Hampus klassiker

Okej, jag kan naturligtvis inte jämföra mig med den här kvinnan. Hon har både större muskler och bättre kondition än jag. Men, jag kan glädja mig själv och alla andra som har späda överkroppar med att det handlar mycket om teknik och “muskelminne” när det gäller längdskidåkning.

För ett par dagar sedan var jag ute på en bedrövlig rullskidtur i slask och regn. Inte bedrövlig i bemärkelsen obekväm. Jag gillar verkligen när vädret är sådär riktigt grisigt.
Nej snarare bedrövligt när det gällde själva känslan. Det kändes som om någon filmade mig i slow motion, armarna var kraftlösa och jag hade kunnat knäppa loss skidorna och promenerat i rask takt snabbare än jag stakade mig fram.
Dessutom orkade jag inte staka utan att skjuta i från med ena benet som hjälp.

Usch och fy, jag insåg att de två månader som återstår till Vasaloppet inte skulle räcka till.
Konditionen är det inget fel på. Jag ligger enkelt på en puls av 80% av max i många många timmar på cykeln.  Det är snarare min ynkliga cykelöverkropp som är problemet.
Några kompisar i Chefsnätverket Cross har gjort sig lite lustiga över att jag som cyklist med “lampsladdsarmar” ger mig på Vasaloppet. Eller som de sa:
? Jag har nog aldrig sett någon tappa sin överkropp så fort som du Peter.

Men:
Idag när jag gav mig ut igen, i rejäla vindbyar släppte det. Balansen kändes bättre, och jag kom mer än ett par decimeter per staktag. Det kändes nästan som i slutet av förra säsongen.
Alltså handlar det inte om styrkan i första hand. Utan om teknik, och framför allt att få nerverna i musklerna att fatta vad man håller på med. Det tog ett par gånger för min kropp att sparka igång nervändarna igen.
Skönt. Nu kan jag koncentrera mig på att bygga upp den skidspecifika styrkan och fila på tekniken.

Och jag gläds åt att jag på bara en gång förbättrat min tid på milen med 15 minuter!

Jag brukar anmäla mig endast ett par dagar innan loppen. När jag har känt på dagsformen, kollat väderutsikterna med mera brukar jag bestämma mig. Oftast kan man få tag på startplats till ett lägre pris då också.

2012 är lite speciellt. Dels verkar boomen för långlopp och klassikern hålla i sig. Loppen blir fulla allt tidigare, och det har blivit svårare att göra klipp på Blocket.
I år vill jag inte vara utan startplats i något av klassikerloppen eftersom jag bestämt mig för att göra den en gång till. Sex år efter första gången, men den här gången på tid. Målet är att göra hela under 20 timmar.

Vasaloppet och Vätternrundan var jag redan anmäld till. Men i november anmälde jag mig till Vansbrosimmet och Lidingöloppet. Sjukt lång framförhållning. Och en konstig känlsa.

Igår kom första belöningen. Reflexer från Lidingöloppet. Betyder det att de räknar med att jag tränar för loppet redan nu?
Jag som har fullt upp med att få tiden att räcka till för Vasaloppet och Vätternrundan. Och då har jag inte börjat min simträning ännu. Lidingöloppet är ju avslutningen på klassikern för mig.

Men reflexbandet funkar ju även när man cyklar. Tack Lidingöloppet!

Det kostar pengar att göra klassikern. Inte bara deltagaravgifter och resor, utan framför allt prylar kan gräva rejäla hål i kassan.

Allt kan ju göras till prylsporter, och jag anar att vi män har lättast att falla i prylträsket. Därför blir man extra glad när man hittat rätt. En sak som verkligen fungerar och håller år efter år rekommenderar jag gärna till nära och kära.

Men precis som “Plus-Sverker” som kastar saker som inte håller måttet i papperskorgen är jag inte sen att både påpeka för leverantörer och alla andra som vill lyssna att produkterna inte fungerade som jag förväntade mig.

Härlig service
I vintras började mina växlar krångla på min mountainbike. Cykelaffären hävdade att det är något man får räkna med när det är kallt. Då fryser oljan i “bodyn” i baknavet.
Jag ringde till Scott, eller rättare sagt deras generalagent och ifrågasatte resonemanget, och de ringde i sin tur till affären och berättade att en ny “body” skickats som de kunde montera in. Dagen efter var cykeln fixad och fungerar nu utmärkt.

I vintras köpte jag en pannlampa som man även kan montera på cykelstyret från Silva. Redan när monterade styrfästet sprack det. Ett mail till Silva var det enda som behövdes. Morgonen efter fick jag svar att ett nytt fäste var på väg i posten.

Samma sak med pendlarmuggen från Primus. Efter en månads användning började den läcka. I min väska dessutom så kläderna blev fulla med kaffe. Jag mailade deras kundtjänst som genast skickade ny med posten.

Jag gillar när de svarar snabbt, och åtgärdar problemet utan krångel. Inget tjafs med kvitton, eller att jag ska skicka tillbaka de trasiga delarna.

Jag testade samma sak med Assos. Det Schweiziska företaget som gör snygga men superdyra cykelkläder. Jag köpte ett par cykelbyxor för cirka 2000 kr i somras. Efter att ha använt dem bara tio gånger ser de mer slitna ut än mina riktigt gamla byxor som jag pendlat varje dag med i över fyra år i ur och skur och som jag använder när jag cyklar mountainbike när det är riktigt geggigt. De byxorna kommer från Cuore, även de från Schweiz.
Ett besviket mail skickades till företaget och jag fick svar ett par dagar senare. Självklart skulle de åtgärda problemet, men de ville se byxorna och kvittot. Inte lika kul att behöva skicka saker till Schweiz. Så jag ska testa affären där jag köpte dem.

I övrigt är jag lite besviken på Assoskläderna faktiskt. Regnjackan håller mig inte torr, och knävärmarna glider ned hela tiden vilket inte motsvarande modell från Craft gör.
Nästa gång jag köper cykelbyxor ska jag faktiskt välja Craft. Lättare att ha en dialog med svenska leverantörer.

Jag har sett klungvurpor på tv tidigare och hoppats att jag aldrig skulle behöva uppleva det i verkligheten. Men i dag hände det på Roslagvsvåren i ganska hög hastighet.

Det var riktigt usla förhållanden i dagens lopp. Kallt, blåsigt och stundtals ösregn. Vi var kalla och genomvåta, och vår tänkta måltid på 4.10 kunde gärna få bli ändå kortare så man fick komma in i duschen tidigare.

Första vurpan inträffade efter bara ett par mil. Malin gick på hjul på framförvarande cyklist i en uppförsbacke, men föll ned i en slänt så ingen annan blev inblandad.

Riktigt usla vägar gjorde cyklingen både oangenäm och osäker. Hål, bulor, djupa sprickor och hala partier med tjära som använts för att laga sprickor gjorde att man var tvungen att vara på helspänn hela tiden.
Vi körde i cirka 35 km/h i snitt och det gjorde att vi under långa perioder låg mellan 40 och 50 km/h. 14 cyklister som ligger tätt efter varandra i två led i höga hastigheter gör att ett oaktsamt agerande kan ställa till det ordentligt.

Här är incidenten som var förvarningen till det som skulle komma:
I en tvär kurva i en brant nedförsbacke fick vi plötsligt möte. Cyklisterna framför mig tvärnitade. Jag låste bromsarna. Bakhjulet hasade och jag vejade åt sidan. Folk skrek på varandra men alla klarade sig. Den som var närmast bilen fick stopp på sin cykel ett par decimeter från fronten.
Med andan i halsen fortsatte vi.

De dåliga vägarna gjorde att vi inte kunde hålla tänkt hastighet hela tiden. Så när vägarna var bättre körde vi desto fortare.

Med två mil kvar får en av cyklisterna längst fram sladd, förmodligen på grund av en skada i vägen.
En person går i backen samtidigt som jag bromsar och vejar undan. Cyklisten framför mig lyckas inte veja utan kör rakt in i första killen och voltar över. En cykel kastas upp i luften, och jag ser allt som i slow motion. Cykeln flyger mot mig, så jag släpper på bromsarna för att få fart igen och undvika att få den över mig.  Jag hör hur den landar och studsar bakom mig.

När jag vänder mig om är gatan full av cyklar, cykeldelar och människor som ligger huller om buller. En person skriker rakt ut av smärta.

Jag skyndar mig att stoppa den mötande trafiken, ber en av bilisterna att ringa ambulans och tittar samtidigt oroligt mot röran av skadade. En cyklist ligger orörlig på rygg på vägen.

Som tur är ligger han kvar enligt “regelboken”. Man ska inte upp och hoppa direkt efter en allvarlig krasch. Om man skadat ryggen eller nacken kan man förvärra skadan om man rör på sig.
Cyklisten sätter sig upp och konstaterar att han inte kan röra höger arm. En amatördiagnos ställs och vi konstaterar nyckelbensbrott.
Upp ur diket kliver så ytterligare en cyklist som förmodligen brutit armen. Men hon är ivrig att fortsätta. Vi övertalar i alla fall henne att invänta sjukvårdare för bedömning. En ledare i bakomvarande klunga (vars deltagare kraschade in i oss) stannar och inväntar ambulans tillsammans med de skadade.

Omtumlade samlar vi ihop cykeldelar och cyklister vid sidan av vägen och släpper därefter fram trafiken igen.

Då hade de flesta i vår klunga redan givit sig iväg. Så Martin Söderlund, Mic Hussey och Aivar Heamägi och jag körde lagtempo de sista 22 kilometerna i mål. Vi trampade på ganska bra. Fortare än när vi åkte med vår stora klunga. Det gjorde att vi körde om klunga efter klunga mot målet. Skönt att få cykla sig varm igen för jag frös så jag skakade när vi stannade.

Vid målrakan bestämde vi oss för att snällt gå i mål som en samlad grupp. Vi som annars brukar spurta och hetsa varandra på träning. Arm i arm rullade vi alla fyra i bredd över mållinjen. Ett lite halvidiotiskt trick kanske med tanke på incidenterna vi råkat ut för tidigare. Men Mic, Martin och Aivar är grymma cyklister som man vågar köra axel mot axel med utan att vara ängslig.

I mål berättade Mic som var en av de som körde omkull i klungan att han inte hade någon frambroms längre, att sadeln satt löst och att framhjulet var rejält skevt ...

Sådana här dagar får man sig en tankeställare. Det är ganska stora risker man utsätter sig för när man tränar eller tävlar på trafikerade vägar. En klungvurpa i sig är allvarlig nog. Vad hade hänt om vi också mött bilar samtidigt?
Jag hoppas att alla inblandade repar sig snabbt och att vi slipper uppleva sådan dramatik igen.

Martin, Mic och jag är glada över att vara i mål.
Foto: Raymond Bergmark

Fler bilder och ytterligare info om vad som hände i vårt lopp hittar du i Martin Söderlunds blogg.