Hampus klassiker

Någon mer än jag som tror att folk kommer att undra vad man egentligen pysslar med om man gör dessa övningar i någon timme i allmäna simbassängen?

Glidövningen fick mig att inse varför mina tidigare crawlförsök mest handlat om att kämpa mot att sjunka. Benen sjönk som stenar. Inte undra på att jag flaxar och sparkar hej vilt när jag crawlar.

Det handlar alltså om att hitta balans, och bli avslappnad. När jag låg där i vattnet och gled till synes livlös undrade jag vad de andra på stranden tänkte. Skulle jag bli livräddad?

Hoppas att den som försöker göra mun mot munmetoden inte är skäggig i så fall.

Löpningen har jag börjat träna igen, och jag försöker skola om mig till en "mjukare" och skonsammare löpare. Det skulle vara roligt att delta i triathlon men då måste jag få ordning på min crawlteknik. Jag har hittat en serie filmer, som tydligen inte kommer att få mig att simma snabbast, men förhoppningsvis minst ansträngande.

Det här är första delen i serien, en introduktion där man kan se skillnaden på tekniken mellan simmarna. Jag lägger upp fler filmer efterhand med mina egna kommentarer om hur det känns att testa tekniken.

​Inte sedan jag var tio år har jag tvingats gå i en uppförsbacke. I dag hände det igen.

​Tanken var att jag skulle få en fin tid på Strava i Baggbobacken. Det slutade med ett totalt misslyckande.

Jag skulle kunna skylla på att jag tagit vind mesta tiden under de tio mil vi cyklade innan vi kom fram till backhelvetet.

Eller att jag alltid har svårt att få igång benen efter att ha ätit. Blodet vill hellre pyssla med matsmältningen än hjälpa till i benen.

Eller så skyller jag inte ifrån mig utan konstaterar bara att jag är urdålig på att cykla i uppförsbackar i allmänhet och i dag i synnerhet.

Leif hade lovat att dra mig upp för att underlätta att hålla farten uppe. Det gick bra till första “platån” då jag tvingades släppa honom. Eller bra, är väl en överdrift. Men jag var på cykeln i alla fall.

Därefter började den ordentliga stigningen i den 1650 meter långa backen. Pulsen rusade, jag hyperventilerade och benen var inte med alls.

När Jerker kom i fatt och cyklade om var jag helt slut. Knappt styrfart. 

Det brukar räknas som skamligt inom cyklingen att behöva köra på lilla klingan fram. Inte nog med att jag gjorde det, jag hade inte heller några lättare växlar att ta till på bakkransen.

När det var 50 meter till toppen tog jag slut totalt. Tvingades sätta ned foten för att inte tappa balansen. Inte nog med det. Jag klev av cykeln och ville helst lägga mig i gräset ett tag. Jag som älskar mjölksyra. Som dricker det till frukost och inte har något emot att ta tuffa backar ett par gånger på raken för att verkligen få njuta av utmattningen. Mitt pannben har aldrig svikit mig. Men nu sa kroppen stopp.

Jag kom aldrig tillbaka efter backen. De sista fem milen hem låg jag mest på rulle.

Är det ett misslyckat och dåligt träningspass? Nej varför det!? Trevligt sällskap. Fin cykling och förmånen att bli ordentligt trött är ju kanon.

Som Fredrik Ericsson brukar säga: Det som gör dig trött på cykeln gör dig till en bättre cyklist.

Jag konstaterar i alla fall att jag har långt kvar till den här kapaciteten. Å andra sidan petar jag inte i mig lika mycket “vitaminpiller” heller.