Hampus klassiker

Vad hände med min plan att jag skulle bli en solskenscyklist? 

– Det är sol på lördag och regn på söndag. Vilken dag ska vi välja att köra cyclocross på? frågade jag Jocke.

På sätt och vis vore den regniga dagen bäst, för lera och misär hör ju liksom till sporten. Men solskenscyklisten i mig blev glad när Jocke tyckte lördagen lät trevligare. 

Nu ville vädrets makter annorlunda. Fem grader varmt och stundtals ganska rikligt regn gjorde lördagens förhållanden i Eskilstuna autentiskt belgiska. Mic konstaterade att om vi inte hade åkt så långt så skulle vi ju kunnat strunta i att cykla. Han som myntat uttrycket "Du blir inte en bättre cyklist av att ligga hemma och smeka dig själv i sängen".

Men nu var vi här och då var det bara att ge sig i kast med misären.

Några uppvärmningsvarv på banan gjorde att allt kärvade på cykeln av leran som klistrade sig fast.

Canilla som var så ren och fin innan start.

Strax nedanför slalombacken var ett ganska djupt lerigt parti som innehöll några obehagliga överraskningar. En och annan sten och några riktigt djupa hål dolde sig i geggan. Tyvärr körde en kille i heatet före vårt ned i ett av hålen och flög över styret så illa att han skadade nacken. Ambulans och brandkår kom till undsättning.

Någon undrade vad brandbilen skulle dit och göra, och hans kompis trodde att de skulle vattna banan lite för det hade ju börjat torka upp under det korta uppehållet i regnet.

Jag hade tryckt i mig en gel innan starten, men då den försenades en halvtimme hade min kropp redan börjat knapra på de kolhydraterna. Uppvärmningen blev också en nedkylning då jag blev blöt igen.

Starten gick och jag var absolut sist iväg. Eftersom jag inte har några cup-poäng och dessutom var efteranmäld hamnade jag i sista startledet. Jag lyckades inte klicka i min högerfot så även när jag trampat igång hade jag problem att få upp farten. Inte förrän springhindret lyckades jag klicka i. Så dags då när man ska hoppa av igen.

Fan! Jag var nästan 100 meter efter Jocke. Men efter några kurvor där jag tog mer vågade linjer och höll lite högre fart än flera andra var jag i kapp. Placerade mig bakom honom och funderade på hur jag skulle lägga upp loppet. Ligga bakom till slutet och då försöka gå om? Eller dra om tidigt och försöka skapa en lucka?

Både jag och Jocke plockade en del placeringar men vi höll hela tiden koll på varandra. Jocke gjorde en vågad manöver då vi skulle över ett dike. Jag hoppade av men han chansade och körde över. Det resulterade i en annorlunda OTB (over the bar). Tänk dig ett barn som hoppar bock. Så gjorde Jocke med sin cykel. Han särade på benen och svingade sig över styret men släppte inte det inte vilket gjorde att cykeln liksom knuffade honom i ryggen vid landningen. Ett par meters försprång för mig. Men det hämtade han ikapp när vi sprang över sandvolleybollplanen. Fy satan vad jobbigt det var! 

Jag drömde ibland mardrömmar som barn om att jag pulsade fram i djup snö med ett läskigt monster bakom mig. Hur jag än kämpade och slet så kom jag knappt framåt. Så var det i dag. Monstret Jocke flåsade olycksbådande bakom mig och jag tog mig fram i ultrarapid med pulsen på max i den djupa sanden.

De som aldrig cyklat cyclocross måste tycka att det ser väldigt ömkligt ut. Det går inte särskilt fort och ser inte ut att kunna vara jobbigt. Men tävlingsformen har beskrivits som en timme i helvetet. Man är så trött att man tror man ska falla ihop och dö. Och till skillnad från andra typer av tävlingar där man ska tillryggalägga en viss sträcka tjänar man inget på att köra fortare i cyclocross. Jo man har större chans att vinna förstås. Men man kommer liksom inte närmare målet. För tanken är att segraren ska köra en viss tid – i vårt fall 40 minuter – och även om man kör superfort så kan man inte få klockan att gå fortare. Det är ju snarare tvärt om. Lyckas man komma upp i ljusets hastighet så går ju tiden långsammare om jag fattat relativitetsteorin rätt.

Jag var relativt trött när Jocke kraschade in i ett staket. De 50 meters försprång jag lyckades få till visste jag inte om de var till min eller hans fördel. Att få jaga någon lönar sig oftast bättre än att vara jagad.

Mic låg på behörigt avstånd, så där borde jag inte behöva oroa mig. Kul att vi kunde hålla så sams i dag hela vägen till Eskilstuna förresten trots att han kör för Fredrikshof och vi för Lidingö CK. Det var extra roligt att få köra om några Hofvare i dag. Klubbens röda tröja syns tydligt och jag kan förstå att det lockat andra att jaga ikapp när jag själv kört i de färgerna. Fredrikshof är ju en klubb som många känner till och har någon slags relation till. Ja, jag är medlem i Hofvet också och hejar och skriker alltid åt mina klubbkompisar vilket de kanske tycker är konstigt då jag inte har deras färger på mig.

Nåväl. Det kändes bra i kroppen trots att jag så klart var trött. Jag hade inte gjort bort mig i de hala partierna i slalombacken, och tyckte jag tog mig fram ganska bra i gyttjan. (Vi skrattade gott åt folk som halkade omkring i de andra heaten, och jag drog ju själv på mig en del skratt under SM för en månad sedan ...)

Men, likförbannat lyckades jag komma sist! Det var drygt ett varv kvar. Jag hade bra kontroll över Jocke som låg sist i den lilla grupp som jagade efter mig, och jag tog in på killen som låg framför mig. För varje varv jag kört gick det bättre.

Då kändes cykeln ovanligt stötig och oresonlig. En blick på bakhjulet gav mig förklaringen. Däcket var tomt. Bara att kliva av och se de andra en efter en rulla förbi. En DNF (Did not finish) placerar ju en alltid på sista plats :-(

Men det var kul i alla fall. Cyklocross är en rolig tävlingsform. Man får vara barn på nytt. Plaska och leka i lera och vattenpölar. Adrenalin och mjölksyra är en häftig cocktail också som jag väl får erkänna att jag är lite beroende av.

Den här cyklisten hade mer otur än jag. Men bakväxlar får anses vara förbrukningsvara i cx och mtb.

Se vad man fryser om man rakar benen. Och så ser man ut som ett kycklinglår.

Cykeltvätten fungerade lika bra som människotvätt konstaterade jag. Högtryckstvättning av ben och skor gjorde susen.

Mic fick en lite obekväm lutning på sadeln och var nog sugen på att bryta efter bara ett varv. Synd att han inte gjorde det. För då hade han kommit mer sist än jag som bröt efter tre varv.

Säsongen 2015 hade två tydiga mål:

1.     Bli topp 30 i Långloppscupen H40
2.     Komma i mål under tre timmar på Cykelvasan.

Fiasko är kanske att ta i men målen uppfylldes inte. Verkligen inte.

I och med att jag bröt revbenen i Hammarbyhill XC i slutet av säsongen fick jag in lite vila och tid till eftertanke. Och jag kände att lusten till att hetsa runt bland andra stressade cyklister inte alls fanns längre. Cykelmotivationen var inte borta. Bara tävlingsmotivationen. Att skrida fram i lugnt tempo (klarade ju inget annat med smärtorna i bröstkorgen) och längta till närmaste fik var mer min grej.

Jag tackade nej till flera spännande erbjudanden som jag hade lockats otroligt mycket av för några år sedan. Att leda en snabbsatsning inom Fredrikshof igen bland annat. Funderade också på om jag verkligen ska köra med Boon Edam nästa år, eller om jag ska bli en posörcyklist.

Men en cykelresa till Italien gjorde det roligt att pressa sig igen. Gott kaffe, riktigt god mat och gott vin i trevligt sällskap och en otroligt vacker natur gjorde att jag inte ens tänkte på att pulsen steg när jag cyklade. Jag var dessutom ganska smärtfri efter revbensskadan.

Så på vägen hem bestämde jag mig för att köra SM i cyclocross.

Haha vilken idiotisk vändning. Cyclocross som brukar benämnas som "En timme i helvetet".

Från fikande posörcyklist till ett helveteiskt lidande ...

Jag ska redogöra för det loppet i ett annat inlägg snart ...

Nu har jag vilat klart.

Massor av fika, öl och godis har gjort att den lilla form som fanns i slutet av sommaren är helt borta. Och kroppen känns skönt återhämtad.

Idag körde jag crossfit för första gången på ett par månader. Det var precis så jobbigt som jag ville. Sådär att jag vacklade runt med flimmer för ögonen, det smakade blod i munnen och du vet den där känslan när det kommer någon sur vätska i munnen strax innan man ska spy. Precis så var det i 50 minuter. Underbart!

Dessutom lyckades jag pressa upp min maxpuls med åtta slag. Åtta slag som bara legat där och väntat på att få komma till användning. Det finns mer att ta alltså!

Det har blivit skönt att lida igen och jag har fått upp lusten att träna strukturerat inför nästa säsong.

Nu ska jag bara komma på vad jag ska göra av resultatet från träningen ...

Till Cykelvasan kom jag utan byxor, och när jag nu hade chansen att få cykla med riktiga proffs passade jag på att glömma skorna. Hur satans korkad kan man vara? Jag måste ha fått en liten hjärnskada av alla mina krascher. Det här är en dålig tradition jag startat.

Jag var inte ensam som tur var. En av tjejerna dök upp utan cykelskor och en utan pedaler.

Haha vilken klantig tjej som kommer till ett cykelevent utan cykelskor!!!!!

Det var mjukvaruföretaget Tibco som bjöd in till ett cykelevent i vackra Roslagen. Jag tycker de gör helt rätt. Cykling har ju ersatt golf som nätverkssport. Och i IT-branschen är det väldigt många herrar som cyklar. Då ska man naturligtvis sponsra ett damlag i cykel och låta kunder och samarbetspartners få komma och mäta krafterna med cykelproffsen. Hur kul tjejerna tycker det är att cykla med oss lönnfeta gubbar vet jag inte. Men de höll god min i alla fall.

Jo Hogan "The Healthy Cyclist" ville så klart ha en selfie tillsammans med en annan hälsosam bloggare. Hon berättade att hennes mamma tävlar i cykel hemma i Australien. Men Jo, som är utbildad sjuksköterska skulle helst vilja vara hemma hos mamma nu och ta hand om henne. Mamman bröt nämligen pubisbenet nyligen i en våldsam krasch. AJ! Det är ett av de sista benen jag vill bryta.

Nej, allvarligt. Det var inte alls bara lönnfeta gubbar som dök upp. Bara jag typ. Som var lönnfet alltså.
Redan när jag cyklade med dem förra året visade det sig att det var ett gäng duktiga cyklister som ingick i Tibcos nätverk. Både killar och tjejer. De som dök upp i år var minst lika starka. Och proffstjejerna i Team Tibco SVB verkade genuint intresserade av att lära känna oss och få veta mer om Sverige.

Efter lite kaffe och mingel bar det av. Jag fick låna löparskor av Mic som är en av utvecklarna på Tibco, och plattformspedaler av teamet. Mina pedaler lånades ut till tjejen som glömt sina.

Två av tjejerna tog täten, jag låg på deras hjul. Det kändes som att ligga i front för de små tjejerna gav i ärlighetens namn inte mycket vindskydd.

Men det var coolt att se deras färdigheter på cykeln. I en korsning ville en till vänster och en ville rakt fram. PANG! De körde ihop och rullade därefter tätt tillsammans över potthål och ojämnheter i asfalten. Men resultatet blev bara att de med bekymrad min frågade varandra vad de pysslade med när de rullade vidare. De är lagets spurtare och om man krigar längst fram i en spurt är sådana smällar vardagsmat och inget man bör köra omkull för.

Efter en fikapaus var det dags att ge sig på den långa Hakungebacken innan Åkersberga. Förra året blev en lagets Nya Zeeländska cyklister Joanne Kiesanowski ”Queen of the Mountain” på Strava i den backen. Vi försökte trigga igång de andra tjejerna i laget att satsa på att ta den QOM:en och Sara Headley som just blivit Amerikansk mästarinna i bancykling verkade sugen på att ge henne en match.

Jag och Sara Headley, Amerikansk mästarinna i bancykling. Jag försöker göra någon slags "bike performance" analys när jag kollar våra midjemått och lårmått men kan inte dra någon direkt slutsats. Kan du?

Men, det var en av svenskorna, Anna Svärdström som i överlägset majestät seglade upp för backen och slog förra årets tid med 45 sekunder. Jäklar vad stark hon är. Vår egen Lisa Nordén hade också fått titta på hennes ryggtavla om de kört backen samtidigt.

Rehan, som representerade vårt lags (Boon Edam Racing Team) ärkerival Rejlers Cycling Team, undrade vart jag tog vägen uppför backen.

– Varför försvann du så fort Peter? Trodde du skulle hänga på lite längre i alla fall.

Jag försökte mumla fram något om att det var ovant att cykla uppför när jag inte kunde sätta fast skorna i pedalerna men Rehan försäkrade mig om att den där skalpen skulle det skrivas om på Rejlers Facebooksida.

Vi rullade vidare och närmade oss Brollsta Golfklubb. Jag låg instängd mitt i klungan och snackade (helt ovanligt, jag som alltid brukar vara knäppt tyst när jag cyklar) när jag såg att spurten drogs igång. De blå löparskorna tryckte till och jag var ikapp. Tre cyklister var före, en släppte. Det såg ut som att Mic skulle plocka spurten, men nej Rejlers gled om Boon Edam.
Jag älskar de där situationerna. När en cyklist just plockat vad han tror är första platsen, och så kommer jag uppsmygande bakifrån och PANG! SWOSCH!

–Vad var det? En rymdraket? En missil? Stålmannen?

Näpp. Bara Peter Hampus som plockade hem rundands viktigaste spurt. I löparskor.
Team Tibcos Manager kallade spurten för en ren massaker.
Team Tibcos Manager kallade spurten för en ren massaker.

Nej det var inte ett eko eller felskrivning. Jag skrev det två gånger med flit ifall du missade den första.

Var det ett ”Awe!!!!! Awesome!” Jag hörde från proffstjejerna?
Eller sa de något på svenska? ”Ååååh Långsam!”

– Awesome sprint Peter! tror jag Lauren Stephens tänker. Hon har just vunnit Amerikanska mästerskapen i Criterium.

Strunt samma! Jag kommer i alla fall att heja på dem under tävlingarna i Vårgårda. I morgon söndag är det linjeloppet och det är viktigt för dem att plocka bra placeringar där för att visa sina respektive hemländer att de hör hemma i landslaget inför VM och OS.

Tack Tibco för ett riktigt kul event!

Rehan snyter sig lite föraktfullt efter att ha parkerat mig i Hakungebacken.

Saras mästarhjul

Så hääääär brant är Hakungebacken! berättar Sandra Ådén när hon tackar för att jag drog henne till en andraplats på segmentet.

I alla fall någon verkar behöva andas med öppen mun när jag är framme och drar. Eller? Nej de verkar mest sitta och flina.

Åtminstone en cyklist vet hur man hänger på cykeln som ett proffs.

Dagens starka tjejer samlade.

Boon Edam mot Rejlers. Löparskor mot cykelskor.

I ett lag hjälper man varandra när någon inte orkar med i Peters fasansfulla tempo. Nej. Det var kedjekrångel och Nya Zeeländskan Emely Collins fick hjälp i väntan på servicebilen. Hon undrade för övrigt vad man bör äta när man är i Sverige. Surströmming försäkrade vi henne var en viktig delikatess.

Jag och Mic fikar under sista långa träningspasset inför Cycle for Change. Det kommer att bli en hel del after bike under veckan som kommer hoppas jag.

Det kommer att bli mycket cykling. Det kommer att kunna bli tufft då vi inte bara har målet att ta oss fram utan också att bli snabbaste laget i mål. Men det kommer också att bli mycket kul samvaro både inom laget (Boon Edam Racing Team) och med de andra cyklisterna.

Det här är de anmälda lagen:

Man kan följa laget på vår Facebooksida:

Men också följa hela loppet på Cycle for Changes sida

Reglerna är enkla:

Ha kul.

Hitta rätt genom mellansverige.

Cykla fortast.

Men det finns några specialregler:

Klockan stannar när 80% av de i laget som startade etappen kommit i mål. Det gäller alltså att ha koll på hela laget så vi inte hänger av för många.

Avhängda
Just det här gänget har ju lite som specialitet att hänga av varandra. När vi tränade inför både vår Sub 8- och vår 7:14-satsning runt Vättern tror jag inte vi fick ihop en enda runda där alla som startade också kom fram tillsammans. Men det var å andra sidan en uttalad policy. Om alla kunde hänga med betydde det ju att det inte gått tillräckligt fort. Så vi spred folk i Roslagen under helgerna. Andra cyklister undrade lite försiktigt om det var så snällt egentligen, och om det verkligen var bra för sammanhållningen och moralen.

Ja jag tror att det var just vad det var. Tänk vilken sammanhållning man känner när man hänger med hela vägen! Och vad bra det är för motivationen att bli avhängd. ;-)

Skämt åsido, det ligger faktiskt en del allvar i det där. Vi var ett från början lite brokigt gäng som skulle drillas samman för att klara en viss tid under Vätternrundan. Långa och ibland tuffa pass svetsade oss samman och slipade oss till ett gäng som blev  ett lag av en massa adrenalinstinna individualister.

Nu har vi gått vidare och kör inte lika mycket tillsammans längre. Några har satsat mer på mountainbike, några på triathlon och somliga tävlar en del på landsväg. Ska bli kul att se hur det här gänget nu kommer att samarbeta under 72 mil.

Vi har å ena sidan inte så stor tidspress den här gången. Det gäller bara att hålla koll på hur de andra lagen cyklar och köra fortare. Ingen exakt tid att slå. 40 km/h i belgisk kedja i 720 km känns onödigt stressigt. Men om Rejlers ligger före oss så kanske det är vad som krävs.

Men hur kommer vi att må dag tre? Både individuellt och som lag? Kommer jag att skälla som en vansinnig när blodsockret blir lågt?

Nej snarare finns risken att jag kommer med dumma förslag när motivationen tryter som när vi körde mellan Stockholm och Vansbro för Vansbrosimmet, eller runt Skottland.

– Titta där är en trevlig sjö! Låt os bada ett tag.

– Åh jag vill ha glass! Stanna! Den där kiosken ropade mitt namn!

– Nämen! Ett museum för gamla jordbruksföremål med ett mysigt trädgårdscafé. Vi kan väl stanna en liten stund? Får jag inte kaffe snart slår jag någon på käften.

Jag känner ju lagkompisarna så väl vid det här laget att jag har en del bilder i huvudet av vad som mycket väl kan hända längs vägen. En borrar ned huvudet och kör alldeles för fort, en surnar till och ligger antingen 50 meter före eller bakom resten av gänget för att få vara i fred, en pratar konstant, en glömmer saker eller kläder, en tycker om att jävlas med den som är trött och kör lite extra elakt för att göra livet ändå lite jobbigare för stackarn, en kommer att tystna så man vet inte om han är kvar eller inte, en kommer att kunna bli till synes omotiverat arg, en kommer att dra en massa barnsliga skämt ju tröttare han blir och så vidare.

Vänta nu, när jag läser igenom den där listan stämmer det mesta på mig. Är jag verkligen säker på att jag cyklar med ett lag? Eller är det bara jag och alla mina personligheter som är ute och kör? Och följebilen är egentligen mina vårdare som håller koll på mig när jag är ute på permission?

Om jag i början av mitt mtb-cyklande skulle ha gett mig in i Hellasskogarna så tror jag att hobbyn hade blivit kortvarig. Inte för att jag hade kört ihjäl mig utan för att jag nog hade blivit rädd av alla stenar och drops med mera. Då tyckte jag vanliga lättcyklade stigar var helt tillräckligt.

Med åren har ju tekniken förbättrats och jag har länge tänkt hänga med på en tisdagsrajd. I Hellas har jag cyklat några gånger. Dels vilse, men också då Hammarby Hill XC gått där. Så jag vet att det är fin cykelnatur. Men, att hänga på en mer organiserad runda är kul och lärorikt.

Vi var några från Lidingö CK som beslutade oss för att gemensamt dra till Hammarbybacken där starten går.

Jag kände redan på morgonen på väg till jobbet att benen fortfarande var trötta efter helgens tävling. Den gamla farbrorn behöver allt mer tid att återhämta sig. På väg hem var jag sen och benen svarade inte alls som jag ville när jag tryckte på lite. Det fanns alla möjligheter för att det här skulle bli en jobbig kväll. Men vad jag förstått är det många pratstopp på tisdagsrajderna så det skulle nog gå bra.
Kastade i mig lite mat och rafsade ihop lite verktyg och irrade runt efter kläder och ryggsäck innan jag och Marcus möttes för gemensam cykeltur genom stan mot Hammarby.

Där stod ett fyrtiotal cyklister och väntade när vi kom fram. Vissa kände varandra och pratade och skojade. Andra stod lite avvaktande vid sidan av.
– Hur funkar det här då? frågade vi varandra. Vi är ju vana vid att någon av oss tar kommandot och styr upp det hela med gruppindelning, redovisning av dagens runda och så vidare.
På hemsidan för Tisdagsrajd står det:
"Tisdagsrajd är ingen cykelklubb. Det finns inga funktionärer, ledare eller stadgar. Den här sajten har inte ens några kontaktuppgifter. Tisdagsrajden är bara en dag då vi cyklar tillsammans. Tisdagsrajden blir vad du gör den till."

Det står också:

• Vi cyklar varje tisdag. Året om. Cykling är alltid roligare än vad väder är tråkigt.
• Vi trivs bäst på stigarna. För oss är grusväg en seg transportsträcka.
• Vi delar upp oss i grupper om ca 10 personer utifrån fartambitioner.
• Vi hjälper varandra. Stigval och att hålla ihop gruppen är ditt ansvar lika mycket som någon annans - Det finns inga funktionärer.
• Vi väntar in dem längst bak. Och de gör sitt yttersta för att cykla ifatt dem längst fram.
• Vi respekterar varandra – Inte sporten. Det krävs inga snofsiga cyklar eller speciella kläder för att delta. Kom som du trivs.
• Vi har kul när vi cyklar. Och det märks.

En riktigt trevlig programförklaring tycker jag!

Plötsligt sticker en grupp iväg. Marcus och jag cyklar in i gruppen av folk som står och väntar och Marcus frågar vilka det var som drog. Det var tydligen snabbgruppen.
– Ska vi försöka cykla ikapp dem? undrar han.

Nej, helst inte. Mina trötta ben skulle bara göra livet surt för mig, och kvällen för långsam för de andra.

Vi hängde i stället på nästa grupp som drog iväg. Ingen aning om vilka de var eller vad de hade för fart- eller svårighetsambitioner.

När någon i gruppen i det första ihopsamlingsstoppet sa att vi skulle vara ute i två och en halv timme trodde jag han skojade. 35 km pendlingscykling, knappt någon middag och tävlingströtta ben var inte rätt uppladdning för 2,5h skogscykling. En Snickers hade jag liggande i fickan och jag anade att den skulle behövas.

Jag kände också efter ett tag att knäskydden jag tagit med kunde komma väl till pass så jag bad gruppen vänta medan jag fick på dem vilket de snällt gjorde.

Vi bjöds på en kul blandning av stigar över hällar och rötter, bland stenblock, nedför branter, uppför lite kluriga och hala backar och nedför stup. Ja i stupen klev jag av och gick med cykeln. Det var jag inte ensam om vilket kändes bra. Av någon konstig anledning var gruppen ganska jämn. Hur det nu gick till. För mig som stått vid sidan av såg det ut som att ett gäng spontant drog iväg tillsammans. Jag var varken ensam om att kliva av cykeln när det blev för tekniskt, och jag satt kvar och trampade när flera andra klev av.

Däremot blev jag en av de tröttaste. De sega benen gjorde sig påminda och när jag kl 19:30 konstaterade att det var 1,5h cykling kvar tryckte jag i mig Snickersen som legat och gojsat till sig i min ficka. Den var mjuk och god och gjorde så att jag kunde njuta av den fina sommarkvällen i skogen igen. Det var verkligen en fin kväll. Myggfritt och bilfritt. Och fritt från sura hundägare som man ibland riskerar att stöta på hemmavid.

Cyklingen var riktigt rolig! Och nästan helt fri från incidenter. Jag behövde aldrig använda knäskydden. Men en kille slog lillfingret ur led i en vurpa. Det pekade åt helt fel håll. Men helt coolt drog han fingret tillbaka i rätt position, tejpade det och cyklade vidare.

Efter turen samlades några på restaurangen Göteborg för lite eftersnack och återvätskning. Trevligt! Tack för en fin tur Tisdagsrajden. Hoppas jag inte sinkade er allt för mycket. Jag kommer tillbaka snart igen!