Hampus klassiker

Gävle-Dala skriver att sommarvädret är slut för den här gången. Dalarna kommer att få snö i veckoslutet. Som vintercyklist borde jag inte bli så upprörd. Men har man fått cykla i kortärmat och njutit vill man ju inte tillbaka till vintern.

Och vi har tänkt köra Siljan och Orsasjön runt under fyra timmar. Det kommer att krävas mycket av oss för att hålla 40 km/h i 16 mil. Är det kallt, vått och halt blir det betydligt svårare.
Som tur är får jag mina stänkskärmar från Wiggle idag. Jag slipper förfrysa pungen på grund av allt sprut från mina hjul. Men mina cykelkompisar har nog inte skärm. Så jag tvingas väl duscha i snöblandat hela loppet :-(

Ursäkta svordomarna i det här inlägget men i dag har jag varit så irriterad.

Växelvajern har gått av på min racer. Efter att ha fipplat med den i en timme och konstaterat att man måste plocka isär hela handtaget för att få ur stumpen som sitter fast gav jag upp. Irriterad. Mycket irriterad.
Skulle jag plocka isär handtaget? Jo tjena! Jag ger mig fan på att en massa fjädrar och skruvar bara skulle sprätta all världens väg och så tvingas man åka med allt i en påse till verkstan.

Nej, jag gav upp.

En av mina cykelkompisar ringde och frågade om jag skulle med på en tur.

Nix. Ingen jävla social prattur på landsväg för min del. Visserligen skulle det kunna bli intressant med bara två växlar men ändå för mesigt för ilskan som kokade inom mig.

Jag valde i stället att ta min mountainbike på en skakig färd.
Det var en vacker försommarkväll. Myggorna dansade i svärmar i den varma solnedgången. För en gång skull hade jag inte mina lurar i med hård tung rock så jag hörde fåglarnas kvitter. Det fick mig att lugna ned mig lite. Men inte tillräckligt.

Ett rådjur tittade förvånat på min framfart, bara tio meter från stigen.
- Jävla fästingspridare!

Haren som skuttade framför mig på spåret väckte mest irritation.
- Flytta på dig någon gång så jag kan gasa på!!!!!!!!

Men efter ett tag gick ilskan faktiskt över i njutning. Cyklingen kom in i en skön rytm. Inte särskilt hetsigt eller ansträngande. Det bara flöt på.

När jag kom hem, avslappnad, nöjd och glad konstaterade jag att jag förbättrat min tid på mtb-slingan i år med 3,5 minuter. Ibland är det bra att blåsa ur lite ånga och aggression genom motion :-)

Det var nästan 20 grader kallt. Domaren kom in i omklädningsrummet och frågade hur vi ville göra. Gränsen för att en hockeymatch skulle få genomföras gick vid -15 grader.

- Men det finns ett ställe uppe på kullen där det brukar vara lite varmare som jag kan mäta ifrån, sa dommaren.
- Klarar ni att spela så gör vi det.

Jag hade hoppats att matchen skulle ställas in. Sedan tidigare visste jag hur det skulle kännas.

Isen på vår utomhusrink gav ifrån sig ett dovt lite skrämmande ljud när det var riktigt kallt. Snoret i näsan frös till is och händer och fötter tappade långsamt känseln av kylan. Efter matchen kom den stora plågan med oerhörd smärta då man tinade upp, antingen nära ett element eller i duschen.

Men i vanlig ordning spelades matchen. Vi grät tillsammans efteråt i omklädningsrummet när känseln kom tillbaka i våra frusna fingrar och tår.

Jag hade ju kunnat smita iväg tidigare och tina upp mig. Visserligen hade jag blivit kallad mes av mina lagkamrater, men jag hade valet. Den stackars domaren tvingades uthärda hela matchen. Hur skulle det se ut om han gick in och grät en skvätt emellanåt?

Domaren kom in i vårt omklädningsrum efter matchen, tog en bulle och drack upp resterna av vår sportdryck innan han tackade för sig och åkte hem. Vad drev honom? Publiken älskade ju inte hans domslut alla gånger och visade det högljutt.

Jag har varit med i idrottsföreningar sedan jag var fem år. Nu försöker jag ge tillbaka lite genom att själv engagera mig.
Eftersom jag tycker om att cykla och umgås är det ingen stor uppoffring att vara ledare inom Fredrikshof. Snarare tvärt om. Det är enormt stimulerande.

Inom klubben har vi ett “belöningssystem” som gör att om man vill köra Vätternrundan organiserat med klubben, eller få bidrag till tävlingskostnader så behöver man vara funktionär vid något av våra eller våra partners evenenemang.

Mitt funktionärsuppdrag igår var långt ifrån min barndoms hockeydomares kalla lidande. Att vara förcyklist och bana väg för löparna i tävlingen Milspåret bland flanörer och andra joggare på Djurgården var en ren njutning.

Kolla filmen som togs:

Just nu har vi ett par personer på skadelistan i vårt Sub 8 Vätternlag. En killes hälsena har satt stopp för medverkan, och igår fick jag besked att en av våra starka cyklister kört omkull och slagit axeln ur led. Brutna nyckelben och handleder har också drabbat våra medlemmar under vintern, men dessa är tillbaka på cykeln nu.

Värre är det med lagledaren för vårt Sub 9 lag. Han red islandshäst på ett företagsevent i helgen och föll av. Brutna revben, skadad njure och rygg blev det trista resultatet.
Revben läker fort, och om det inte är någon större fara med njurarna så kan man ju cykla Vättern. MEN: man tappar viktiga träningsdagar så här i slutet av uppladdningen. Dels för kroppen, men framför allt psykiskt. Att gå runt och ha ont medan alla andra ser piggare och starkare ut är inte så bra för moralen.

Min ledarkollega - som syns på bilden ovan - var i kanonform när han “gick på hjul” - det vill säga stötte i framförvarandes cyklists bakhjul med sitt framhjul - och landade på ansiktet i diket. Som tur var inträffade detta för drygt en månad sedan och han har nu börjat arbeta upp en kanonform. Men han vittnar om hur formkurvan dök strax efter kraschen. Inträffar något sådant nu så kan det spoliera hela Vätternrundan.

Jag har anmält mig till Lida Loop. Ett ganska tekniskt mountainbikelopp som går en vecka innan Vätternrundan. Egentligen en perfekt formtoppning eftersom det är ett högintensivt lopp som kommer att ge kroppen en chock som den börjar kompensera för de sista dagarna innan Vättern. Förhoppningen är att den “superkompenserar” så att jag blir extra stark till Vätternrundan.

Farhågan är att jag kör omkull bland stenar och rötter och gör illa mig bara en vecka innan årets viktigaste lopp ...

När jag började cykla hade jag alltid sportdryck i vattenflaskan, Enervits GT-tabletter i ett krångligt rör, några påsar “gel” och ett par energybars med mig. Till och med på kortare turer tog jag sportdryck i flaskan.

Nu när kroppen härdats lite och lärt sig bränna fett (de flesta av oss har fett nog för ett par Vätternrundor i kroppen) klarar jag mig i cirka tre timmar på endast lätt saltat vatten.
Men ska man cykla längre än så behövs extra energi. Och den behöver man ta innan man känner sig tom. Då är det ju för sent och resten av klungan drar ifrån.

Vad äter och dricker man i 45 km/h i en cykelklunga där alla cyklar endast centimeter ifrån varandra?

Jag har lärt mig att de där plaströren som GT-tabletterna levereras i inte är roliga att fippla med i farten. Därför petar jag in några tabletter under cykelbyxan längst ned på låret. Det är enkelt att pilla fram en tablett under resåren i farten. Tabletterna är bra att ha när jag börjar känna mig seg i skallen, och för att motverka kramp eftersom de innehåller salter. En tablett i timmen tar jag under cykellopp.

Sportdryck har jag helt slutat med. Att hela tiden suga i sig söt vätska kan inte vara bra för tänderna. Bättre att äta energin.

För att spara pengar började jag baka egna Runekakor. Ultralöparen Rune Larsson har gjort ett eget recept som han generöst delar med sig av (trots att kakorna nu också säljs i butik). De innehåller bara havregryn, sirap, socker och grädde.
Dessa tog mig runt Vättern förra året utan problem.

Men, det finns ett irriterande problem och det är att när jag tuggat sönder kakan och andfådd ska svälja den är det lätt hänt att jag suger ned några havregryn i luftrören. Att hosta och flåsa är inte så praktiskt om man vill kunna hänga med sin grupp

Så, jag testade Gainomax energy bars under ett 15-milspass. Jag har inte gillat “köpebars” tidigare för de har ofta varit för sega och svårtuggade. Men till min glädje fann jag att dessa smälte lätt i munnen. Yoghurtöverdraget smakade också gott. Kanske något för sött i min smak. Men de mättade bra! Paketen var dock svåröppnade så jag rekommenderar att man föröppnar dessa innan turen.

Så fick jag tipset att prova mandelmassa. Köpte ICAs lilla korv efter att ha klämt på en del. Jag ville ha den mjukaste.
Till min förvåning var mandelmassan perfekt att äta på cykeln. En liten korv innehåller 920 kalorier - till skillnad mot en Gainomax 50-gramsbar som innehåller 170 kalorier.
Jag skar korven mitt itu och åt genom att klämma ut en munsbit i taget. Smidigt, praktiskt och lättätet när det går fort.

Om Gainomaxen var söt så var det förstås inget mot mandelmassan. Socker och mandel + lite konserveringsmedel. Det är allt. Men med vatten i flaskan kan man skölja ur munnen efter att man tuggat klart.

Gainomaxen innehåller Fiberblandning [cikoriarot, akasia], fruktos-glukossirap, yoghurtöverdrag (16%) [socker, kakaosmör, yoghurtpulver av skummjölk, laktos, emulgeringsmedel (sojalecitin), surhetsreglerande medel (citronsyra), aromer], proteinblandning [vassleprotein isolat, sojaprotein], sötade tranbär [tranbär, socker, vegetabilisk olja], havreflingor, rice crisps [rismjöl, vetegluten, vetemalt, socker, dextros, salt], sojaolja, maltodextrin, olivolja, hallon (1,4%) rismjöl, surhetsreglerande medel (citronsyra), aromer, kronmaltextrakt, salt.

Förmodligen är själva näringsinnehållet mer rätt i Gainomaxen än i mandelmassan. Men på cykeln är det energi jag vill ha i första hand. Äta nyttigt kan jag göra när jag kommer hem.

Summa sumarum:
Runekaka: Billigt, kul att baka själv, lätt att variera smakerna men något svåräten.
Gainomax: Förvånansvärt god, lättäten, något söt och svåröppnad.
Mandelmassa: Lättäten, mest energi för pengarna, supersöt.

På halvlånga distanspass tar jag med en sort, men på Vätternrundan kommer jag att behöva ha minst två olika sorters energi för att variera smaken lite. Att tugga mandelmassa i åtta timmar står jag nog inte ut med.

Vad äter och dricker du när du tränar och tävlar?