Hampus klassiker

Efter tre veckors ofrivillig vila på grund av sjukdom gav jag mig i dag ut på ett distanspass på cykel. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Snön smälte och det var allmänt härligt.

Jag hade ätit en semla och kände mig laddad med energi. Min träningskompis hade föreslagit att vi skulle cykla till Uppsala och vända och att vi skulle hålla 25 km/h i snitt. Men när han bangade körde jag ensam. Dock inte så långt som till Uppsala.
25 km/h i snitthastighet låter kanske inte så mycket. Men med en cyclocross som har vinterdäck och stänkskärmar kan man få kämpa en del. Lite motvind, snöslask och hala vägar och det blir plötsligt en utmaning att hålla farten uppe.

Jag kände ganska snart att jag inte hade mycket energi och kraft i kroppen. Så fort det blev lite uppför brände det i benen. Pulsen gick upp. Och efter ett tag började jag tänka på vilken lång och tråkig väg jag hade framför mig innan jag skulle vara hemma. De tankarna får jag väldigt sällan. Det brukar alltid vara en njutning att sitta på cykeln.

Dokumentären som jag lyssnade på i min iPhone höll mig igång, men jag förstod plötsligt hur alla som har det svårt med motivationen när det gäller träning känner. Hur det känns för dem som aldrig tränat när de väl bestämt sig för att ge sig ut, och de möts av en kropp som inte alls är så sugen. När det bara känns som uppför och det går segt.

Jag vet att det kommer att krävas ett par tre “grispass” för att få igång kroppen igen. Att de tre veckors träning jag tappat kommer att kräva minst lika många med riktigt hård träning som kompensation för att jag ska vara i den form jag var i innan jag blev sjuk.

Fördelen för mig är att jag är van att ta ut mig. Jag är van att pressa mig hårt. Jag njuter till och med av det.
Men för en helt otränad, inser jag en dag som denna, är det en jättetröskel att komma över innan man är igång. Innan man känner sig stark och verkligen kan njuta av träningen.
Jag ska verkligen försöka komma ihåg det när jag tjatar på resten av familjen, eller på vänner som jag tycker behöver pushas lite.

Det blev 2,5 timmar på cykeln. Jag fick till och med lov att stanna och äta lite nötter för att orka vidare. Och jag snittade bara 22 km/h. Lägg till 17 km/h och jag är uppe i Vätternfart.

Men, jag var i alla fall inte så trött som de här två tjejerna när jag kom hem.

Antingen är jag för varm eller kall. Antingen blir jag våt av regnet eller av svetten. Känns problemen igen?
Att hitta de perfekta cykelkläderna har visat sig svårare än jag trott. Till skillnad mot löpning, där jag oftast är lika varm hela tiden vare sig jag springer uppför eller nedför ställer cyklingen högre krav på min klädsel.

Fartvinden kyler ned betydligt. Om jag cyklar uppför hårt och länge blir jag varm vad jag än har på mig, men på “platten” eller nedför blir det snabbt för kallt nu på hösten.

För täta kläder går bort, men det finns samtidigt inget värre än att ha blivit våt i ett regnväder och behöva frysa i några timmar på cykeln.

I några poster framöver kommer jag att berätta om mina erfarenheter av flera olika cykelkläder.
Men innan dess, håll till godo med en härlig film från klädtillverkaren Rapha som visar att cykling i ruggigt väder kan vara härligt.

Rapha Rides Little Switzerland from RAPHA on Vimeo.

I stort sett varje morgon skulle jag kunna vara med om en olycka, om jag bara blint följde trafikreglerna och litade 100% på mina medtrafikanter.

Men, jag har varit med om tillräckligt mycket i trafiken för att inse att de jag har omkring mig på vägar och cykelbanor snarare är mottrafikanter.

En gång har jag blivit påkörd då cykelbanan korsade en väg. Eller, det var ju faktiskt vägen som korsade cykelbanan. Tanten inte bara körde på mig. När hon hörde smällen (hon såg mig inte för hon stirrade stint på bilarna som körde på vägen längre fram) blandade hon ihop gaspedalen och bromsen, så hon såg till att köra över mig ordentligt. Benet fastnade under fronten på bilen, men jag klarade mig med skrubbsår och ett stukat knä.

Inte bara bilister utan även cyklister har tillfogat mig skada. En kille hade lurar i öronen och hörde inte när jag plingade för omkörning. När jag var jämsides med honom svängde han tvärt vänster mitt framför mig utan att göra tecken. Kraschen resulterade i en skadad axel och några månaders sjukgymnastik.

Det har blivit lättare att ta sig helskinnad till jobbet på morgnarna sedan jag ändrade inställning och tänker att alla andra är idioter som vill mig illa.

På senaste tiden har faran med att cykla, och då främst cykelpendla debatterats i media och på nätet. Jag tycker det vore synd om fokus på farligheten gör att folk drar sig för att cykla. Även om jag slagit mig några gånger uppväger den motion jag får och den friskhet jag känner när jag cyklar detta flera gånger om.
Att skada sig allvarligt eller omkomma är ju förstås en helt annan sak. Därför hoppas jag att fokus läggs på att öka säkerheten för fotgängare och cyklister. Så att vi som redan cyklar gör det säkrare, och fler vågar sig ut.

Här är några av artiklarna:

Sydsvenskan

Trafiksäkerhetsverkets statistik

DN: Nu lever cyklisterna farligare i trafiken

Ska vi gå upp i rök?

Bloggaren Fritz har startat en namninsamling för att öka säkerheten för cyklister.