Hampus klassiker

Det skulle vara intressant att få lite input från någon som faktiskt kan simma. Eftersom detta tydligen handlar om att programmera om hjärnan om man lärt sig "fel" så är min plan att göra detta till mitt första riktiga crawlsätt. Men vad säger att den här killen har rätt? Tänk om jag lär mig simma helt galet?

Jag har flera träningskompisar som ängsligt följer sina träningsprogram. I ur och skur oavsett hur de mår. Jag tror inte att det är nyttigt att slaviskt följa en plan.

Idag hade jag planerat både ett långt löppass och styrketräning. Men jag satt mest och gäspade innan middagen. Tittade på klockan och längtade efter att få lägga mig. I vanliga fall längtar jag till nästa cykeltur eller nästa mål mat. Något är alltså inte helt bra med mig. Ska jag bli nervös och stressad inför Cykelvasan?

Glöm det! Sista veckan innan ett lopp kan man inte göra så mycket åt formen. Det handlar om att konservera den, och eventuellt väcka upp kroppens snabbhet och vilja att köra hårt och intensivt. Att hoppa över ett pass för att man känner sig trött är ingen fara. Det kan snarare få effekten att jag blir ändå mer taggad och sugen att köra hårt.

I morgon är det nya tag igen med mountainbike i stället för racer på Fredrikshofs tisdagspass.

Jag börjar mer och mer förstå idén bakom tekniken. Och jag lovar att försöka att inte hoppa framåt för fort bland övningarna trots att jag är mycket otålig.

När aluminiumramarna kom var det revolutionerande. Cyklarna blev styva och lätta, och de gamla stålramarna byttes snabbt ut bland racercyklister. Min andra racer var av aluminium och jag gillade det inte. Efter lite längre turer värkte hela kroppen för cykeln transporterade varenda vibration från vägen upp i mig.

Att byta till kolfiber var en fröjd. Samma styvhet men mycket mjukare på samma gång. Nu när jag har lämnat in min ram för utbyte till Bianchi plockar jag fram en gammal goding från 80-talet. Samma mjuka känsla som på "kolfiber-Biancha" men fyra kilo tyngre. 

Retro
Tanken var att köra helt retro på vår Rimborunda. Cykelkläder av ull och en fin gammal stålram. Tyvärr var det punktering på framhjulet på morgonen så jag valde att snabbt slänga på mitt kolfiberhjul i stället. Inte helt kosher, men vad gör man när tiden är knapp?

Det är inte en barncykel jag sitter på. Perspektivet blir lite konstigt ibland när Martin Söderlund fotar med vidvinkel från nära håll.

Tyvärr råkade vi ut för en olycka vid sjön Sparren. Stefan som gästade snabbgruppen för första gången började bli trött, och var inte beredd då han körde på en bula i vägen. Ofta inträffar olyckorna just vid trötthet. Koncentrationen är inte på topp, och kroppen är för trött för att hinna eller orka parera. I hög fart plöjde han i diket och hade han inte skrikit rakt ut hade vi varken upptäkt kraschen eller hittat honom efteråt. Han låg djupt inbäddad i grönskan efter att hans cykel hade kapat ett antal små träd på sin nästan tio meter långa färd nere i diket. Vi ringde ambulans villet är standardproceduren efter att någon slagit i huvudet vid en cykelolycka. Stefan skiktröntgades sedan på sjukhus som en säkerhetsåtgärd. Tydligen kan man bryta ryggen utan att veta om det ... En lätt hjärnskakning blev diagnosen.

Tänk vad en liten oansenlig bula i vägen kan ställa till med.

Så här ska cykling vara
Att trampa fram i finväder, fika och snacka cykel med trevliga cykelkompisar och få mäta sina krafter lite. Det är vad cykling går ut på tycker jag. Lördagens Rimborunda bjöd på allt detta. Jag var osäker på om jag skulle klara att hänga på snabbgruppen på min tunga cykel. Fyra kilo låter inte så mycket, men med tanke på att de lättaste cyklarna i gruppen väger sju till åtta kilo så är 50% exktra en del. Jag kunde alltid falla bak till Fredrikshofs mellangrupp där bland andra Martin, Angelica och Ingrid cyklade. (Oj vad många bloggare det finns i gänget. Bara Vilma saknades i dag). 

Men det behövdes inte. Jag hängde på fint. Visst tog det i benen på vägen hem i motvinden men tanken med dagen var ju att bli trött. Efter att Leif ringt och hetsat mig på fredagkvällen om att han bara ligger två sekunder efter Gustav Larsson på vissa Stravasegment och att han ska ge mig en ordentlig match på Cykelvasan nästa helg behövde jag en genomkörare för att skaka om kroppen lite. 

Jag hamnade trea på vår tävlingssträcka vilket väl får anses som godkänt. Ståltanten rullade på bra. Jag menar alltså cykeln. Inte mig. Även om min fru tycker att vi manliga cyklister klär oss och uppträder feminint har jag inte börjat referera till mig själv som tant.

Efter nästan fem timmars cykling brukar jag vara ganska hungrig. Hunger är ju den bästa kryddan brukar man säga. Kvällens middag lyckades jag konstigt nog få till utan att käka upp det mesta av råvarorna under själva tillagningen. Smart kanske med tanke på att rå kyckling inte är så hälsosamt.

Någon mer än jag som tror att folk kommer att undra vad man egentligen pysslar med om man gör dessa övningar i någon timme i allmäna simbassängen?

Glidövningen fick mig att inse varför mina tidigare crawlförsök mest handlat om att kämpa mot att sjunka. Benen sjönk som stenar. Inte undra på att jag flaxar och sparkar hej vilt när jag crawlar.

Det handlar alltså om att hitta balans, och bli avslappnad. När jag låg där i vattnet och gled till synes livlös undrade jag vad de andra på stranden tänkte. Skulle jag bli livräddad?

Hoppas att den som försöker göra mun mot munmetoden inte är skäggig i så fall.