Hampus klassiker

Idag landade äntligen paketet från Superlight Bikeparts. Som jag väntat på den nya hjulen med fälgar från American Classic och Tune-nav.

Köpte även ett par lätta bromsskivor så att jag har två kompletta set med hjul att snabbt byta mellan vid behov.

Hjulen som följde med min BMC Teamelite är stabila DT Swiss. Men också rejält tunga. Cykeln har tagit sig fram i skogen som en pansarvagn. Nästan två kilo tunga hjul (utan däck) har gjort att cykeln inte direkt galopperat fram i skogen.

Men det gör den nu! Vilken skillnad. Med andra däck och betydligt lättare hjul (1300 gram) minskade jag vikten på cykeln med 1,2 kg. Från 11,4 kg till mer resonabla 10,2 kg. Att en stor del av viktminskningen består av massa som roterar i ytterkant (fälg och däck) gör att cykeln känns mycket rappare och följsammare. Tog den på en kort tur runt Bosön för att testa och vi fullkomligt skuttade fram!

Då jag tillsammans med en klient var ute och cyklade lade sig en bil bakom och tutade. Tjejen jag cyklade med hade hyrt mig för att jag skulle lära henne att bli tryggare på cykeln och på vägen. 

Det var en liten väg med knappt någon trafik. Bilen körde sedan om, men just som den passerade mig prejade bilisten mig av vägen. Med berått mod använde hon sin stora tunga bil för att ge mig en läxa. Hon missade mig med endast någon centimeter då jag snabbt vejade snabbt av vägbanan.

En kort skymt av kvinnan bakom ratten fick jag. Hon verkade vara en mamma för det satt även ett barn i bilen. 

Jag skrek rakt ut och försökte trampa ikapp bilen men hon tryckte hårt på gasen och drog iväg. Dock hann jag se hennes bilnummer.

Min klient var förskräckt efter händelsen. 

– Hade hon siktat på mig så hade jag blivit påkörd, sa hon då vi stannade och lugnade ned oss efter det som hänt.

Senare på dagen såg jag en polisbil parkerad utanför ett matställe. Jag försökte göra en anmälan men polisen var inte intresserad av att ta emot den utan hänvisade till sin hemsida. Där kan man bara anmäla stölder och några få andra brott.

Så jag kollade vem som ägde bilen och ringde själv upp kvinnan för att få ett samtal.

Tyvärr lade hon på luren innan jag hann klart. Jag ville också ställa frågorna som:

Vilken förebild tycker du att du är för ditt barn som satt med i bilen?

Skulle du vilja att någon gjorde som du mot ditt barns pappa eller mamma?

Tur för dig att du siktade mot mig som är en van cyklist. Hade du gjort det mot den andra cyklisten så kanske du var vållande till annans död. Hur skulle det kännas?

Som du hör på samtalet nedan tycker hon inte att hon gjort fel utan påpekar bara att det var vi som var i vägen. De som känner mig hör också att jag är ovanligt vänlig och snäll för att vara jag i en sådan här situation, men jag ville föregå med gott exempel, och jag hade som mål att försöka få fram ett erkännande och kunna använda inspelningen i rätten som bevis.

Ett halvårs arbete i Norge där jag inte haft någon cykel, en bruten nacke och avsaknaden av ett mål som Vätternrundan eller liknande som verkligen kräver att jag strikt följer ett träningsprogram har gjort att jag nog är 15-20% sämre tränad i jämförelse med hur jag var i början av maj förra året.

När jag är topptränad är jag även starkare psykiskt och klarar att pressa mig själv mycket hårdare. Nu hamnar jag oftare i komfortzonen.

Därför är ett lopp som Lidingöloppet mtb perfekt. Alla backar och den höga farten gör det till jobbiga sex mil.

Men jag betalar inte 1500 kronor för att köra på mina ”hemmastigar”. Så jag skambjöd på startplatser som utannonserades på Blocket.

Fick dock inte napp, så dagen innan loppet bestämde jag mig för att det var slut på uppladdningen och jag tränade som vanligt i stället. Det innebar cirka 13 mil som ledare för Fredrikshofs snabbgrupp. Vi lyckades ha motvind hela vägen på rundan som tog oss förbi Rimbo.
Därefter körde jag ett pass med löpträning för en klient som jag fått via Vint – en app där man kan boka träning i grupp eller enskilt.

Så, när jag kom hem lagom mör blev jag överraskad av att det låg ett startbevis i min mailbox. Hoppsan! Vilken intressant uppladdning.

Dags att tänka återhämtning och omladdning av kolhydrater direkt! Vilken tur att svärfar fyllde år så jag kunde vräka i mig tårta. Kolhydraterna skulle inte vara något problem. Men hur skulle benen må på den krävande banan?

För att ytterligare öka på experimentet gjorde jag min egen energy-gel. Första tanken var honung och outspädd saft, men min cykelkompis Petter poängterade att blandningen fruktos och glukos inte var optimal så jag lade till glukos-sirap också. Lite Seltin på det för att få natriumklorid, kalium och magnesium så var gelen klar. Första satsen smakade för mycket salt men kändes effektiv. Så till loppet blandade jag lite annorlunda.

Är det tröjan som korvat sig eller är det helt otroliga magrutor som döljer sig under den? Eller fettdepån – den så kallade tempomagen?

Det bästa med Lidingöloppet är att jag bor 500 meter från starten så det var bara att rulla ned och lägga cykeln i startfållan utan stress. Tyvärr visade funktionären mig till fel fålla så klockan hann ticka i två minuter innan jag släpptes iväg. Två minuter hit eller dit spelar väl egentligen inte någon roll eftersom jag inte har med toppstriden att göra. Men att cykla ikapp två minuter är lite jobbigt.

En annan kul sak med lopp är att man träffar många bekanta innan starten. Hasse, Andreas och Johnny som jag brukar cykla med på ön gjorde sig klara för start och vi hann växla några ord och önska varandra lycka till. Min BMC-kompis Johan spöade jag med några minuter förra året så han var sugen på revansch. Han såg laddad ut innan start och jag har sett att han skött sin träning bra senaste året så det skulle bli tufft att ge honom en match. Jonas körde inkognito – det vill säga utan klubbkläder – så honom kände jag nästan inte igen när han redan innan starten började buffla och bråka. Han är så jäkla jobbig i början av loppen för hans kropp har en förmåga att sparka igång mycket snabbare än min. Först nu har jag lärt mig att jag ska låta honom hållas och hämta in försprånget när jag kommit igång.
Jag förklarade att mina ambitioner i dag inte var så stora, och berättade om min knasiga uppladdning och att benen nog skulle hata mig under dagen. Nära att bryta mot regel nummer 14 men mtb-landslagets förra förbundskapten sa mycket riktigt att benen väl alltid hatar en när man är ute och kör.

Som vanligt kräver min gamla kropp cirka 20 minuter för att komma igång så den hetsiga starten med ett par branta backar direkt är inte optimal. Men jag plockade placeringar efter det.

Benen kändes pigga trots urladdningen dagen innan, men jag kände tydligt att min allmänkondition inte var likadan som förra året. Det var svårt att svara på ryck som cyklisterna runt omkring gjorde.
Dock verkar backträningen ha gett lite resultat. Tidigare har branta backar varit min akilleshäl men nu hängde jag med fint uppför. Återigen jämfört med gruppen jag hade omkring mig. Vad Calle Friberg pysslade med framme i täten hade jag ingen aning om.

Kedjan som strulat ett tag växlades in i bakhjulet i en brant uppförsbacke och satt som berg. Det tog några minuter att få loss den. I vanliga fall hade jag varit stressad och irriterad, men som läget var nu konstaterade jag bara: ”Jaha där försvann ytterligare någon minut.”

Gelen funkade perfekt. Så fort den där bekanta domnande hettan som visar att bränslet är slut dök upp i låren tog jag en klunk. Och precis som när jag gör samma sak med svindyr energy-gel från Enervit eller annan leverantör så kom energin tillbaka.

Glad över att vara i mål. Det torkade saltet på axeln tyder på att jag inte bara legat i komfortzonen.

Jag rullade i mål några minuter långsammare än förra året men var nöjd ändå. Jag låg mycket mer i komfortzonen och jag har ju tränat mindre. Jag blev 94:a i tävlingsklassen jämfört med 67:a förra året. Placering 141 sammanlagt av alla som körde är ju i alla fall inte helt misär. Jag hade ju faktiskt kunnat tvingas se loppet från en rullstol eller permobil om jag haft otur med nackskadan i höstas. Att jag får uppleva en till vår, och ha förmågan att röra på mig är jag glad och tacksam för!

Jag klättrade dessutom i listan hela loppet vilket tyder på att jag distribuerade krafterna rätt så bra. På Cykelvasan i höstas var det ju tvärt om. Där rasade jag i listan ju närmare mål jag kom.

Det är till och med enklare än du har hört: (Reglerna översatta från Kolo t.c.)

Reglerna:

1. Var inte en skitstövel.

2. Cykla på vad fan du vill.

3. Ingen bryr sig om din styrlinda matchar din sadel eller inte.

4. Cykeln kommer i första hand, strax bakom familj och vänner och att tjäna sitt levebröd.

5. Att cykla i dåligt väder gör dig bättre. Men var inte korkad.

6. Om du inte har roligt: sluta.

7. Överlappa inte hjul. Bara gör det inte!

8. Var inte sen till en gruppcykling. Var tidig.

9. Om du blir "droppad" tre gånger avslutar du ensam. (Se gentlemanscykling)

10. Om det är en alla-ska-med-tur så ska du inte droppa folk. Arsel.

11. Stöd dina lokala cykelhandlare. Och ge dem mat ibland.

12. Om du tävlar mer än tre gånger per år ska du köra minst sportklass (mtb) eller åldersklass (landsväg). Om du hamnar på pallen två gånger - flytta till högre klass. Att bli helt sist i elit eller senior är mycket bättre än att vinna i sportklass. Ingen bryr sig om du vinner. Vi måste alla gå till jobbet på måndag. Utmana dig själv.

13. Om du får startnummer 13 så vänder du nummerlappen upp och ned. Gör det bara.

14. Dra inga ursäkter på startlinjen. "Jag har inte tränat". "Jag var sjuk i natt." "Jag är bakfull." "Min cykel är för tung" eller liknande är bara ditt eget fel. Bara kör, gratulera segraren och umgås med dina kompisar efteråt. Allt är bra, kompis.

15. Bloggar är dumma. Lyssna inte på dem och ta dem aldrig seriöst.

Glosor:

Fikatur: Lätt och lugnt. Ni cyklar långsamt till ett ställe och dricker kaffe. Klanta inte till kaffedelen. Jösses.

Gentlemanscykling: Gruppcykling innehållande ett antal cyklister. Snabbt men pratbart tempo på platten med hård ansträning uppför. Strikta rullande återsamlingar efter krönen på backarna. Alla väntas in första gången. Inga undantag. Andra backen: rullande återsamling. Om du halkar efter två eller tre gånger så är du en gentleman och avslutar turen på egen hand. Om du krossar alla andra så är du en gentleman och ser till att huvudklungan håller ihop. Merparten av gruppen ska avsluta tillsammans. Ledaren tar eventuella andra beslut.

Alla-ska-med-tur: Ingen lämnas på efterkälken. Någonsin. Med det sagt: se till att farten annonseras och efterlevs och låt det inte gå till överdrift. Om det är en alla ska med i 30 km/h men du bara klarar 28 så tänker du efter noga innan du ger dig in i gruppen.

Glasstur: Inga lycrakläder. 16-18 km/h. Slutar med glass, helst från en miniatyrhjälm.

Återhämtningstur: Om någon säger att han ska köra en återhämtningstur kommer han att försöka köra ifrån dig i varenda backe. Garanterat.

Gentlemannacyklingen är min favoritcykling. Alla-ska-med är nog det jag har svårast att klara.

Rapport från Flandern del 2:

Efter frukost togs teambilder och sedan gav vi oss ut för att testa kullerstenarna.
Herre gud vad jobbigt det var! Backen vi provade hade kanske 3-4% lutning. De stigningar vi skulle göra nästa dag hade 10% i genomsnitt och toppar på 22-23%.

Skakandet av kullerstenarna gjorde det svårt att hålla en bra takt över pavén som det heter på franska. En så tung växel som möjligt var rådet vi hade fått, samt att sitta ned i sadeln. Tre gånger uppför testbacken på 500 meter tog musten ur mig. Hur sjutton skulle det kännas i morgon med 21 backar som alla skulle vara mer än dubbelt så branta?

Men Belgien har helt underbara cykelvägar. Enfiliga, slingriga med små trevliga kullar. Lite trafik. En doft att dynga. En och annan traktor som skrider fram i sakta mak.

Cykelturen avslutades med ett besök på proffsens hotell. Där stod mekanikerna och preparerade cyklarna inför deras träningspass.

Inför varje tävling byts i stort sett alla rörliga delar ut på cykeln.  Nya hjul, ny kedja, klingor, kassett och styrlinda. Varje gång!
Mekanikern hade tidigare arbetat för ett annat cykelstall och berättade att det inte skilde så mycket mellan cyklarna i den här klassen. Att vi skulle få köra Flandern runt på likadana cyklar som proffsen kändes overkligt.

Kvällen avslutades med BMC-teamets presskonferens. Två teveteam från Norge var på plats för att få kommentarer av före detta världsmästaren Thor Hushovd.

Sedan var det dags för ”meet and greet”. Jag snackade länge med italienaren som är den tekniskt ansvarige personen för laget. Han sköter kontakterna mellan proffslaget och BMC’s ingenjörer. På frågan om hur han som italienare känner inför att jobba för ett schweiziskt märke som dessutom skiljer sig markant i design från de italienska mer mjukt designade cyklarna.
Hans uppfattning är att det är viktigt att arbeta för ett märke som tänker och designar med hjärtat. Som vågar gå egna vägar och inte är så konventionella.

”Somliga tycker verkligen inte om vår design och andra älskar den. Det är bättre än att många är likgiltiga”.

Jag minns när jag först såg en BMC för flera år sedan.

”Herre gud, vad har de gjort?” var min första tanke. När många andra märken började göra cyklar med mjuka böljande former var BMC en kantig kontrast och spretig. Nu när jag vant mig tycker jag att designen är jätteläcker. En BMC sticker verkligen ut! Dessutom har de lite annorlunda vinklarna på ramen en funktionell tanke.

Vi tog en drink och minglade lite med laget. Jag överraskade Thor Hushovd med att prata svenska med honom. När det var dags för fotografering lade vi armarna om varandra för ”kolla här vad tjenis vi är-posen”. Fotografen började dock pilla på sin kamera och efter att vi väntat på honom i nästan en minut sa Thor:

”Äh nu släpper vi taget va? Såååå mycket gillar vi inte varandra än.”

Jag, som oftast slår på Eurosport sista timmen för att jag bara orkar se på målgången på cykeltävlingarna, och inte känner till alla namnen i proffsklungan tyckte det var riktigt häftigt att frottera mig med teamet. Jag hade kollat in bilder på cyklisterna för att veta vem som var vem inför minglandet och konstaterat att flera av mina favoriter cyklar för BMC i år. Thor Hushovd, Thaylor Phinney, Cadel Evans och Philippe Gilbert är några av cyklisterna som kör i de rödsvarta dräkterna.