Hampus klassiker

Löpningen har jag börjat träna igen, och jag försöker skola om mig till en "mjukare" och skonsammare löpare. Det skulle vara roligt att delta i triathlon men då måste jag få ordning på min crawlteknik. Jag har hittat en serie filmer, som tydligen inte kommer att få mig att simma snabbast, men förhoppningsvis minst ansträngande.

Det här är första delen i serien, en introduktion där man kan se skillnaden på tekniken mellan simmarna. Jag lägger upp fler filmer efterhand med mina egna kommentarer om hur det känns att testa tekniken.

Mathias som skriver på runbare.se rådde mig att springa på ett så hårt underlag som möjligt till en början. Man klampar mer ju mjukare underlaget är då foten strävar efter att nå underlaget för att skjuta ifrån. På en gräsmatta blir alltså islaget hårdare än om man tassar fram på asfalt. Bättre också att börja helt barfota i stället för att skaffa sandaler eller fivefingerskor.

Jag valde en slags mjuk medelväg trodde jag. Den gummiklädda löparbanan på Lidingövallen fick bli mitt första barfotaunderlag. Okej, jag sprang naturligtvis barfota när jag var liten, men det räknas inte nu.

Vad jag inte räknat med var att det skrovliga gummiunderlaget skulle kännas så på mina fotsulor. Ett varv skulle jag springa för att inte förta mig till en början. Och lugnt skulle det vara. Visst blev det lugnt! Jag kände mig som den överkänsliga prinsessan på ärten när jag trippade fram med svidande fotsulor.

När jag vaknade dagen efter upptäckte jag två saker:

1. Fötterna kändes som små lena barnfötter. Okej, storleken hade naturligtvis inte förändrats, men löparbanan hade effektivt slipat bort alla förhårdnader. Jag som trodde att man skulle få stenhårda fotsulor av barfotalöpning. Men det kommer kanske.
2. 400 meter känns i vaderna dagen efter. Helt klart har musklerna använts på ett ovant sätt. Det var inte träningsvärk utan en slags ömhet som efter ett riktigt hårt träningspass. Efter 400 meter trippande!

Nu ska jag fortsätta med barfotalöpningen varannan dag och utöka sträckan med hundra meter varje gång. Tyvärr är det för kort tid kvar till Lidingöloppet – knappt 60 dagar – så jag kommer inte att vara uppe i den sträckan när det är dags. Tre kilometer kommer jag kanske klara barfota i slutet av september. Men det är ju inte illa!

Och tanken är främst att jag ska stärka mina vader och fötter med den här träningen. Inte att jag ska bli en långdistansbarfotalöpare.

Låt mig först slå fast: Cykling i min värld handlar till lika delar om själva cyklingen som det sociala och förtäringen efteråt. Idag fick jag en perfekt kombination.

Först test av Cykelvasans bana. Därefter sommarens bästa after bike i en vacker fäbod med trevligt sällskap och intressant snack om bland annat barfotalöpnng.

Efter att ha pratat med Mattias och Ulrica i dag har jag blivit riktigt sugen på att ta tag i löpträningen. Och på att försöka få ordning på mitt löpsteg en gång för alla. Att hela tiden vara beroende av hur min hälsena känns är inte kul. Bättre att jag lär mig att springa på ett skonsamt sätt.

Mattias började springa barfota efter att hans hälsena gått av.  Jag har också blivit nyfiken på barfotalöpning efter att ha läst boken Born to run som blivit något av en bibel för barfotaentusiasterna.

Igår testade jag att springa intervaller med ett kortare löpsteg än jag brukar och med en högre frekvens. Det kändes löjligt och gick långsamt, men var lika jobbigt som vanliga intervaller. Dessutom: hälsenan mådde bättre dagen efteråt än den brukar!

Vi springer oftast med för långa steg och för låg stegfrekvens. Enligt de som propagerar för barfotalöpning. Allt fler hävdar att de skador löpare ådrar sig på hälsenor och i knän beror på att skorna vi använder har så mycket dämpning att de lockar oss att ta ut steget för långt och landa för hårt på hälen.

Barfotaentusiasterna pratar om en optimal stegfrekvens på 180 steg i minuten. Då springer vi skonsamt. Mattias berättade att han hade varit ute på en barfotatur med ett gäng barn. Det sägs att små barn springer "oförstört" och automatiskt rätt barfota. På skoj klockade han deras löpsteg och samtliga höll exakt 180 steg/minut.

Jag ska nu skola om mitt löpsteg. Läs bloggen för att följa min resa mot en skonsammare löpning.

​Inte sedan jag var tio år har jag tvingats gå i en uppförsbacke. I dag hände det igen.

​Tanken var att jag skulle få en fin tid på Strava i Baggbobacken. Det slutade med ett totalt misslyckande.

Jag skulle kunna skylla på att jag tagit vind mesta tiden under de tio mil vi cyklade innan vi kom fram till backhelvetet.

Eller att jag alltid har svårt att få igång benen efter att ha ätit. Blodet vill hellre pyssla med matsmältningen än hjälpa till i benen.

Eller så skyller jag inte ifrån mig utan konstaterar bara att jag är urdålig på att cykla i uppförsbackar i allmänhet och i dag i synnerhet.

Leif hade lovat att dra mig upp för att underlätta att hålla farten uppe. Det gick bra till första “platån” då jag tvingades släppa honom. Eller bra, är väl en överdrift. Men jag var på cykeln i alla fall.

Därefter började den ordentliga stigningen i den 1650 meter långa backen. Pulsen rusade, jag hyperventilerade och benen var inte med alls.

När Jerker kom i fatt och cyklade om var jag helt slut. Knappt styrfart. 

Det brukar räknas som skamligt inom cyklingen att behöva köra på lilla klingan fram. Inte nog med att jag gjorde det, jag hade inte heller några lättare växlar att ta till på bakkransen.

När det var 50 meter till toppen tog jag slut totalt. Tvingades sätta ned foten för att inte tappa balansen. Inte nog med det. Jag klev av cykeln och ville helst lägga mig i gräset ett tag. Jag som älskar mjölksyra. Som dricker det till frukost och inte har något emot att ta tuffa backar ett par gånger på raken för att verkligen få njuta av utmattningen. Mitt pannben har aldrig svikit mig. Men nu sa kroppen stopp.

Jag kom aldrig tillbaka efter backen. De sista fem milen hem låg jag mest på rulle.

Är det ett misslyckat och dåligt träningspass? Nej varför det!? Trevligt sällskap. Fin cykling och förmånen att bli ordentligt trött är ju kanon.

Som Fredrik Ericsson brukar säga: Det som gör dig trött på cykeln gör dig till en bättre cyklist.

Jag konstaterar i alla fall att jag har långt kvar till den här kapaciteten. Å andra sidan petar jag inte i mig lika mycket “vitaminpiller” heller.

I vanliga fall är det jag som leder cykelträningarna. Jag funderar ut själva meningen med passet och den tur vi ska köra. Men idag ska jag bara åka med. Skönt! Jag vet att det kommer att bli 15-17 mil men vet inte vart. Bara att vi ska ut på vackra vägar i Siljansbygden.