cover-liten

Hampus klassiker


Onsdag, Januari 23, 2013

Nu är det på riktigt

Personen som inte kan säga nej – vare sig till en kaka till eller en utmaning. Det är jag det. Nu jäklar blir det åka av när Runners World, Funbeat och Powerade valt mig som deltagare i "Min utmaning".

Min utmaning

Jag hade velat fram och tillbaka angående mina mål för 2013. Klassikern igen? Börja med triathlon, satsa på mountainbike eller veterancupen i landsväg? Eller bara slappa och motionera lite lätt endast när solen skiner?

Att få chansen att göra En Svensk Klassiker "på riktigt" med professionella coacher avgjorde det.

Nu brinner det i knutarna! Dags att plocka fram skidorna om jag ska hinna träna ordentligt till Vasaloppet. Bara 39 dagar kvar och jag har åkt tre mil hittills den här säsongen ...

Tanken med min utmaning är att göra klassikern snabbare än förra året. Då klarade jag den på strax under 20 timmar. Jag behöver förbättra mig på Vasaloppet som var ett ganska mediokert resultat i jämförelse med mina träningskompisar. (7:58) Jag har som mål att åka en halvtimme snabbare runt Vättern och hamnar då på den tid som var rekordtiden att slå ända fram till 2010 om man räknar bort proffsen Gösta Fåglum och Francesco Moser som kört på 6:42 respektive 6:23 . (Förra årets 7:42 till årets mål 7:14) Om jag lär mig crawla kan jag nog kapa 10 minuter på Vansbrosimmet, (Från 1:05 till 55 min) och om jag lär mig springa kanske jag kan slå personbästa på Lidingöloppet med 20-30 minuter. (Från 2:48 till strax under 2:30).

Det här innebär att jag nog får sluta leka och börja träna väldigt strukturerat. Och mycket. 7-10 timmar i veckan tränar jag nu, men dosen kommer att öka betydligt framöver.

Idag "toppar" jag Runnersworld.se och minutmaning.se

Min utmaning

FörfattarePeter Hampus i • BilderCyklingKlassikernLöpningSimningTräning
Permalink

Fredag, Januari 18, 2013

Dopning och simning är rena mardrömmen

Jag tryckte kanylen i armen utan att tveka.
– Nej, vänta den där ska du ta först när du verkligen behöver sa kvinnan.

spruta doping
Vi tog en fika innan start och jag njöt av att känna atmosfären och spänningen i luften. Solen sken och vattnet var ljummet. Många av mina konkurrenter såg otrevligt vältränade ut.

En kvinnlig funktionär vandrade runt och delade ut påsar med kartor och förnödenheter. I påsen låg två sprutor. Jag tryckte genast den ena djupt i min underarm och började injicera. Måste ju hinna stoppa eventuellt blodflöde innan jag skulle kasta mig i vattnet.

– Nej vänta! De där ska du bara ta när du verkligen behöver, sa funktionären.

Jag funderade på hur jag skulle få med mig två sylvassa kanyler när startskottet oväntat brann av. Snabbt stoppade jag dem i badbyxornas fickor, knöcklade också in kartan och allt annat krams som fanns i påsen. Bara att hoppas på att sprutorna inte skulle sticka mig i skrevet.

Jag var sist i vattnet, men crawlade faktiskt på ganska bra. Tots att flera stora båtar gjorde svallvågor tog jag mig fram hyfsat fort.

När vi kommit ut ur hamnen och simmade in i ån blev det glesare bland simmarna. Plötsligt var jag ensam. Jag tyckte att jag kände igen mig bland de röda stugorna som omgärdade den idylliska ån men förstod inte hur jag skulle ta mig mot målet. Fötterna sjönk djupt i den dyiga bottnen när jag stannade och vecklade ut kartan som så klart lösts upp helt av vattnet. Typiskt!

Men så såg jag några funktionärer på en gräsmatta och simmade dit. Där hade de lett upp vattnet i smala hängrännor som låg på plintar. Jag frågade en av dem efter vägen till målet. Han pekade på hängrännorna med barsk min.

– Hur ska jag kunna simma i de där?
– Du får väl spenkulera!
Spenkulera? Hur gör man det?
– Om du inte kan spenkulera ska du nog inte ställa upp i en elitsimtävling!

Funktionären var irriterad och jag slängde mig i hängrännan och stänkte vatten för att verka proffsig.

– Du är diskad! vrålade han.
– Men snälla, visa hur man spenkulerar då. Jag är ju inte ens med i tätstriden.

Gubben knäppte upp sin funktionärsoverall och lade sig på rygg i hängrännan.
– Seså, spenkulera över mig nu då, snäste han.

Jag fattade ingenting men lade mig ovanpå honom, försökte gnida mig framåt och sprattlade med benen som en slags larv. Usch vad obehagligt det kändes. Hans kropp var kall och huden fet och vaxig. Det var som att gnida sig mot ett lik. Fy fasen! Simning och nekrofili i en obehaglig kombination.

Som tur var ringde väckarklockan och avbröt mardrömmen.

Tolkningar på det någon?
 

FörfattarePeter Hampus i • KlassikernSimning
Permalink

Måndag, Januari 14, 2013

I väntan på sommaren

En liten film i väntan på sommarens cykling ...

FörfattarePeter Hampus i • CyklingFilm
Permalink

Torsdag, Januari 03, 2013

Vad långsamt det gick

Jag som trodde jag blivit en bättre cyklist konstaterar att 2012 var långsammare än 2011.

Jag på vägen
Jag på vägen 2012

Om inte förr så brukar i alla fall årskiftet innebära en slags kontemplation över träning och återhämtning. Jag konstaterar att 2012 var ett osedvanligt regnigt år. Inte många turer ute på cykeln i solsken.

Det blev också ett år med mycket sjukdom. Mycket för att vara mig. Jag brukar ha en höstförkylning och en bihåleinflammation på våren i samband med pollensäsongen. 2012 har jag känt mig som en kombination mellan trött gammal gubbe och ett dagisbarn som drar åt sig alla infektioner som en magnet. Influensa hade jag senast i början av 2000-talet. 2012 slog den till med full kraft i kroppen lagom till Vasaloppet. Första spyan på 25-30 år kom i samband med Vansbrosimmet och Lidingöloppet genomfördes med feber.

När man tittar på Funbeat eller Graminconnect får man en bra bild av vad man tränat under året. Cykling dominerar inte överraskande min träning.

Mer överraskande är att jag endast haft en medelhastighet på 26 km/h under 2012.

2011 körde jag ju i 27 km/h och då tränade jag inte lika hårt som 2012. Förstår inte. Är det pendlingen på ibland riktigt snöiga och oplogade vägar som dragit ned hastigheten? Alla pauser då jag stannat gruppen och diskuterat tekniken vid belgisk kedja och liknande? Det faktum att jag låtit klockan stå på flera gånger under fikapauserna?

Eller blir jag helt enkelt bara äldre och långsammare?

FörfattarePeter Hampus i • CyklingKlassikernLöpningSimningTräning
Permalink

Onsdag, Januari 02, 2013

Varför göra det enkelt?

Nytt år och nya friska tag. 2x20 på schemat och jag valde att krångla till det lite.

Efter att ha tittat igenom min träningsstatistik för 2012 konstaterar jag att jag antingen slarvar med att föra in träningen i dagboken eller inte tränar så mycket som jag tror.

In med mer struktur!

Träningsåret fick börja med tröskelintervaller. Två stycken tjugominutare skulle avverkas. Till skillnad från de flesta av mina cykelkompisarna väljer jag att göra intervallerna på vägarna i stället för på en trainer i garaget eller källaren. Cykling är cykling och den ska utföras utomhus! Att sitta inne och svettas är lika upphetsande som att titta på färg som torkar.

Men dumt nog väntade jag till kvällen. Inte nog med att det var kolmörkt ute. Smältvattnet som runnit över vägarna frös och bildade en hal hinna över vägbanan. Nåväl, det fick bli slipande på tekniken också. Inte tänkte jag köra några lätta och raka vägar!

När jag mitt under första interallen skulle snedda över vägen för att hinna mellan två mötande bilar i en korsning fick jag "breställ" som raggarna i min gamla hemtrakt skulle ha kallat det. Intervallen gick skapligt i alla fall. Klockan pep bara då och då för att mana på mig att öka pulsen.

Andra intervallen passerade Beppe Wolgers hus där den bajsande dockan ropade "färdig" en gång i tiden. Vad som inte syntes i tv är att huset ligger bredvid en brant nedförsbacke med en tvär kurva. På sommaren kan man köra i över 70 kilometer i timmen nedför om man trampar på lite. I dag försökte jag inte nå någon topphastighet men det hasade ändå i kurvan. När bommarna sedan fälldes för vårt "museitåg" fick jag inte stopp på cykeln. Svängde in på perrongen i stället.

Den här intervallen blev inte så lyckad. Flera minuter cyklades under tänkt puls, en irriterad cyklist  blev rädd av min framfart när vi möttes bakom en busskur (tror jag i alla fall, eller så skrek kan allé allé allé för att antingen heja på mig eller förtydliga att det var en ekallé vi möttes i. Något skreks i alla fall men jag stannade inte för att säga "Va?" Då skulle ju pulsen ha sjunkit ytterligare!)

Men jag tänker så här:

  • Varje tramptag räknas. Jag blev ju inte en sämre cyklist i dag i alla fall.
  • Det var mycket roligare att sladda runt i mörkret än att sitta i ett trist garage och trampa trainer.
  • Idag hade jag dubbdäck. Jäklar vad fort det kommer att gå längre fram i vår på de ibland slingriga vägarna när jag har fincykeln med slicks. Jag kommer att behöva köra som en galen smurf på speed för att lyckas hålla pulsen uppe. Shit vad duktig jag kommer att bli på kurvtagning!

 

FörfattarePeter Hampus i
Permalink

Sidan 2 av 2 sidor  < 1 2