Hampus klassiker

Vi kommer att hålla cirka 35 km/h i snitt, och loppet som är 14 mil långt är lika långt som vi kommer att köra på Vätternrundan innan vi tar första depåstopp. Därför är cykeln kittad med extra väska och extra flaskhållare. Testkörde i dag och flaskorna flög all världens väg. Inte bra. Ganska farligt för bakomvarande cyklister faktiskt.

Runekakorna är bakade och jag ska testa att ta med mig både mat och dryck för att inte behöva göra ett enda stopp under de fyra timmarna.

Dessutom kommer det att regna och blåsa i morgon. Perfekt. Även det är en bra träning inför Vätternrundan. Hittills har det aldrig varit bra väder när jag kört den.

Jag kör tillsammans med bland andra Jonas Sköld och Martin Söderlund.

Öl och glass är bra kolhydratuppladdning har jag hört.

Igår testcyklade jag med en representant från Masgruppen och en cyklist som satsar på att nå sverigeeliten i mountainbike.

Masgruppen var snabbast runt Vättern förra året med tiden 7.06. Leif Dalander som ledde gårdagens cykling kommer att agera draghjälp för årets upplaga av Masgruppen. Han räknar med att kunna hjälpa dem att hålla farten till Jönköping. Därefter släpper han och låter andra dra.

När jag kom till mötesplatsen stod Leif och Tomas redan och väntade. Efter ett snabbt handslag utspelade sig följande konversation:

? Åh, Fredrikshof! Då känner jag mig trygg, sa Leif efter att ha läst på mina cykelkläder.
? Du är gäst här i dag så du får bestämma vad vi ska göra. Jag är fri hela dagen så jag kan cykla från åtta timmar och nedåt.
? Vill du känna spykänslor eller vill du cykla långt? Eller vill du känna spykänslor OCH cykla långt?

Jag hann inte svara innan han fortsatte:
? Du får ursäkta om vi är lite sega idag för vi har kört cirka 200 mil de senaste två-tre veckorna.
? Va? Hur mycket har ni cyklat sammanlagt i då? Jag är bara uppe i 50 mil på racer, svarade jag.
? 350 mil ungefär.

Jag tänkte att det här kan bli intressant. Tur att det är mina gamla hemtrakter vi ska cykla i så jag hittar hem ifall jag blir avhängd.
Vi bestämde oss för att ta en tur på 10-12 mil. Ett så kallat distanspass.
? Vi brukar ha som regel att pulsen inte ska gå över 190 på distanpassen, sa Leif innan han rullade iväg.

I första backen var min puls uppe i 85% av max (166 slag). Det skulle visa sig att det inte var sista gången pulsen var på de nivåerna. Dagen innan hade jag cyklat Siljan runt och då låg pulsen på 65% av max för det mesta.

I backarna brukar vi i min “hemmaklunga” köra ganska lugnt för att inte dra på oss onödig mjölksyra. De här två medcyklisterna körde ungefär 15 km/h fortare i branta backar än vad jag är van vid. Vi låg i +35 km/h i ganska långa sega “motlutor”. Då gäller det att inte släppa hjulet man har framför sig för att inte förlora effekten av att få ligga “på rulle”.

Efter 6 mil jämnade det ut sig lite. Kanske gjorde mina nyfunna cykelkamraters mjölksyraskuld från tidigare dagars hårdkörning sitt? Mountainbikecyklisten Tomas Vilkund gjorde allt färre förningar och på slutet var det faktiskt han som bad oss sänka farten. Skönt att han sa det så jag slapp! :-)

En punktering och en glass hann vi också med.

Erfarenheter att ta med sig från dagens tur:
* Cykling förbrödrar. Jag hade aldrig träffat dessa cyklister men vi hade en mycket trevlig dag ihop. Jag hoppas det blir fler turer med dem framöver!

* Det man i Stockholm kallar backar är mer som små krön i Dalarna.

* Det är ganska stor skillnad på att snitta i 30 km/h som jag gjorde i förrgår, och 33,5km/h i tio mil som vi snittade denna dag. Eftersom pulsen ligger högre går det också åt betydligt mer energi.

* Egentligen ska jag ligga i dessa hastigheter först om ungefär en månad enligt min träningsplan, men det var skönt att få pressa sig lite redan nu.

* När man själv känner sig trött och seg och pulsen rusar så känns det oftast på samma sätt för de andra runt omkring också. Kan man bara tänka på det blir det lite lättare att härda ut när det är jobbigt.

* Tuffa backar eller förningar tar på krafterna, men det går ganska fort att återhämta sig och få ned pulsen när man får ta rygg och lite vindskydd.

* Vilka roliga vägar det finns att cykla på i Siljansbygden! Att åka på träningsläger till Medelhavet känns inte alls nödvändigt efter att ha cyklat några dagar här.

Leif Dalander lagar punka och Tomas Viklund laddar inför nästa uppförsbacke

På Vätternrundan kommer vi att behöva hålla 33-35 km/h i 30 mil. Vi räknar med att köra cirka 12 mil innan första depåstopp. Därför ville jag testa vilken form jag har. Att köra Siljan runt non stop som ensam cyklist känns som ett lagom test.

Efter att mest ha åkt längst bak i ledet och latat mig när Fredrikshof Sub 9 var ute och tränade igår kändes det bra att pressa sig lite idag i stället.

Stackars Martin Söderlund drog hela gårdagsrundan på 7,5 mil och har ont i knät i dag. Jag har så otroligt dåligt lokalsinne att jag lade mig sist i ledet och agerade ankare/grindvakt/ordningspolis. Inte för att något av det behövdes, men jag gjorde mindre skada för gruppen där bak än om jag legat längst fram och irrat. Då hade 7,5 mil lätt blivit 15 ...

Eftersom åtta personer tog vind åt mig var det inte så ansträngande igår. Så jag bestämde mig för ett riktigt mördarpass i dag i stället. Jag letade upp varenda lång backe på Lidingö och körde som en dåre uppför dem, trampade på ordentligt mellan backarna för att hålla pulsen uppe och vilade egentligen bara när jag rullade nedför. Det är fortfarande mycket grus på sina håll så jag valde att ta det försiktigt.

Jag höll nyfiket koll på pulsmätaren och konstaterade att kroppen svarade snabbt på förändringarna i cyklingen. Den steg blixtsnabbt när backen började, sjönk sedan något och planade ut när vägen planade ut. Där höll den sig konstant vid 80% av max tills jag kom fram till nästa backe där jag rullade nedför. Vid botten var pulsen nere vid strax över 70% och sedan drog jag iväg i full fart uppför igen. Det var så skönt att känna hjärtat pulsera och blodet rusa genom kroppen.

Ett kort effektivt pass. 30 km/h i snitt. På en timme gjorde jag mig ganska utsjasad. Gott med ett glas vin framför Mästarnas mästare efter det :-)

Foto: Nina Hampus

Nu är det en månad sedan jag slutade åka skidor. Resultatet: -2kg. Och då pratar vi inte två kilo mindre fett. Hur sjutton kan man tappa musklerna så fort?

Visst har jag sett det hända tidigare. Tre veckor med gipsad arm och den såg ut som ett skelett med lös hud runt efteråt. Men då rörde jag ju inte alls på armen. Nu har jag ju motionerat, fast på annat sätt.

Nåja, jag får glädja mig med att de skidåkarmuskler jag tappat har jag ändå ingen större användning av på cykeln. De hade bara varit i vägen och tagit syre och energi som låren behöver bättre.