Hampus klassiker

De flesta stulna cyklarna aldrig kommer tillbaka till sina ägare. Antingen skeppas de långt bort och säljs, eller så vill inte ägaren ha tillbaka den då han redan fått ut en ny på försäkringen.

Polisen säljer varje år tiotusentals återfunna cyklar på auktion.

Men somliga ger inte upp. Här är en kille från Portland som får sin cykel stulen, men hittar en annons där cykeln säljs i Seattle. Filmen visar hur har gillrar en fälla för tjuven/hälaren. Ganska rafflande, och helt osencurerat.

Tisdagsträning med Fredrikshof på Lidingö brukar innebära tuffa intervaller, lagtempo, backträning, tävling, fartlek, svett och andfåddhet. I dag lade vi till lera, skrubbsår, stukningar, blodsutgutelse, rötter och stigkörning.

Gänget som ska köra Cykelvasan bytte racer och landsväg mot mountainbike, cyclocross och stigkörning. Jonas visade oss Lidingös brantaste backe. Vi kom upp allesamman men pulsen var skapligt hög.

Joakim sätter tryckförband med en cykelslang.

Ett par tre vurpor, ett tappat bakhjul, en stukad hand, blodsutgutelse och lite skrapsår blev kvällens resultat. Plus hög puls, kul cykling och trevligt sällskap förstås!

När aluminiumramarna kom var det revolutionerande. Cyklarna blev styva och lätta, och de gamla stålramarna byttes snabbt ut bland racercyklister. Min andra racer var av aluminium och jag gillade det inte. Efter lite längre turer värkte hela kroppen för cykeln transporterade varenda vibration från vägen upp i mig.

Att byta till kolfiber var en fröjd. Samma styvhet men mycket mjukare på samma gång. Nu när jag har lämnat in min ram för utbyte till Bianchi plockar jag fram en gammal goding från 80-talet. Samma mjuka känsla som på "kolfiber-Biancha" men fyra kilo tyngre. 

Retro
Tanken var att köra helt retro på vår Rimborunda. Cykelkläder av ull och en fin gammal stålram. Tyvärr var det punktering på framhjulet på morgonen så jag valde att snabbt slänga på mitt kolfiberhjul i stället. Inte helt kosher, men vad gör man när tiden är knapp?

Det är inte en barncykel jag sitter på. Perspektivet blir lite konstigt ibland när Martin Söderlund fotar med vidvinkel från nära håll.

Tyvärr råkade vi ut för en olycka vid sjön Sparren. Stefan som gästade snabbgruppen för första gången började bli trött, och var inte beredd då han körde på en bula i vägen. Ofta inträffar olyckorna just vid trötthet. Koncentrationen är inte på topp, och kroppen är för trött för att hinna eller orka parera. I hög fart plöjde han i diket och hade han inte skrikit rakt ut hade vi varken upptäkt kraschen eller hittat honom efteråt. Han låg djupt inbäddad i grönskan efter att hans cykel hade kapat ett antal små träd på sin nästan tio meter långa färd nere i diket. Vi ringde ambulans villet är standardproceduren efter att någon slagit i huvudet vid en cykelolycka. Stefan skiktröntgades sedan på sjukhus som en säkerhetsåtgärd. Tydligen kan man bryta ryggen utan att veta om det ... En lätt hjärnskakning blev diagnosen.

Tänk vad en liten oansenlig bula i vägen kan ställa till med.

Så här ska cykling vara
Att trampa fram i finväder, fika och snacka cykel med trevliga cykelkompisar och få mäta sina krafter lite. Det är vad cykling går ut på tycker jag. Lördagens Rimborunda bjöd på allt detta. Jag var osäker på om jag skulle klara att hänga på snabbgruppen på min tunga cykel. Fyra kilo låter inte så mycket, men med tanke på att de lättaste cyklarna i gruppen väger sju till åtta kilo så är 50% exktra en del. Jag kunde alltid falla bak till Fredrikshofs mellangrupp där bland andra Martin, Angelica och Ingrid cyklade. (Oj vad många bloggare det finns i gänget. Bara Vilma saknades i dag). 

Men det behövdes inte. Jag hängde på fint. Visst tog det i benen på vägen hem i motvinden men tanken med dagen var ju att bli trött. Efter att Leif ringt och hetsat mig på fredagkvällen om att han bara ligger två sekunder efter Gustav Larsson på vissa Stravasegment och att han ska ge mig en ordentlig match på Cykelvasan nästa helg behövde jag en genomkörare för att skaka om kroppen lite. 

Jag hamnade trea på vår tävlingssträcka vilket väl får anses som godkänt. Ståltanten rullade på bra. Jag menar alltså cykeln. Inte mig. Även om min fru tycker att vi manliga cyklister klär oss och uppträder feminint har jag inte börjat referera till mig själv som tant.

Efter nästan fem timmars cykling brukar jag vara ganska hungrig. Hunger är ju den bästa kryddan brukar man säga. Kvällens middag lyckades jag konstigt nog få till utan att käka upp det mesta av råvarorna under själva tillagningen. Smart kanske med tanke på att rå kyckling inte är så hälsosamt.

För mig har Bianchi alltid varit de italienska sportbilarnas cykelmotsvarighet. När jag var liten och mina kompisar drömde om röda Ferraris hade jag i stället en celestefärgad Bianchi i tankarna. Celeste är Bianchis egna nyans av turkos.

Glädjen var stor när jag första gången rullade iväg på min splitternya Bianchi Infinito. Den uppfyllde alla mina drömmar. Snygg, lätt, snabb, rapp, och "eldig". Att byta från min Scott till Bianchin var som att gå från Volvo till Ferrari. Min fru blev till och med lite svartsjuk tror jag.

Inför vinterträningen skaffade jag också en cyclocross och valet föll på Bianchis Zurigo. Då började problemen. Efter några mil lossnade växelhandtaget. Ett nytt SRAM-handtag skickades visserligen snabbt från Danmark, men jag började fundera över kvaliteten. Efter någon månad var det dags igen. Bromsen lossnade från framgaffeln. Bianchi café and cycles konstaterade att det bara var att byta gaffel. Ytterligare en sak som skulle gå på garantin. Det var i mitten av mars. Cykeln står fortfarande kvar på verkstaden i väntan på delar. 4,5 månader. Fyra och en halv månad! Nästan en cykelsäsong (för de som inte cyklar året runt)!

Förklaringen är tydligen att Bianchi i Italien inte ser Sverige som en prioriterad marknad – trots att Bianchi ägs av svenska Cycle Europe. Som tröst fick jag höra att en mycket dyrare cykel väntat på delar längre än min. Stor tröst.

Så upptäckte jag en spricka i ramen på min Infinito. Jag meddelade Monark Excercise i Vansbro som sålt cykeln och erbjöd mig att ta dit cykeln för inspektion. Inget svar. Sprickan har växt och ytterligare en har dykt upp. Tydligen har Bianchi flera års ramgaranti. Jag har hört att årsmodell 2011 hade en del fabrikationsfel. Men med tanke på hur otroligt långsamma de är befarar jag att bli utan cykel länge. För länge.

Jag älskar att cykla och gör det nästan varje dag. Jag är en stor cykelentusiast, ambassadör för cykling och cykelpendling och har hjälpt Bianchi inför Vätternrundan 2011. 

Men kärleken har svalnat. När folk frågar om jag är nöjd med min cykel (Jag får ofta sådana frågor både inom cykelkretsar och bland "vanligt folk". Cykeln väcker en del uppmärksamhet) kan jag inte längre svara entusiastiskt. Kvaliteten och servicen gör det svårt att rekommendera en Bianchi. Det är inga billiga cyklar. Cirka 30 000 kronor för en cykel som endast höll i ett år. Man bör kunna förvänta sig mer.

Nu har jag börjat snegla på en Spezialized S-Works + McLaren Venge. Alla Spezialicedägare jag pratat med är lyriska över sina cyklar. Det betyder mycket i valet av cykel för mig. Tänk på det Bianchi!

Låt mig först slå fast: Cykling i min värld handlar till lika delar om själva cyklingen som det sociala och förtäringen efteråt. Idag fick jag en perfekt kombination.

Först test av Cykelvasans bana. Därefter sommarens bästa after bike i en vacker fäbod med trevligt sällskap och intressant snack om bland annat barfotalöpnng.

Efter att ha pratat med Mattias och Ulrica i dag har jag blivit riktigt sugen på att ta tag i löpträningen. Och på att försöka få ordning på mitt löpsteg en gång för alla. Att hela tiden vara beroende av hur min hälsena känns är inte kul. Bättre att jag lär mig att springa på ett skonsamt sätt.

Mattias började springa barfota efter att hans hälsena gått av.  Jag har också blivit nyfiken på barfotalöpning efter att ha läst boken Born to run som blivit något av en bibel för barfotaentusiasterna.

Igår testade jag att springa intervaller med ett kortare löpsteg än jag brukar och med en högre frekvens. Det kändes löjligt och gick långsamt, men var lika jobbigt som vanliga intervaller. Dessutom: hälsenan mådde bättre dagen efteråt än den brukar!

Vi springer oftast med för långa steg och för låg stegfrekvens. Enligt de som propagerar för barfotalöpning. Allt fler hävdar att de skador löpare ådrar sig på hälsenor och i knän beror på att skorna vi använder har så mycket dämpning att de lockar oss att ta ut steget för långt och landa för hårt på hälen.

Barfotaentusiasterna pratar om en optimal stegfrekvens på 180 steg i minuten. Då springer vi skonsamt. Mattias berättade att han hade varit ute på en barfotatur med ett gäng barn. Det sägs att små barn springer "oförstört" och automatiskt rätt barfota. På skoj klockade han deras löpsteg och samtliga höll exakt 180 steg/minut.

Jag ska nu skola om mitt löpsteg. Läs bloggen för att följa min resa mot en skonsammare löpning.