Hampus klassiker

Okej, jag kan naturligtvis inte jämföra mig med den här kvinnan. Hon har både större muskler och bättre kondition än jag. Men, jag kan glädja mig själv och alla andra som har späda överkroppar med att det handlar mycket om teknik och “muskelminne” när det gäller längdskidåkning.

För ett par dagar sedan var jag ute på en bedrövlig rullskidtur i slask och regn. Inte bedrövlig i bemärkelsen obekväm. Jag gillar verkligen när vädret är sådär riktigt grisigt.
Nej snarare bedrövligt när det gällde själva känslan. Det kändes som om någon filmade mig i slow motion, armarna var kraftlösa och jag hade kunnat knäppa loss skidorna och promenerat i rask takt snabbare än jag stakade mig fram.
Dessutom orkade jag inte staka utan att skjuta i från med ena benet som hjälp.

Usch och fy, jag insåg att de två månader som återstår till Vasaloppet inte skulle räcka till.
Konditionen är det inget fel på. Jag ligger enkelt på en puls av 80% av max i många många timmar på cykeln.  Det är snarare min ynkliga cykelöverkropp som är problemet.
Några kompisar i Chefsnätverket Cross har gjort sig lite lustiga över att jag som cyklist med “lampsladdsarmar” ger mig på Vasaloppet. Eller som de sa:
? Jag har nog aldrig sett någon tappa sin överkropp så fort som du Peter.

Men:
Idag när jag gav mig ut igen, i rejäla vindbyar släppte det. Balansen kändes bättre, och jag kom mer än ett par decimeter per staktag. Det kändes nästan som i slutet av förra säsongen.
Alltså handlar det inte om styrkan i första hand. Utan om teknik, och framför allt att få nerverna i musklerna att fatta vad man håller på med. Det tog ett par gånger för min kropp att sparka igång nervändarna igen.
Skönt. Nu kan jag koncentrera mig på att bygga upp den skidspecifika styrkan och fila på tekniken.

Och jag gläds åt att jag på bara en gång förbättrat min tid på milen med 15 minuter!