Hampus klassiker

Jag var lite ledsen över att jag inte hade haft möjlighet att följa med på Tour de Ötzi igår. 20 mil på cykel runt Mälaren i snöyra. Så jag tänkte plåga mig lite på trainern som kompensation.

Det hade tydligen varit ett miserabelt äventyr. Jag citerar min vän Bosses race report:

"Efter Enköping blev det dock ännu värre. Snökaos!! Hård motvind och 10 cm blötsnö. Sebastian stannade vid en mack och sedan var vi bara tre igen. Vi blev stoppade av ”farbror Blå” i ödemarken strax innan 55:an svänger mot Uppsala. Han tyckte vi skulle sluta cykla. Magnus förklarade att det inte var ett alternativ och när jag vänligt frågade om polisen istället inte kunde köra bakom oss med påslagna blåljus fick vi ett ovänligt nej till svar. Så vi cyklade vidare. Det var inte mycket trafik till Bålsta så det kändes lugnt, det var dock väldigt svårt att styra och det spårade på vissa sträckor."

Hur kan det låta så roligt? Audax-cykling som kräver tålamod och starkt psyke. Som kräver att man gillar att plåga sig.

Och hur kan jag samtidigt ha så svårt att sitta på en trainer? Jag kan cykla i stort sett hur länge som helst utomhus, men jag klarade bara av tolv minuter på trainern idag. Två intervaller av fyra. Inte för att det var jobbigt. För så farligt var det inte. 320W är överkomligt. Jag skulle nog ha skruvat på lite till motstånd egentligen för pulsen gick aldrig över 90%.

Men att sitta och stirra på en klocka som långsamt tickar ned och lyssna på en metronom för att hålla takten är så hjärndödande att jag helt enkelt inte står ut. Jag klev av av leda. Efter tolv minuter.

Vilket otroligt uselt pannben jag har. Tolv minuter.

Konstigt egentligen att Ari körde värsta övertalningskampanjen när vi träffades igår. Han ville så gärna ha mig med på Paris-Brest-Paris för att göra ett försök att cykla de 120 milen under 45 timmar. Hur tänkte han då? Med en kille som står ut tolv minuter på trainern????

Ari försökte med alla knep.

–Vi kan cykla fort om du vill Peter. Försöka hänga med tätklungan. Det har ingen svensk lyckats med. Eller så kan vi cykla långsamt. Sova och dricka vin.

Jag förklarade att Paris-Brest-Paris verkar så tråkigt. Men sova och dricka vin verkar kul. Så jag föreslog 1001 Miglia i stället. Italien. Berg. Vin.

– Haha, det vi gjorde i Skottland i somras är rena dagisleken i jämförelse med 1001 Miglia, skrockade Ari.

– 1001 Miglia är ingen lek. Det är det absolut värsta man kan göra på cykel. Det absolut värsta jag gjort.

Ari har kört loppet två gånger. Det måste ju betyda att det är kul. Annars gör man väl inte om det?

Så vi bestämde oss för att köra. 160 mil och 30 000 höjdmeter.

Piece of cake. Om man har pannben.

Först ett varningens ord. Om du inte tycker om nakna rumpor, blod, svett och män i tajts så är detta inte en film för dig.

Men om du inspireras av vackra vyer, gillar cykling och är nyfiken på varför man ger sig iväg på ett av världens tuffaste audax-lopp har du en timmes dokumentär här.

Ikväll visar BBC dokumentären "Sore in the saddle" från mitt sommaräventyr i Skottland. Fem kamerateam följde fem personer extra noga under de 130 milen vi cyklade. Eftersom jag körde tillsammans med en av huvudpersonerna finns chansen/risken att jag syns en del.

Inte kan de väl framställa en seriös och tillbakadragen person som en pajas väl? Nä! Jag behöver inte oroa mig. Väl?

Om de klipper bort spd-vurpan, stjärtsmörjningen, Borat-poserandet och lite annat trams så blir det ju fem sekunder kvar av mig när jag kör nedför en backe långt bort i horisonten.

Det är ju ändå seriös brittisk tv vi pratar om här.

The Swedish roadtrain kallades vi av kamerateamet och det är vi som syns på bilden som gör reklam för nästa avsnitt av The Adventure Show.

Här är de fyra första minuterna av programmet. Om jag inte rodnar ihjäl ikväll lägger jag kanske ut mer på bloggen senare.

– Tack för att du inte skriver om hur hur värdelöst det är att cykla i Stockholm i din blogg som sist du kollade har över 1000 cyklister som läsare varje vecka.

– Tack för att du cyklar till och från jobbet i ur och skur och inte belastar vår kollektivtrafik eller sitter i bilköer på våra hårt belastade infarter.

– Tack för att du inte blir irriterad när vi sätter upp avspärrningar mitt i vägen helt utan anledning. Inte för att varna för något vägarbete eller så utan bara för att helt enkelt ha dem där i vägen för dig och dina cykelkompisar.

– Tack för att du har överseende när vi dumpar en container mitt i en tvär högerkurva där vi varken har belysning eller varningstrianglar. Vi tänkte att du nog skulle gilla överraskningen och kanske välja att lite busigt köra igenom den. Man skulle kunna tro att vi tänkte: "skyll dig själv ditt jävla pucko om du cyklar i mörkret på en grusväg på din väg till jobbet", men du följer ju faktiskt en markerad cykelväg så vi och du fattar att vi ställde den där med flit för att liva upp stämningen lite.

Tack Stockholm! Tack för att du gör min färd genom Sveriges huvudstad till en spännande överraskande resa varje dag.

Jag sätter ihop ett lag som ska köra ihop en del nästa år. I veckan träffades teamet för att prova kläder och diskutera planerna. Ett och annat spännande lopp står på vår lista. Mer än så kan jag inte säga ännu ...

– Va har du large på dina armvärmare? Då tänker inte jag nöja mig med medium!

– De här benvärmarna smiter åt lagom hårt om mina biceps.

Jag planerar att köra en del mtb-lopp för egen del. Långloppscupen, xc-cupen och några andra spännande lopp står på min lista. Det skulle vara kul att köra något mountainbikelopp utomlands. Trans Alp vore kul om jag hittar någon partner. Man måste nämligen köra i tvåmannalag. 

Hjärnskadade
Jag fick ett brev från Richard som kört sub 8 och 7+ runt Vättern med mig med följande text:

Några av oss har en defekt på vänstra hjärnhalvan och har som bevis på vår omdömeslöshet uttryckt intresse för att köra RAAM (juni 2016?). Jag har en schweizisk polare som genomförde denna för några år sedan i lag om 4. Vi har därför – kanske som en start på ett äventyr – satt upp ett telefonmöte med honom i syfte att tanka honom på information om praktikaliteter och de logistiska utmaningarna med RAAM.

Telefonmötet avskräckte mig lite. Logistiken som verkar krävas för Race Across America är ju befängd. Servicebilar, läkare, massörer, kock, dietist, mekaniker ...

Men, vi är ett allt större gäng som leker med tanken att köra de 480 milen tvärs igenom USA och tidigare i veckan samlades vi över lite vin, öl och pizza för att lyssna på ytterligare två personer som kört loppet.

Möte med andra som har en defekt i hjärnan.

Jag är lite kluven. Kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske är det tanken på skavsår i stjärten och en mage som strejkar efter för mycket sockerintag efter ett par dagar som är avskräckande? Diarré och skavsår är ju inget man vill sätta fingret på faktiskt ...

Samtidigt är det en häftig utmaning och jag kan ju inte låta bli sådana. 2016 är tanken att vi ska köra. Men redan 2015 går Trans continental som också verkar vara ett härligt lopp. Start i Belgien och mål i Istanbul. Helt osupporterat som det var i Skottland. Man får en karta och några checkpunkter. Det är allt. De öppnar för en partempoklass och Neil försöker få mig intresserad. Distans är det nya svarta säger han. Jag är benägen att hålla med.