Hampus klassiker

Fredrikshofs KM i tempo ska strax börja. Jag har förundrat tittat på när Mic och Erik värmt upp på trainer så att svetten dröp. Foto: Martin Söderlund

Det var min tävlingspremiär på landsväg och Fredrikshof började med tempoloppet. Ganska skönt på sätt och vis att få vara för sig själv och inte hetsa runt med andra adrenalinstinna i premiären.

Stämningen i kön till starten var skönt avslappnad. De spejsade experterna med åtsittande tempodräkt, struthjälm och hjul som såg ut som lp-skivor berättade glatt om sina cyklar och tipsade om hur man skulle göra. Jag kände mig som byfånen från landet med min linjecykel, mountainbikeskor, ringklocka på styret och reparationskitet i ryggfickan.

Jag körde som byfånen från landet också kändes det som. En av de bästa i startfältet startade en minut efter mig. Jag räknade med att han skulle vara ikapp mig efter en och en halv minut, men tänkte att jag tar i så länge det går. Lyckades hålla undan i 10 km men då var jag ganska kraftlös när han kom svishande med sitt täckta bakhjul som gjorde att cykeln lät som om den hade en motor. Jag försökte hänga på för att få dra lite nytta av hans fart men det var lönlöst. Det var proffset som körde om amatören och det syntes tydligt.

Som tur var siktade jag en annan motståndare några hundra meter längre fram som jag kunde ha som målsättning att komma ikapp. Om jag blev omkörd ville jag kompensera genom att själv köra om någon. Ropade några uppmuntrande ord till Richard när jag körde om honom strax innan vändpunkten.

En titt på klockan och jag konstaterade att om jag höll samma hastighet tillbaka skulle jag komma in på cirka 47 minuter. Helt ok. Då tog krafterna slut. Benen bara dog. Det rosslade lite i halsen hela tiden när jag andades, men pulsen var inte oroväckande hög så jag tänkte att det nog inte var någon fara. Men kraften bara försvann ur benen. Jag piskade på mig själv men hastigheten sjönk konstant. Inte ens där det var platt gick det att hålla en rimlig fart.
Irriterande!!!!!!
Jag körde fortare de fem milen jag brukade köra i somras på en riktigt kuperad vägsträcka än jag gjorde nu. Då plågade jag mig så att jag fick ett blåmärke på benet, men nu fanns inte muskelkraften alls.

“Kan jag inte få punka eller något så jag kan sluta?” var en av de negativa tankarna som for genom huvudet. Jag har inte känt mig så kraftlös på mycket länge. Pulsen gick inte att få upp i normala nivåer och det kändes som om jag inte kunde syresätta mig ordentligt. Rosslandet i halsen tilltog men jag gav mig fan på att trycka på så mycket det gick. När jag närmade mig slutet skulle jag plåga skiten ur mig för att få upp medelhastigheten lite tänkte jag. Plötsligt passerade jag markeringen för sista kilometern. I stället för att bli glad att lidandet var över blev jag förbannad. Arg över att jag ju inte skulle få tid att trycka skiten ur mig som jag hade tänkt. Å andra sidan skulle det trycket inte ha blivit längre än en kilometer i alla fall med tanke på hur det kändes idag.

Positiv känsla igen
Efter målgången var det fika och snack om loppet. Alla verkade nöjda med sina prestationer. Mic erbjöd mig skjuts hem, och jag hade gärna åkt med i hans bil, men jag ville få bort den otrevliga känslan ur kroppen. Jag behövde få in lite glädje av cykling igen så jag valde att hänga på Lidingögänget på en lugn cykeltur de fyra milen tillbaka.
Det gjorde att det kändes mycket bättre! Att cykla och snacka med trevliga kompisar en fin höstdag är något av det bästa som finns! Ilskan och frustrationen rann av mig och jag kom hem med en positiv känsla i kroppen igen.
Då hade vi ändå cyklat lite fel så det blev sammanlagt 120 km idag varav 30 km i tävlingsfart (nåja inte tävlingsfart, men försök till det i alla fall).

I morgon är det linjelopp men jag står över. Behöver ta reda på vad det är som ligger och lurar i kroppen innan jag pressar mig igen.

Här är en vacker film som visar sporten.

Colorado Front Range Cyclocross Madness from Sergio Ballivian on Vimeo.

Här är en film om italienska cykel- och tillbehörstillverkare:

The Pillars of Italian Cycling from MovePress, LLC on Vimeo.

http://vimeo.com/user2351027

Låt oss först konstatera följande: Om du vill vara torr under ett åskväder med riktigt hårt ösregn där vinden blåser vågor i vattnet som hamnar på vägbanan ska du antingen stanna inomhus eller ?snigelcykla? med en goretexjacka, regnkappa eller liknande. Assos-jackan håller dig inte torr under sådana omständigheter.

Men jag tyckte glatt att förutsättningarna var helt rätt i dag för ett riktigt tufft regntest. Åskvädret som under natten gav 30 000 blixtar i södra Sverige hade lagt sig över Siljansbygden. Regnet öste ned.

Jag vill ha en regnjacka som är lätt att stoppa i ryggfickan när jag inte behöver den och som håller mig torr även vid kraftigare regn, inte bara lätta skurar som min tunna jacka klarar.

Testcyklingen
Efter ett par hundra meter började vattnet sippra in genom ventilationspanelerna under armarna och på sidorna av jackan. Det kändes som att kallsvettas när regnvattnet sakta rann längs kroppen.

Det var inget lätt duggregn utan ett riktigt kraftigt ösregn. På riksvägen fick jag också känna på sprutet från husbilar och lastbilar som körde om.
Jackan började klibba fast på armarna. Jag kände det kalla vattnet mot den nakna huden innanför.
Hmm, bara fem minuters cykling och vattnet släpptes igenom. Men min torso var fortfarande varm. Jag drog ned dragkedjan för att se om vattnet släppt igenom. Det hade det. Cykeltröjan var fuktig.
Men jag var varm och det är ju huvudsaken.

Blixtnedslag
Det skulle bli värre. Uppe på höjderna vid Norr Bergsäng piskade blixtrarna, och jag kröp ihop i bocken i ett fåfängt försök att inte vara högsta punkten i landskapet.

Vattenpölarna var decimeterdjupa och en bil körde om mig mitt i en sådan. Det fick till följd att hela pölen förflyttades 1,5 meter upp i luften, och träffade mig i ansiktet och bröstet. Perfekt! Då fick jackan känna på det också.
Jag kunde inte bli blötare än jag redan var, men eftersom kroppen värmt upp vattnet som samlats under jackan ? på samma sätt som i en våtdräkt ? slapp jag chocken av det kalla vattnet som kastades mot mig.

I en korsning stod en annan cyklist som trotsat ovädret. Glatt hejade vi på varandra och kom i samspråk. Han hade Raphas regnjacka på sig, som jag funderat på att köpa i stället för Assos-jackan.

Till skillnad från mig var han torr under jackan. Men han hade bara cyklat i 15-20 minuter och jag i 35. Jag var å andra sidan genomvåt.
Medan vi pratade började vattnet även sippra igenom hans jacka.

Min jacka kostar 1 200 kr på rea. Rapha-jackan 2 500 kr. Är min hälften så bra? Jag hoppas få kontakt med Fredrik när vi är tillbaka i Stockholm för att höra hur han kände sig efter ett par timmar i ösregnet och göra en jämförelse.
Blixten slog förresten ned bredvid oss medan vi pratade. Det blixtrade till och small samtidigt på höjden några hundra meter bort.
Vi bestämde oss för att köra vidare på våra respektive planerade rutter innan vi blev grillade eller kalla.

Vindskydd
Jag hade cyklat uppför ett tag. Intressant att känna hur jackan andas när man blir varm. Men jag kan säga att någon andning behövdes inte. Jag var lagom tempererad i alla fall tack vare regnet som duschade mig.
På väg ned körde jag i cirka 60 km/h. Bra. Då fick jag testa hur vindtålig jackan är när man är våt.
Högsta betyg där. Jag blev inte alls nedkyld av nedförslöpan.

Jag försökte hålla ett ganska hårt tempo trots vädret. En jacka ska ju både hålla mig torr utifrån men inte få mig att koka inuti. 31,5 km/h i snitt i knappt 50 km kuperad terräng får väl anses vara ett okej test av lite hårdare belastning.

Slutsats:
Assos climajet breaker har testats i extremt vått väder. Den höll mig inte torr men varm.

Dragkedjan löper lätt. Bra när man antingen snabbt behöver få på jackan i farten eller vill reglera värmen under färd.

Genomskinligheten gör att dina cykelkläder syns igenom bra. Man kan till och med se vad klockan är genom tyget när det är vått.

Jackan sitter inte helt tajt, men fladdrar inte heller störande.

Den lilla förlängningen i ryggen har en tendens att halka upp och skyddar inte ryggslutet och rumpan mot däcksprutet som jag hoppats.

När jag körde Vätternrundan 2009 och Roslagsvåren 2011 frös jag som en nakenhund av att vara genomvåt timme efter timme. Jag hade garanterat varit varmare med den här jackan. Nu hade jag bara en tunn cykeltröja under. Lägg till en ullunderställströja också och jag tror att jag skulle kunna hålla värmen även i svalare väder än de 16 grader det var i dag.

Konstaterande:
Dalfolk, i synnerhet drantar, kan inte ? eller respekterar inte ? högerregeln. Du kvinna i Opel kombin som accelererade och prejade mig av vägen och såg så dum ut när jag gestikulerade bör nog ta om körkortet. Idiot!

Du busschaufför i Kullsbjörken: bara för att du var på fel sida av Salu-ån behöver du inte köra på fel sida vägen. Pucko!

Extra kläder
Knävärmare är bra vid dåligt väder. De håller inte knäna torra men varma i fartvinden.

Mina skoskydd från BBB är inte vattentäta. Men fungerar på samma sätt som en våtdräkt som skapar ett isolerande vattenskikt som värms upp av kroppen. Fötterna var genomvåta men vattnet som skvalpade runt i skorna var varmt och skönt.

Jag har sett klungvurpor på tv tidigare och hoppats att jag aldrig skulle behöva uppleva det i verkligheten. Men i dag hände det på Roslagvsvåren i ganska hög hastighet.

Det var riktigt usla förhållanden i dagens lopp. Kallt, blåsigt och stundtals ösregn. Vi var kalla och genomvåta, och vår tänkta måltid på 4.10 kunde gärna få bli ändå kortare så man fick komma in i duschen tidigare.

Första vurpan inträffade efter bara ett par mil. Malin gick på hjul på framförvarande cyklist i en uppförsbacke, men föll ned i en slänt så ingen annan blev inblandad.

Riktigt usla vägar gjorde cyklingen både oangenäm och osäker. Hål, bulor, djupa sprickor och hala partier med tjära som använts för att laga sprickor gjorde att man var tvungen att vara på helspänn hela tiden.
Vi körde i cirka 35 km/h i snitt och det gjorde att vi under långa perioder låg mellan 40 och 50 km/h. 14 cyklister som ligger tätt efter varandra i två led i höga hastigheter gör att ett oaktsamt agerande kan ställa till det ordentligt.

Här är incidenten som var förvarningen till det som skulle komma:
I en tvär kurva i en brant nedförsbacke fick vi plötsligt möte. Cyklisterna framför mig tvärnitade. Jag låste bromsarna. Bakhjulet hasade och jag vejade åt sidan. Folk skrek på varandra men alla klarade sig. Den som var närmast bilen fick stopp på sin cykel ett par decimeter från fronten.
Med andan i halsen fortsatte vi.

De dåliga vägarna gjorde att vi inte kunde hålla tänkt hastighet hela tiden. Så när vägarna var bättre körde vi desto fortare.

Med två mil kvar får en av cyklisterna längst fram sladd, förmodligen på grund av en skada i vägen.
En person går i backen samtidigt som jag bromsar och vejar undan. Cyklisten framför mig lyckas inte veja utan kör rakt in i första killen och voltar över. En cykel kastas upp i luften, och jag ser allt som i slow motion. Cykeln flyger mot mig, så jag släpper på bromsarna för att få fart igen och undvika att få den över mig.  Jag hör hur den landar och studsar bakom mig.

När jag vänder mig om är gatan full av cyklar, cykeldelar och människor som ligger huller om buller. En person skriker rakt ut av smärta.

Jag skyndar mig att stoppa den mötande trafiken, ber en av bilisterna att ringa ambulans och tittar samtidigt oroligt mot röran av skadade. En cyklist ligger orörlig på rygg på vägen.

Som tur är ligger han kvar enligt “regelboken”. Man ska inte upp och hoppa direkt efter en allvarlig krasch. Om man skadat ryggen eller nacken kan man förvärra skadan om man rör på sig.
Cyklisten sätter sig upp och konstaterar att han inte kan röra höger arm. En amatördiagnos ställs och vi konstaterar nyckelbensbrott.
Upp ur diket kliver så ytterligare en cyklist som förmodligen brutit armen. Men hon är ivrig att fortsätta. Vi övertalar i alla fall henne att invänta sjukvårdare för bedömning. En ledare i bakomvarande klunga (vars deltagare kraschade in i oss) stannar och inväntar ambulans tillsammans med de skadade.

Omtumlade samlar vi ihop cykeldelar och cyklister vid sidan av vägen och släpper därefter fram trafiken igen.

Då hade de flesta i vår klunga redan givit sig iväg. Så Martin Söderlund, Mic Hussey och Aivar Heamägi och jag körde lagtempo de sista 22 kilometerna i mål. Vi trampade på ganska bra. Fortare än när vi åkte med vår stora klunga. Det gjorde att vi körde om klunga efter klunga mot målet. Skönt att få cykla sig varm igen för jag frös så jag skakade när vi stannade.

Vid målrakan bestämde vi oss för att snällt gå i mål som en samlad grupp. Vi som annars brukar spurta och hetsa varandra på träning. Arm i arm rullade vi alla fyra i bredd över mållinjen. Ett lite halvidiotiskt trick kanske med tanke på incidenterna vi råkat ut för tidigare. Men Mic, Martin och Aivar är grymma cyklister som man vågar köra axel mot axel med utan att vara ängslig.

I mål berättade Mic som var en av de som körde omkull i klungan att han inte hade någon frambroms längre, att sadeln satt löst och att framhjulet var rejält skevt ...

Sådana här dagar får man sig en tankeställare. Det är ganska stora risker man utsätter sig för när man tränar eller tävlar på trafikerade vägar. En klungvurpa i sig är allvarlig nog. Vad hade hänt om vi också mött bilar samtidigt?
Jag hoppas att alla inblandade repar sig snabbt och att vi slipper uppleva sådan dramatik igen.

Martin, Mic och jag är glada över att vara i mål.
Foto: Raymond Bergmark

Fler bilder och ytterligare info om vad som hände i vårt lopp hittar du i Martin Söderlunds blogg.