Hampus klassiker

Okej, jag kan naturligtvis inte jämföra mig med den här kvinnan. Hon har både större muskler och bättre kondition än jag. Men, jag kan glädja mig själv och alla andra som har späda överkroppar med att det handlar mycket om teknik och “muskelminne” när det gäller längdskidåkning.

För ett par dagar sedan var jag ute på en bedrövlig rullskidtur i slask och regn. Inte bedrövlig i bemärkelsen obekväm. Jag gillar verkligen när vädret är sådär riktigt grisigt.
Nej snarare bedrövligt när det gällde själva känslan. Det kändes som om någon filmade mig i slow motion, armarna var kraftlösa och jag hade kunnat knäppa loss skidorna och promenerat i rask takt snabbare än jag stakade mig fram.
Dessutom orkade jag inte staka utan att skjuta i från med ena benet som hjälp.

Usch och fy, jag insåg att de två månader som återstår till Vasaloppet inte skulle räcka till.
Konditionen är det inget fel på. Jag ligger enkelt på en puls av 80% av max i många många timmar på cykeln.  Det är snarare min ynkliga cykelöverkropp som är problemet.
Några kompisar i Chefsnätverket Cross har gjort sig lite lustiga över att jag som cyklist med “lampsladdsarmar” ger mig på Vasaloppet. Eller som de sa:
? Jag har nog aldrig sett någon tappa sin överkropp så fort som du Peter.

Men:
Idag när jag gav mig ut igen, i rejäla vindbyar släppte det. Balansen kändes bättre, och jag kom mer än ett par decimeter per staktag. Det kändes nästan som i slutet av förra säsongen.
Alltså handlar det inte om styrkan i första hand. Utan om teknik, och framför allt att få nerverna i musklerna att fatta vad man håller på med. Det tog ett par gånger för min kropp att sparka igång nervändarna igen.
Skönt. Nu kan jag koncentrera mig på att bygga upp den skidspecifika styrkan och fila på tekniken.

Och jag gläds åt att jag på bara en gång förbättrat min tid på milen med 15 minuter!

Jag brukar anmäla mig endast ett par dagar innan loppen. När jag har känt på dagsformen, kollat väderutsikterna med mera brukar jag bestämma mig. Oftast kan man få tag på startplats till ett lägre pris då också.

2012 är lite speciellt. Dels verkar boomen för långlopp och klassikern hålla i sig. Loppen blir fulla allt tidigare, och det har blivit svårare att göra klipp på Blocket.
I år vill jag inte vara utan startplats i något av klassikerloppen eftersom jag bestämt mig för att göra den en gång till. Sex år efter första gången, men den här gången på tid. Målet är att göra hela under 20 timmar.

Vasaloppet och Vätternrundan var jag redan anmäld till. Men i november anmälde jag mig till Vansbrosimmet och Lidingöloppet. Sjukt lång framförhållning. Och en konstig känlsa.

Igår kom första belöningen. Reflexer från Lidingöloppet. Betyder det att de räknar med att jag tränar för loppet redan nu?
Jag som har fullt upp med att få tiden att räcka till för Vasaloppet och Vätternrundan. Och då har jag inte börjat min simträning ännu. Lidingöloppet är ju avslutningen på klassikern för mig.

Men reflexbandet funkar ju även när man cyklar. Tack Lidingöloppet!

Antingen är jag för varm eller kall. Antingen blir jag våt av regnet eller av svetten. Känns problemen igen?
Att hitta de perfekta cykelkläderna har visat sig svårare än jag trott. Till skillnad mot löpning, där jag oftast är lika varm hela tiden vare sig jag springer uppför eller nedför ställer cyklingen högre krav på min klädsel.

Fartvinden kyler ned betydligt. Om jag cyklar uppför hårt och länge blir jag varm vad jag än har på mig, men på “platten” eller nedför blir det snabbt för kallt nu på hösten.

För täta kläder går bort, men det finns samtidigt inget värre än att ha blivit våt i ett regnväder och behöva frysa i några timmar på cykeln.

I några poster framöver kommer jag att berätta om mina erfarenheter av flera olika cykelkläder.
Men innan dess, håll till godo med en härlig film från klädtillverkaren Rapha som visar att cykling i ruggigt väder kan vara härligt.

Rapha Rides Little Switzerland from RAPHA on Vimeo.

I stort sett varje morgon skulle jag kunna vara med om en olycka, om jag bara blint följde trafikreglerna och litade 100% på mina medtrafikanter.

Men, jag har varit med om tillräckligt mycket i trafiken för att inse att de jag har omkring mig på vägar och cykelbanor snarare är mottrafikanter.

En gång har jag blivit påkörd då cykelbanan korsade en väg. Eller, det var ju faktiskt vägen som korsade cykelbanan. Tanten inte bara körde på mig. När hon hörde smällen (hon såg mig inte för hon stirrade stint på bilarna som körde på vägen längre fram) blandade hon ihop gaspedalen och bromsen, så hon såg till att köra över mig ordentligt. Benet fastnade under fronten på bilen, men jag klarade mig med skrubbsår och ett stukat knä.

Inte bara bilister utan även cyklister har tillfogat mig skada. En kille hade lurar i öronen och hörde inte när jag plingade för omkörning. När jag var jämsides med honom svängde han tvärt vänster mitt framför mig utan att göra tecken. Kraschen resulterade i en skadad axel och några månaders sjukgymnastik.

Det har blivit lättare att ta sig helskinnad till jobbet på morgnarna sedan jag ändrade inställning och tänker att alla andra är idioter som vill mig illa.

På senaste tiden har faran med att cykla, och då främst cykelpendla debatterats i media och på nätet. Jag tycker det vore synd om fokus på farligheten gör att folk drar sig för att cykla. Även om jag slagit mig några gånger uppväger den motion jag får och den friskhet jag känner när jag cyklar detta flera gånger om.
Att skada sig allvarligt eller omkomma är ju förstås en helt annan sak. Därför hoppas jag att fokus läggs på att öka säkerheten för fotgängare och cyklister. Så att vi som redan cyklar gör det säkrare, och fler vågar sig ut.

Här är några av artiklarna:

Sydsvenskan

Trafiksäkerhetsverkets statistik

DN: Nu lever cyklisterna farligare i trafiken

Ska vi gå upp i rök?

Bloggaren Fritz har startat en namninsamling för att öka säkerheten för cyklister.