Hampus klassiker

När jag kör i skogen är det mitt fel om jag kraschar – oftast. I en klunga kan någon annan klanta till det så att jag hamnar i gatan. Kraschen som Magnus Bäckstedt filmade på Tour of Jämtland sägs ha gjort att 60 cyklister körde omkull och låg staplade på varandra huller om buller. Åtminstone fyra cyklar gick helt av. Massor av hjul blev förstörda och uppskattningsvis gick delar för en halv miljon sönder. Lägg till skador på cyklisterna som var med så förstår man att det "lilla" misstaget på vägen orsakade mycket skada för de inblandade.

​

Trodde aldrig att jag skulle bli "långcyklist". Jag har alltid tyckt att Vätternrundan är för lång med sina 30 mil. Nu har jag anmält mig till ett lopp i Skottland som är 130 mil långt och där jag planerar att köra 30-40 mil per dag.

Vansbroturen tidigare i somras gav mersmak. 76 mil på två dagar kändes inte alls så farligt – trots krasch med revbensbrott som följd.

Fel Peter Hampus
Jag minns fortfarande när folk ringde och gratulerade mig till en bra tid på det klassiska loppet Paris - Brest - Paris. De hade hittat mitt namn i resultatlistan och när jag lyckades lista ut vad de pratade om tyckte jag det verkade fullständigt rubbat. Det var min namne Peter Hampus som också cyklar med Fredrikshof som hade cyklat från Paris till Atlantkusten och tillbaka. Jag gjorde klart för alla att så där håller jag inte på! Jag ville cykla kort och fort.

Men, nu är jag tydligen där jag också. Skillnaden mellan Paris - Brest - Paris och The Highlands, Glens & Western Isles i Skottland är att loppet jag ska köra innebär en hel del berg och kullar, och kommer att gå längs den blåsiga och regniga skotska kusten i stället för i ett franskt inland. Men jag tänker å andra sidan ta det ganska lugnt. Sightseeing och familjetid hör till planerna. Om man startar tidigt på morgonen så bör man vara framme vid etappens slut så pass tidigt på eftermiddagen att man hinner njuta av omgivningarna, vara lite social och smaka lite whiskey också.

Till min stora glädje har jag kompisar med samma sinne för äventyr som jag. Igår, när jag lade ut mina tankar på Facebook nappade genast tre cykelvänner som anmälde sig för att lyckas komma åt en av de 60 åtråvärda platserna. (Ja det verkar finnas fler än 60 personer i världen som tycker det här låter kul) Ytterligare ett par har visat intresse och jag misstänker att förhandlingar pågår hemma vid köksbordet.

I höst börjar träningen. Ska bara göra Cykelvasan, Stockholm triathlon, Vasatrampet och Lidingöloppet först.

​

Ibland får jag frågan om allt knas jag skriver om bara är påhittade sagor.

Folk har svårt att tro på att jag är som en galen blandning mellan den klantige farbror Melker, Lotta på Bråkmakargatan som tror sig kunna allting och tar sig vatten över huvudet, en liten Jonathan Lejonhjärta som tvivlar på sin förmåga och en elak Kattla som spyr eld när humöret och blodsockret sjunker.

Låt oss för pinsamhetens och familjefridens skull anta att följande historia bara är påhittad. De två huvudpersonerna kan vi kalla för U och E så att de inte behöver skylta med sina riktiga identiteter på hela internet. Det är kanske nu det skulle passa att använda uttrycket hen för första gången. Men det skulle inte fungera riktigt här som du förstår om du läser vidare.

"Kan vi ses på tisdag i stället? Jag behöver vila musen lite."

Eeeh, hmmmm, ja där har vi ett meddelande som man inte vill ha flashande på telefonens display då den ligger på matbordet. Nu var det en oskyldig cykeltur som planerades och den stackars musen hade fått ta en del stryk på ett långpass som systrarna U och E gjort tidigare under dagen.

Jag ifrågasatte hur hon sitter på sadeln och undrade om det är så stor skillnad på mäns och kvinnors anatomi att cyklingen påverkar så olika. Under de 71 milen jag cyklade för några helger sedan var lite rodnad där nere det enda som hände. Om det handlade om att tusentals cyklade mil gjort huden läderaktig och okänslig eller om det är bra cykelbyxor eller rätt teknik som är skillnaden låter jag vara osagt.

U bad mig fråga mina cyklande kvinnliga "kollegor" hur de gör med sina underliv.

Ja men det är ju en helt naturlig fråga att ställa.

Tisdagen kom och vi snackade en del om ställningar och teknik när vi rullade runt i skogarna kring Rättvik.

Eh vänta. Det där lät konstigt.

Vi snackade en del om sittställningar och cykelteknik när vi trampade runt i skogarna kring Rättvik ska det vara.

På tal om kön och sagor konstaterade vi att jag var den som riskerade att råka mest illa ut bland "oknyttet" som vistas där. Mörksuggor som äter upp stigen om man är ute för länge kunde drabba oss alla, men skogsrået Tövås-Keste som inte lyckats tillfredställa sin lust under de hundratals år hon vandrat i skogarna runt Dalhalla är mest ute efter manligt kön. Ömmande och slitna musar och könsneutrala hen är inget för henne vad jag förstår.

Om man lite avundsjukt undrat varför det bara är små värnlösa tjejer som riskerar att råka ut för osedligheter i joggingspåret om kvällen kan man som manlig motionär kanske räkna med lite snusk om man vistas strax norr om Rättvik. Och tänder på hundraåriga kvinnor med svans och hål i ryggen kanske jag ska tillägga.

Nåväl. Tillbaka till det ömmande underlivet. Tipsen jag förmedlade var att inte ha sadeln för högt. Då riskerar man ju att lägga för stor belastning på "mittenpartiet". Ett annat är att mäta avståndet mellan sittbenen och köpa en sadel som är anpassad efter dessa så att tyngden vilar där och inte någon annan stans.

Men sedan kom den oväntade frågan:

"Vilka trosor ska man använda?"

Flera sporttrosor har ju sömmar som ger skavsår. Och cykelbyxor med hängslen kan man inte ha. Då retas resten av familjen och kallar en för Borat.

Jag förklarade att cyklar, det gör man utan trosor. Det finns ju en anledning till att cykelbyxor görs med en len och skön "blöja".

Systrarna U och E tittade misstroget på mig.

Det spelade ingen roll hur mycket jag förklarade att livet på cykeln blir mycket underbarare om underlivet är bart.

​

Denna sommar kör jag på en BMC mountainbike som en av ambassadörerna för EnergySport. Jag är supernöjd med cykeln. Har inget att skylla på om jag skulle köra dåligt i skogen. Går det inte tillräckligt fort är det inte cykelns utan mitt fel helt enkelt.

BMC tillverkar även landsvägscyklar och har ett team som deltar i Tour de France. En av deras värstingcyklar ställs i filmen nedan mot diverse andra "skräpcyklar" för att utröna vad som är viktigast - cykeln eller cyklisten.

​

Konstigt nog får jag stå i startled 3 trots den dåliga tiden förra året. 

Men som det känns nu förtjänar jag inte att starta där. Som tur är går inte starten i Lidingöloppet förrän den 28 september. 72 dagar kvar. På den tiden kommer min revbensskada att läka om jag inte slår upp den igen. Då är det åtminstone lättare att springa i högre tempo. Hellre ont i benen än ont i "andningsapparaten".

På löpturen igår var det svårt att ens hålla sexminuterstempo på kilometern. Det gjorde ont i bröstkorgen så jag trippade fram. Ändå låg pulsen över 80% av max. Förmodligen för att jag inte kan djupandas utan måste ta många grunda andetag.

Jaja, inget fel med det. Mina ben behöver en mjukstart. Som cyklist kan man tydligen springa sönder sig totalt om man går ut för hårt i början. Bra kondition i kombination med dåligt tränade senor, ligament och leder kan tillsammans med ett alltför tjockt pannben och hög smärttröskel göra mer skada än nytta i början.

Så jag trippar fram i löpspåret. Och Vo2-träningen som jag tänkt köra nu i juli har fått bytas ut mot LSD och teknikpass på MTB. Oj, många förkortningar där. LSD är inte knark i mitt fall utan Long Slow Distance. Att köra lugnt är även det bra för konditionen. Då skapas mitokondrier som kan beskrivas som cellens fabriker som tillverkar de molekyler som används vid förbränning. Många mitokondrier i muskeln är bra vid konditionsidrott och dessa bildas gärna vid långvarig träning på låg intensitet. Skönt att veta att man inte behöver köra så att man får blodsmak varje gång för att det ska göra nytta i kroppen.

Teknikträningen behöver jag verkligen. För mycket tid på landsvägscykeln har gjort mig både överdrivet försiktig men också lite ostadig på MTB:n (mountainbiken).

Nu ska jag ta tag i mitt projekt att lära mig köra på bakhjulet på allvar. Dels för att det är coolt och något jag alltid velat kunna, men också för att det är bra balansträning och något man faktiskt kan ha nytta av i skogen. Att få upp framhjulet över hinder gör att man tar sig fram lättare. Och framför allt, allt lyfta på framhjulet när man ska nedför branta "drops" gör att landningen kan bli mjukare och man riskerar inte att landa med för mycket framvikt och flyga över styret.

Jag letar nu saker för att bygga en liten egen teknikbana på tomten. Bildäck, plankor, stockar med mera ska användas för att få en lite roligare användning av gräsmattan som ändå bara används till fullo när man vandrar över den med gräsklipparen.

När jag är klar ska jag bli lika duktig som Peter Sagan på att hantera min cykel.

Här är en bra genomgång för hur man steg för steg lär sig bakhjulsåkning, eller wheelie som det heter på engelska.

​