Hampus klassiker

Några croissanter, mjölk och flingor och en kopp kaffe är inte en tillräcklig frukost inför en hård långcykling. Bristen på mat i dag kommer att straffa sig under eftermiddagen och kvällen.
 

Färjepassagerna är vilande för kroppen och inspirerande för själen. Vilket landskap att glida igenom! Jag önskar vi hade mer tid att stanna och titta på allt vackert.

När vi åker färja passar vi på att diskutera med de andra cyklisterna. Utrustning och vägval är ständiga ämnen. En kille väljer bort flera "scenic routes" för att slippa den värsta backiga terrängen. Vi andra tycker det är idiotiskt. Vi är ju här för att se och njuta. Inte komma fram fort och lätt i första hand.
När han ifrågasätter hur smart det är att ta ut sig redan dag två när vi har en så tuff etapp dag fyra säger en kille:
– Det är ingen fara. När jag kommer dit bort är jag ju vältränad. Då har jag ju tränat jättemånga mil mer än vad jag gort hittills fram till i dag.
 

Dagens etapp har två färjefärder. Den första kan vi ta det väldigt lugnt till, men den andra kommer vi att få kämpa för att hinna till.
BBC intervjuar en av cyklisterna som förklarar att det kommer att bli så jobbigt att cykla nio mil på fem timmar. Han tror inte att han kommer att klara det. Och om han missar den färjan så kommer det inte att bli mycket sömn under natten.

Va? Vi ska ju göra samma sträcka på tre timmar och 40 minuter. Vad är det vi inte fattat?

Jo att det är ett helvete att hålla 28 km/h i snitt på de här vägarna. Först går det uppför så jäkla långsamt att vi lika gärna skulle kunna hoppa av och gå, och sedan går det nedför på en väg som är marginellt bredare än en svensk cykelbana. Där vi får möten hela tiden och där det är massor av skymda kurvor. Dessutom är asfalten grov och gropig med massor av ”potthål”. Att köra cykelvasan med min racer skulle vara bekvämare.
– Jag hade kunnat göra en bättre väg själv, och då jobbar jag  på kontor, säger en britt jag pratar med.
– Kör ned i ett sådant här hål och du får inte se dina pungkulor på en vecka, fortsätter han.
Jo tack. De har tagit skydd ganska djupt inne i kroppen visar det sig när jag tar en kisspaus.
Kisspauserna blir ganska täta i början. Jag hinkar i mig vätska, men kroppen är inte anpassad för att ta emot allt, så mycket rinner rakt igenom.
Jag brukar trampa uppför backen i förväg och kissa medan Ari, som vill ta det lite lugnare stretar på.
– Vi rullar lite under tiden, säger han de gånger de hinner ikapp mig innan jag kissat klart.

En liten rull nedför i 70 km/h skapar ett ganska stort avstånd. I början var det lite stressande att se dem långt fram i landskapet medan jag stod med snoppen i handen. Men när jag själv rullat i full fart kom jag ganska snart i kapp i nästa uppförsbacke och med den vetskapen kan man kissa färdigt i lugn och ro.

Fin asfalt och dubbelfilig väg var ett sällsynt undantag.

Energin är slut i benen och jag känner inte att jag gör mycket nytta. De få förningarna jag tar är ganska korta. Vilken tur att Janne är pigg och dragvillig!

”När jag kommer hem ska jag sälja biljetten till Cykelvasan. Jag tycker nog inte om att vara trött egentligen”, tänker jag när jag gräver som djupast efter kraft.

Vi räknar hela tiden på vilken fart vi behöver hålla för att hinna till färjan, och innerst inne hoppas jag att vi snart ska konstatera att det är kört så vi kan slå av. Fasen vad irriterande att känna sig så kraftlös.
Tempot är inte för högt. Det är att jag gått helt tom på energi som är problemet. Colan i vattenflaskan hjälper inte. Inte heller de Snickers jag petar i mig. De har legat och gosat till sig i ryggfickan i värmen och det är som att äta mjukt bajs, fast med lite godare smak.  Antar jag. Har inte smakat bajs men lukten säger väl en del om smaken kan jag tänka mig.

Tobermory bjöd på en skön paus i väntan på färja nummer ett. Sedan var det slut på pauser.

32 grader varmt i dag och svetten forsar. Med en mil kvar förstår vi att vi kommer att klara det i tid. Vilken glädje! Då kommer vi kanske slippa mörkercykling i kväll.
BBC står vid kajen och filmar när vi kommer dundrande, och första gruppen som  kört lite hårdare än vi i backarna och rullat in fem minuter före oss hinkar i sig juice och cola i kön till den stora färjan som ligger vid kajen.

Nu är det ytterligare 15 mil kvar att cykla men vi kan ta det lugnare då vi inte har någon mer färjepassage att stressa till. Jag trycker i mig allt ätbart och drickbart jag hittar. Tre smörgåsar och två burkar läsk till förrätt. Sedan fyra halvlitersflaskor med sportdryck. Men det finns ingen ”riktig” mat att få tag på och det kommer att straffa sig senare. Mjukt vitt bröd innehåller inte så mycket energi.

John, som var snabbaste cyklist utan support på Paris-Brest-Paris förra gången, dricker en starköl på färjan när det är 15 mil kvar att cykla.

När vi har fem mil kvar är jag tom igen. Mår rätt illa, förmodligen på grund av både energibrist och vätskebrist. Ari ger mig en gel och Janne en Snickers. Det får lite fart på mig. Så pass att vi tar oss till en pub där vi dricker en cider, käkar lite chips och avslutar med Coca Cola som vi sett är den mest energirika läsken.
 

Utanför puben kommer de. De som skulle äta oss levande. Men det var inte dvärgar utan knott. Dvärgar= midgets, knott=midges.

Vilken panik jag får när de djävlarna kryper in överallt. I håret, i öronen,  under kläderna. Jag viftar och gnuggar bort dem men det hjälper inte. Det börjar bli mörkt och vi måste sätta på lampor på cyklarna. Ari och Janne cirklar runt mig för att hålla lite fart och göra det något svårare för knotten att få fäste. Jag fipplar med darriga händer när jag försöker få fram lamporna ur sadelväskan och få dem på plats.
Stackars de randonneurer, som till skillnad från oss som sover på hotell eller bed and breakfasts, sover i diket.

Vi enas om att ifall någon av oss får punktering så kastar vi cyklarna i diket och slänger oss själva framför första bästa lastbil för att få slut på lidandet.

När vi kommer fram till den lilla byn där vi ska stämpla brevet-kortet är allt utom puben stängt. Kocken har gått hem så nu säljer de bara chips och godis. Middagen får bestå av en öl, två små påsar salt- och vinägerchips och ett par Snickers. Jag som brukar vara så noga med återställarmaten efter långpass går och lägger mig med en middag i magen som är av sämsta tänkbara kvalitet. 

Morgondagen kommer att bli tuff.

Strava:

En lite väl stressig start på morgonen med några felkörningar och velande mellan vänster- och högertrafik blir det när jag skjutsar Janne till Aris hotell där vi  sätter på framhjulen på cyklarna, kollar däcktryck och att all utrustning är med.

Ari – som är den mest rutinerade långcyklisten av oss – förbannar sig själv för att han glömt armvärmarna.
– Jag fattar inte hur det gick till. Jag har kört säkert 30 hundramilare och borde ha koll på hur jag packar vid det här laget.

Just i dag är det finväder så det gör inget, men vi vet att vädret i Skottland kan vara högst varierat. Så här såg det ut i går när vi  körde till Ardrossan där vi samlats inför starten.

På färjan över till Brodick  träffar vi en äldre skotte som glatt berättar vad vi har framför oss. Inte hur jobbigt det kommer att bli att cykla 130 mil, utan vilken otroligt vacker natur vi kommer att köra genom. Han nämner dessutom en massa whiskeydestillerier som vi kommer att passera och undrar om vi gillar whiskey, men ändrar sig sedan:
– Of course you’ve got the taste for whiskey. I can see that by the looks of you.

Uteliggarlooken på plats redan innan vi börjat cyklingen alltså?

Se upp för dvärgarna
När vi kliver av färjan ser jag att vi skiljer oss en del från de andra randonneurerna. De har tyngre cyklar med stänkskärmar och en massa packväskor. Lite förbryllat kollar de in min cykel. Jag som skäms lite över min väl tilltagna sadelväska får i stället för den kommentarer om min wattmätare, elväxlarna och den minimala packningen.

Jag förklarar att vi kommer att sova på hotell eller bed and breakfast och tänker stanna och äta på restauranger och fik längs vägen. Ja mat och sömn blir nog inte ert största problem säger de alla.

– But look out for the midgets. They will eat you alive. Do you have lots of problems with midgets in Sweden?

Vad sjutton svarar jag på en sådan politiskt inkorrekt sak? ”Eh, nej inte där jag bor i alla fall”, blir mitt trevande svar.

Visst ser terrängen vi befinner oss i ut som tagen från Sagan om ringen, men att vi ska stöta på galna dvärgar tycker jag är högst osannolikt.

Första bergspriset
Starten går och vi rullar i väg i en stor gemensam klunga. Av de 77 som anmält sig verkar bara 30-40 ha kommit till start. Skäggiga och överviktiga äldre randonneurer blandas med vältränade ungdomar. Rapha verkar vara väldigt populärt i de här kretsarna, men vissa har helt struntat i hur de ser ut och i stället klätt sig efter funktion i ganska fula kläder.

Efter några kilometer kommer första backen. Den ser ut som jag förväntat mig. 1-2 km lång och kanske 5% lutning. En efter en droppar cyklisterna av och till slut är vi bara  fem stycken kvar. Ari och Janne vill ta det lite lugnare så jag trampar ikapp John, som tydligen var femte snabbaste cyklist utan support på Paris-Brest-Paris senast.

– Ok, I can race you to the top if you want, säger han och ökar takten. Även han har lite packning på cykeln, men har stänkskärmar och styrväska.

BBC står och filmar när vi passerar några andra cykelturister, och vi spurtar inte direkt utan håller ett lagom tempo. När Johns GPS piper om att vi nått toppen ligger jag före med ett halvt hjul. Sådär ja. Då kan jag vara nöjd. Det här var ju ingen match. (Famous last words …)

När vi kliver av första färjan på turen vägrar min Garmin att starta. Fan!!!! Det som inte loggas har ju inte hänt.
Jag pillar och fipplar ett tag och får till slut igång apparaten. Då har de andra sedan länge dragit ifrån oss.

Som ystra unghingstar kastar vi oss upp för backarna. Wattmätaren visar 380-420 watt mest hela tiden. Men det gör inget. Just de här branta backarna kommer säkert snart ta slut.
Hehe, jo tjena!
Tänk dig din favoritbacke för backintervaller. Alltså en kort brant backe där du kör max i 30-60 sekunder. Förläng den backen till ca 1 km. Där har du terrängen vi kör i. De första två och en halv timmarna är som konstanta backintervaller och jag tänker att det här pallar jag inte. Ska det vara så här så kommer jag att hålla till onsdag. Som längst.
Visst borde jag ha fattat att det måste vara backigt om vi ska göra 3000-4000 höjdmeter per dag, men att de skulle vara så här jäkla branta  kunde jag inte förstå.
Och kommer dvärgarna rusande när det går uppför har vi inte en chans. Vissa sträckor visar hastighetsmätaren 5km/h, d v s promenadfart.

Lite cola och en macka vid första stämplingen och det lugnar ned sig lite i terrängen. Fortfarande upp och ned  men inte längre 15% lutning i alla backar.

Vilken otrolig natur vi kör genom! Ett fjordlandskap som visar sig från sin bästa sida. Klarblå himmel, nästan vindstilla och 25-30 grader. Ari behöver inte sina armvärmare.

Vi trampar pårätt friskt mot slutet och är de första cyklisterna som når Oban, en liten ort vid kusten som tillverkar sin egen whiskey. Jannes fru Anna bjuder på en slurk när vi anländer och det smakar ljuvligt. Det gör också ölen och hamburgaren jag får i mig innan  jag somnar ovaggad på hotellet efter att ha tvättat byxor, strumpor och tröja från svettavlagringar som lämnat vita saltfläckar.

Strava:

Jag kommer inte att kunna blogga under loppet men jag ska försöka posta på Instagram så ofta jag kan. 

En samling av Instagrambilderna kan ses här:

http://hampus.biz/index.php/ny/instagram

Gud vad jag längtar tillbaka efter att ha sett filmen om BMC-laget som jag körde tillsammans med i Flandern runt.

Idag träffades vi tre svenskar som ska cykla The Higlands, Glens and Western Isles. Dryg 130 mil och 18 000 hödjmeter på 4,5 dagar.

– Det kommer att bli en fikarunda, säger Ari den mest rutinerade cyklisten av oss. Han har cyklat otaliga Paris-Brest-Paris, Styrkepröven och massa andra mandomsprov på cykel.

Jo tjena. Fikarundan har av vissa beskrivits som ett av världens hårdaste långlopp på cykel.

– Men det är ingen tävling. Vi tar det lugnt och myser, fortsätter han samtididigt som han berättar hur han i ett norskt långlopp snittade 30 km/h uppför i i två timmar. När det blev plattare ökade han till 50 km /h.

Vi tog en liten tur i dag, men det viktigaste med vår träff var ölen och min möjlighet att förhöra mig om detaljerna kring detta lopp i synnerhet och långa cykellopp i allmänhet.

Jag inser att jag är en riktig rookie i sammanhanget. Vet knappt vad jag ska ha med mig och på mig.

Men det kommer att bli en kul vecka med Ari och Janne.

Det ordnar sig nog. Hur fel kan det bli i ett främmande land, på fel sida vägen i en ogästvänlig, regnig och blåsig natur?