Hampus klassiker

Min gamla italienska lekkamrat är lite känslig och fin i kanten. Hon tycker inte om att bli smutsig. Så glädjande nog kommer jag nu att få leka med en som gärna är lite mer "dirty".

Jag har blivit utvald som ambassadör för Energysport och kommer att få cykla på en BMC i sommar. Vi är 21 personer i norden som kommer att få testa cyklar och utrustning. Triathleter, landsvägscyklister och mountainbikecyklister har valts ut för att ge Energysport feedback och agera ambassadörer på några av deras events. Det ska bli riktigt kul att få tillgång till bra utrustning 2013!

Varför tränar du? För att det är skönt? För att gå ned i vikt? För att bli bättre? För att inte bli sämre?

Just nu tillhör jag en grupp där träningen som individerna lägger ned tar cirka 10-12 timmar i veckan i genomsnitt. Ren träning. Under lågsäsong.
Då är av- och påklädning, dusch, återhämtning och eventuell transport till och från träningen inte medräknad. Inget konstigt alls som Malenakarikatyren sa i Hej Baberiba.

Men för de som inte tränar verkar det helt galet mycket.

"Hur hinner du med? Ja du har väl en förstående fru antar jag", är några vanliga kommentarer.

Bland de som tränar låter det lite annorlunda. Somliga skryter glatt om all tid de lägger på träningen. Andra är lite ängsliga över att de inte hinner träna så mycket som de skulle behöva.

Blir man dessutom sjuk och tittar på träningssajten Funbeat så kan man bli stressad av hur mycket ens kompisar tränar medan man själv halkar allt längre ned på topplistan över tränade minuter.

Ganska dumt egentligen att ha en topplista över antalet minuter. Man vet ju inte vilken kvalitet det varit på träningen. Ett helt galet tufft intervallpass kan vara slut på 30 minuter men kännas mycket värre för kroppen än ett distanspass på tre timmar. Men det visar inte topplistan.

Jag menar inte att intervallpasset nödvändigtvis är bättre kvalitet än distanspasset. Bara att tid är en dålig måttstock.

Charlotte Kalla ska träna 100 timmar mer per år har hon bestämt efter att ha fått provträna i en vecka med de norska skidtjejerna. I en artikel i DN berättar hon och hennes tränare om hur mycket träning som behövs för att bli bäst. Fredrik Ericsson, före detta förbundskapten för mtb-landslaget är skeptisk i sin blogg. Han påpekar att intensitet, träningskvalité och återhämtning är de viktigaste faktorerna om man vill utvecklas. "Därför bör man egentligen ALLTID sträva efter att träna så få timmar som möjligt eftersom varje timme man tränar är tid som stjäls från återhämtningstiden.", skriver han.

Läser man mellan raderna kan man tolka det som att han tycker att man borde träna med högre intensitet för att spara på tiden. Jag vet inte om jag håller med. Högintensiv träning tar på psyket på ett sätt som inte den lågintensiva gör. Många går och gruvar sig i dagar inför ett tufft intervallpass. Hur roligt är det att träna då? Har träningen blivit en hobby eller ett jobb?

Vad elitmotionärer inte tänker på är att de gärna vill jämföra sig med elitsatsande, men har inte alls samma möjligheter tidsmässigt. De som verkligen är elitidrottsmän har träningen som jobb. De gör inget annat än tänker på sig själva och sin träning (ja lite överdrivet jag vet ..). Medan elitmotionärerna inte sällan både har jobb och familj som tiden också ska räcka till för. Återhämtningen får ske på arbetstid eller när man är hemma med barnen. Inte särskilt hög kvalitet på något av det egentligen. Barnen eller arbetsgivaren uppskattar inte en trött zombie, och zombien blir lätt irriterad på både barnen och chefen och får inte den återhämtning som behövs.

När träningen blivit ett jobb även för motionären gäller det att se upp tror jag. Hur länge kan jag hålla motivationen uppe på den här nivån? Hur länge kan jag vara frisk och skadefri?

Tänk efter själv. Hur många dagar var du sjuk eller skadad förra året? Hade du kunnat göra något åt det?

Jag själv var sjuk i två månader sammanlagt. Jättemycket för att vara mig. Och det var till viss del självförvållat. Jag tog mig inte tiden att vila under och efter sjukdomsperioderna så jag drog på mig följdsjukdomar.

Sedan Lidingöloppet har jag inte varit sjuk en dag. Men jag har tränat hårdare än på mycket länge. Samtidigt har jag varit noga med att lyssna på kroppen. Har det inte känts bra så har jag stått över ett pass trots att kompisarna kört. Jag tror att jag och min hälsa vinner på det i längden.

Att Norge är överlägsen som skidnation har väl inte undgått någon idrottsintresserad.

När jag var i Oslo under förra skid-vm 2010 och pratade med en hel del norrmän om norsk och svensk skidåkning fick jag höra intressanta kommentarer. Dels visade det sig att norskarna hade stor respekt och beundran för svenska skidåkare. Flera tyckte att Petter Northug var överdrivet stöddig och hoppades att Marcus Hellner skulle tvåla till honom så att han blev lite ödmjuk.

Jag frågade också varför Petter får så mycket utrymme i massmedia jämfört med Marit Bjørgen. Det undrade många av norrmännen också. Men så slank det fram att många i Norge tror att Marit är dopad. "Så överlägsen kan man inte vara annars." "Titta på kroppen hennes. Hon har ju muskler som en karl", var några av kommentarerna från norrmännen jag pratade med.

Jag hoppas verkligen att Marit inte är dopad. Jag tycker om henne. Den härliga glädjen hon visar när hon går i mål, de ödmjuka kommentarerna efter segrarna på vacker norska gör henne lätt att tycka om.

Jag tycker om Petter också. Hans kaxighet och oväntade kommentarer är roliga och jag tycker att det förgyller en sport som annars mest skulle intressera de riktigt inbitna.

Ett uttalande som förvånade många på Norges presskonferens under OS i Vancouver var att förklaringen till Norges misslyckande i stafetten var att några av deltagarna hade tittat för mycket på porr de senaste dagarna.

En sak som verkar skilja mellan norska och svenska skidåkare, förutom norges överlägsenhet är att man oftare ser norskarna utan kläder. På bilden ovan visar Kristin Steira och Vibeke Skofterud att de är rena från doping på sitt eget speciella sätt.

Igår fick Norges tevepublik möjlighet att njuta av hela herrstafettlaget i kalsonger efter segern. "Här knuffar Northug reportern i vattnet" hette det, men det känns mer som ett tillfälle att få visa hur killarna ser ut inpå bara skinnet.

För att inte min blogg ska bli fälld för könsdiskriminering har jag grävt fram en video som visar även en norsk avklädd kvinnlig skidstjärna. Vibeke Skofterud (som för övrigt fick tävlingsförbud ett tag på grund av att hon var för smal) presenteras i sin nya "tävlingsdress".

Är detta typiskt norskt?

Inte min mage men det kunde mycket väl ha varit det dagen före loppet.

Jösses vad jag pressade i mig mat dagen innan jag körde de nio milen i Öppet spår. Magen såg ut som om jag var gravid i fjärde månaden.

Jag åt och drack dessutom en hel del under själva åkningen. Efter målgång fortsatte ätandet tills jag gick och lade mig. Dagen efter åt jag som en normal människa igen.

Idag, två dagar efter loppet vägde jag mig på min "fettmätarvåg" och konstaterade att jag är knappt två kilo lättare än dagarna innan loppet. Ska man tro fettmätningen (vilket jag egentligen inte gör) ska jag ha tappat tre kilo fett under loppet (kanske också dagen efter om jag haft någon efterförbränning).

Energiåtgång
Hur som helst: ett Vasalopp förbrukar mycket energi. En vältränad person kan bränna mer än 1000 kalorier i timmen. Låt oss för enkelhetens skull räkna mig som så vältränad att jag lyckas förbruka exakt 1000 kalorier per timme. Då skulle jag ha gjort av med nästan 7000 kalorier under loppet. Mer än tre dagars energiförbrukning för en stillasittande man. Så mycket kan man inte stoppa i sig om man samtidigt ska klara av att åka skidor. Så visst plockar kroppen av sina depåer.

Vätskebrist?
Lite vätskebrist brukar jag nog ha när jag går i mål. I alla fall om man ska lita till färgen på urinen. Jag kör efter Timothy Noaks tankar om att dricka när jag är törstig, inte innan. Det blir ett fasligt kissande under loppen annars. Och då jag hela tiden dricker eftersom jag blir törstig är det ingen risk för uttorkning. 1,5 liter vätska ska jag kunna förlora innan prestationen försämras enligt de som förespråkar vikten av att dricka ordentligt. (2% av min kroppsvikt)

Förmodligen drack jag aningen för lite under loppet. Jag var törstig men hade inte med mig egen vätska utan förlitade mig till blåbärssoppan och sportdrycken som serverades i de sju kontrollerna. Två muggar vid varje kontroll tog jag. Vilken otäck överraskning jag fick när jag förväntade mig söt sportdryck och i stället svepte en mugg salt buljong. Det var säkert nyttigt med lite salt i kroppen, men en oväntad smak var det ändå.

Pulsen
Kanske var det bristen på vätska, men förmodligen var det mina allt tröttare muskler som gjorde att jag inte orkade hålla uppe pulsen under hela loppet. I början låg den nästan konstant mellan 82-84% av maxpuls, men mot slutet bara strax över 70%. Genomsnittet slutade på 77%. Även om jag upplevde att jag tog i hela tiden gick intensiteten i min skidåkning ned. Trots att jag är van vid långa träningspass är kroppen inte rustad för att köra så hårt så länge, i alla fall inte med så ovana rörelser som skidåkning innebär för mig.

Slutsats:
Traditionell kolhydratladdning har jag slutat med, men att öka på portionerna dagarna innan och se till att äta riktigt ordentligt dagen innan ett långlopp brukar fungera bra. Jag skulle ha gått ned ändå mer om jag inte proppat i mig så mycket innan.

"Train low - compete high" – det vill säga att träna på lite kolhydrater men skämma bort kroppen med mer under tävling har en bra effekt för mig. Om jag hade kört loppet på endast saltvatten som jag gör på mina distanspass skulle jag bara ha orkat krypa fram mot slutet. Att trycka i sig så mycket socker som jag gör under ett långlopp skulle vara outhärdligt vecka efter vecka under träning.

Långa lopp är jobbiga för kroppen. Men min kropp återhämtar sig snabbt. Jag är sugen på att köra riktiga Vasaloppet på söndag – mindre än en vecka efter Öppet spår. Och mina stela lår mjukades upp fint av lite cykling i dag.

Just ja, de mililitrarna blod jag nämde i ingressen glömde jag att redogöra för. Som vanligt när jag anstränger mig med fötterna mot marken och inte mot trampor som jag brukar får jag skavsår. En sprucken blodblåsa gjorde det lite vått i pjäxan.

Att vara från Dalarna men inte åkt Vasaloppet är nästan en omöjlighet i mångas ögon.

För att räknas som skidåkande mas bör klockan dessutom stå på max sex någonting när man passerar mållinjen. Skamgränsen är samma gräns som i resten av Sverige klassar åkaren som elitmotionär.

Mitt första Öppet spår lämnade en del att önska ur dalaögon. Mitt första Vasalopp var en katastrof. Aldrig mer skulle jag ge mig på något sådant idiotiskt. I allla fall inte utan ordentliga förberdelser. 15 mil på skidor är aldeles för lite träning inför Vasaloppet.

Så i år slog jag på stort och tränade 20 timmar innan loppet. Det blev knappast 20 mil. Mycket teknikträning utan stavar och långsam åkning för att få till stak- och diagonalteknik.

Men styrketräning och konditionsträning på cykeln hade tydligen god inverkan på kroppen.
Årets Öppet spår gick ganska lätt och var till och med roligt hela vägen.

Sex timmar och 43 minuter gör att jag utan att skämmas vågar prata dalmål på vintern.

Rapport från loppet finns på min Funbeatblogg

Den lilla käcka vicken på höften kommer helt naturligt när jag bär tajts.