Hampus klassiker

Konstigt nog får jag stå i startled 3 trots den dåliga tiden förra året. 

Men som det känns nu förtjänar jag inte att starta där. Som tur är går inte starten i Lidingöloppet förrän den 28 september. 72 dagar kvar. På den tiden kommer min revbensskada att läka om jag inte slår upp den igen. Då är det åtminstone lättare att springa i högre tempo. Hellre ont i benen än ont i "andningsapparaten".

På löpturen igår var det svårt att ens hålla sexminuterstempo på kilometern. Det gjorde ont i bröstkorgen så jag trippade fram. Ändå låg pulsen över 80% av max. Förmodligen för att jag inte kan djupandas utan måste ta många grunda andetag.

Jaja, inget fel med det. Mina ben behöver en mjukstart. Som cyklist kan man tydligen springa sönder sig totalt om man går ut för hårt i början. Bra kondition i kombination med dåligt tränade senor, ligament och leder kan tillsammans med ett alltför tjockt pannben och hög smärttröskel göra mer skada än nytta i början.

Så jag trippar fram i löpspåret. Och Vo2-träningen som jag tänkt köra nu i juli har fått bytas ut mot LSD och teknikpass på MTB. Oj, många förkortningar där. LSD är inte knark i mitt fall utan Long Slow Distance. Att köra lugnt är även det bra för konditionen. Då skapas mitokondrier som kan beskrivas som cellens fabriker som tillverkar de molekyler som används vid förbränning. Många mitokondrier i muskeln är bra vid konditionsidrott och dessa bildas gärna vid långvarig träning på låg intensitet. Skönt att veta att man inte behöver köra så att man får blodsmak varje gång för att det ska göra nytta i kroppen.

Teknikträningen behöver jag verkligen. För mycket tid på landsvägscykeln har gjort mig både överdrivet försiktig men också lite ostadig på MTB:n (mountainbiken).

Nu ska jag ta tag i mitt projekt att lära mig köra på bakhjulet på allvar. Dels för att det är coolt och något jag alltid velat kunna, men också för att det är bra balansträning och något man faktiskt kan ha nytta av i skogen. Att få upp framhjulet över hinder gör att man tar sig fram lättare. Och framför allt, allt lyfta på framhjulet när man ska nedför branta "drops" gör att landningen kan bli mjukare och man riskerar inte att landa med för mycket framvikt och flyga över styret.

Jag letar nu saker för att bygga en liten egen teknikbana på tomten. Bildäck, plankor, stockar med mera ska användas för att få en lite roligare användning av gräsmattan som ändå bara används till fullo när man vandrar över den med gräsklipparen.

När jag är klar ska jag bli lika duktig som Peter Sagan på att hantera min cykel.

Här är en bra genomgång för hur man steg för steg lär sig bakhjulsåkning, eller wheelie som det heter på engelska.

​

Känsliga tittare varnas. Blodiga och svettiga scener i massor.

​

Just nu är jag i Frankrike och kombinerar arbete med nöje. Nöjet är i det här fallet att cykla. Till min glädje har också en annan av konferensdeltagarna – Jaryn Bradford – med sig cykeln.

I dag bar det av mot St Tropez. Efter en timmes klättring började nedförskörningen. Härliga kurviga vägar att susa nedför.

Jaryn var ovan att köra nedför med sin cykel och valde efter ett tag att släppa iväg mig och jag ökade farten.

Efter ett tag kom jag ikapp en bil. Vägen var kurvig så jag saktade in och försökte hitta ett lämpligt ställe att köra om. Då exploderade framdäcket och som tur var hände det inte mitt i en kurva, och inte i den fart jag hade tidigare. För trots att det var raksträcka hade en bit av däcket kavlats av fälgen innan jag fick stopp på cykeln. 

​

Att cykla i grupp har många fördelar. Det är socialt, men framför allt kan man i en grupp ta sig fram fortare än man skulle klara ensam.

För att kunna köra riktigt fort krävs dock att cyklisterna är tillräckligt duktiga, både konditionsmässigt och tekniskt. Det är skillnad på att ligga tätt i 20 km/h och 50 km/h. Alla cyklister vinglar lite när de trampar fast man inte tror det, eller märker det själv när man sitter på cykeln. Det syns tydligt på filmen nedan.

Belgisk kedja kallas det när man i klungan turas om att ligga längst fram. Det görs genom att två led cyklar sida vid sida, det ena lite snabbare än det andra. Cyklisterna som cyklar i det snabbaste ledet får ta vind i några sekunder innan de "faller av" till det långsamma ledet och får avlösning. Som i en vanlig kedja är den belgiska inte starkare än den svagaste länken. Om den i övrigt starka kedjan rycker och sliter så orkar inte den svage stå emot och då kan det bli farligt. En trött cyklist som går på rött är en säkerhetsrisk.

I filmen nedan ser man hur vi har gått ihop till ett led för att köra om Fredrikshofs Sub 8:30 grupp i en svag uppförsbacke. Vi saktar ned, går in på ett led och kör om för att sedan direkt omgruppera till två led och öka farten.

Vi var ganska besvikna på oss själva under gårdagen. Visserligen cyklade vi skapligt fort, men det var stökigt, ryckigt och stundtals ganska vingligt. Just nu pågår en diskussion om hur vi ska förbättra oss. Som grupp är vi precis på väg att lämna artighetsstadiet och är på väg in i ett mer öppet klimat.

– Min wattmätare visar ett snitt på 275 W. Klarar alla det i 30 mil?

– Alla vet hur man ska cykla och vad som är rätt och fel, ändå blir det fel, det är jäkligt svårt att sätta fingret på vad.

– De flesta av oss är inga tävlingsmaskiner utan mer diesellok, att hålla ett jämt högt tempo fixar vi och kan därmed ligga några sekunder längre med näsan i vinden, medans det är rycken som dödar oss.

– Vi måste vara tydliga med kommunikationen. Ge varandra feedback när det händer något.

Det här är uttryck som använts, men jag vet att många vill säga:

– Det är jävligt jobbigt att ligga bakom dig när du cyklar så där ...

Jag är övertygad om att det är viktigt att ta den här diskussionen i god tid innan Vätternrundan. Det är detta som är spännande tycker jag. Hur vi ska få ett gäng testosteronstinna hannar att samarbeta som en grupp? Vi kör alla för Fredrikshof på Vätternrundan, men medlemmarna möts också på tävlingar runt om i landet och då är vi uppdelade på åtminstone fyra cykelklubbar.

Här ser vi oss från andra hållet filmat av Mic Hussey: (Var rädd att vi skulle hamna i en slags rundgångsloop eftersom våra kameror filmade varandra men vi är fortfarande här och inte i ett svart cyberhål)

7+ Overspeed intervals from Mic Hussey on Vimeo.

​

Det är Mattias Reck, som bland annat är förbundskapten för herrlandslaget på landsvägscykel, som samlat ihop dessa cyklister.

"Flera av cyklisterna har redan kört väldigt fort runt sjön tidigare (6.37-6.41) och vet vad dom ger sig in på, men det är all respekt åt det rekord som finns i nuläget (6.37 satt av Ride of Hope med Magnus Bäckstedt i spetsen 2012).", skriver Mattias Reck i sin blogg.

Det cirka 12 man starka laget kommer att cykla i Hjärtebarnsturens tröja.

Jag minns förra året när Bäckstedt och hans gäng cyklade om oss. Fem cyklister var kvar i hans klunga och de körde om oss som ett tyst och spökligt lagtempo. Mäktigt.

Mäktigt var det också när jag fullständigt mosade Peter Forsberg i etappen av Hjärtebarnsturen som gick mellan Stockholm och Uppsala. Sätt på 3D-glasögonen och var beredd med slow motion knappen för att kunna njuta av klippet nedan. Det går så fort att risken är stor att du missar Foppa.
Trots att han hade en hjälpryttare, som till och med satt på samma cykel som han var Foppa chanslös när jag petade i trean och gick om.

​