik som får mig att känna mig bättre? frågade jag hoppfullt eftersom han är ortoped på Karolinska sjukhuset.

– Yes, two fingers up your arse makes you go faster!

Mic lade sig i vår diskussion. Tur att det inte är han som är gängets läkare.

Å andra sidan var den riktige läkarens metod ganska skum och smärtsam den också.

Jag fick ställa mig mot en lyktstolpe i en konstig ställning.

– Kommer det att göra ont? frågade jag med ömklig röst.

– Hoppas inte det, skrockade Peter innan han tryckte till.

Jag skrek rakt ut av smärta. De andra i klungan såg på med en blandning av skadeglädje och oro.

Konstigt nog känns det bättre nu efteråt. Jag fick också en snabbdiagnos av honom.

Förutom spruckna revben konstaterade han att att jag verkligen har en nyckelbensskada. Han graderade den som en tvåa, vad nu det innebär.

Men, det är i alla fall en liten tröst för mig och kanske en förklaring till mitt griniga humör att jag körde Vätternrundan på 7:38 med både skadade revben och nyckelben.

Jag är kanske inte bara en gnällig mes i alla fall :-)

​

Känsliga tittare varnas. Blodiga och svettiga scener i massor.

​