Hampus klassiker

Om jag i början av mitt mtb-cyklande skulle ha gett mig in i Hellasskogarna så tror jag att hobbyn hade blivit kortvarig. Inte för att jag hade kört ihjäl mig utan för att jag nog hade blivit rädd av alla stenar och drops med mera. Då tyckte jag vanliga lättcyklade stigar var helt tillräckligt.

Med åren har ju tekniken förbättrats och jag har länge tänkt hänga med på en tisdagsrajd. I Hellas har jag cyklat några gånger. Dels vilse, men också då Hammarby Hill XC gått där. Så jag vet att det är fin cykelnatur. Men, att hänga på en mer organiserad runda är kul och lärorikt.

Vi var några från Lidingö CK som beslutade oss för att gemensamt dra till Hammarbybacken där starten går.

Jag kände redan på morgonen på väg till jobbet att benen fortfarande var trötta efter helgens tävling. Den gamla farbrorn behöver allt mer tid att återhämta sig. På väg hem var jag sen och benen svarade inte alls som jag ville när jag tryckte på lite. Det fanns alla möjligheter för att det här skulle bli en jobbig kväll. Men vad jag förstått är det många pratstopp på tisdagsrajderna så det skulle nog gå bra.
Kastade i mig lite mat och rafsade ihop lite verktyg och irrade runt efter kläder och ryggsäck innan jag och Marcus möttes för gemensam cykeltur genom stan mot Hammarby.

Där stod ett fyrtiotal cyklister och väntade när vi kom fram. Vissa kände varandra och pratade och skojade. Andra stod lite avvaktande vid sidan av.
– Hur funkar det här då? frågade vi varandra. Vi är ju vana vid att någon av oss tar kommandot och styr upp det hela med gruppindelning, redovisning av dagens runda och så vidare.
På hemsidan för Tisdagsrajd står det:
"Tisdagsrajd är ingen cykelklubb. Det finns inga funktionärer, ledare eller stadgar. Den här sajten har inte ens några kontaktuppgifter. Tisdagsrajden är bara en dag då vi cyklar tillsammans. Tisdagsrajden blir vad du gör den till."

Det står också:

• Vi cyklar varje tisdag. Året om. Cykling är alltid roligare än vad väder är tråkigt.
• Vi trivs bäst på stigarna. För oss är grusväg en seg transportsträcka.
• Vi delar upp oss i grupper om ca 10 personer utifrån fartambitioner.
• Vi hjälper varandra. Stigval och att hålla ihop gruppen är ditt ansvar lika mycket som någon annans - Det finns inga funktionärer.
• Vi väntar in dem längst bak. Och de gör sitt yttersta för att cykla ifatt dem längst fram.
• Vi respekterar varandra – Inte sporten. Det krävs inga snofsiga cyklar eller speciella kläder för att delta. Kom som du trivs.
• Vi har kul när vi cyklar. Och det märks.

En riktigt trevlig programförklaring tycker jag!

Plötsligt sticker en grupp iväg. Marcus och jag cyklar in i gruppen av folk som står och väntar och Marcus frågar vilka det var som drog. Det var tydligen snabbgruppen.
– Ska vi försöka cykla ikapp dem? undrar han.

Nej, helst inte. Mina trötta ben skulle bara göra livet surt för mig, och kvällen för långsam för de andra.

Vi hängde i stället på nästa grupp som drog iväg. Ingen aning om vilka de var eller vad de hade för fart- eller svårighetsambitioner.

När någon i gruppen i det första ihopsamlingsstoppet sa att vi skulle vara ute i två och en halv timme trodde jag han skojade. 35 km pendlingscykling, knappt någon middag och tävlingströtta ben var inte rätt uppladdning för 2,5h skogscykling. En Snickers hade jag liggande i fickan och jag anade att den skulle behövas.

Jag kände också efter ett tag att knäskydden jag tagit med kunde komma väl till pass så jag bad gruppen vänta medan jag fick på dem vilket de snällt gjorde.

Vi bjöds på en kul blandning av stigar över hällar och rötter, bland stenblock, nedför branter, uppför lite kluriga och hala backar och nedför stup. Ja i stupen klev jag av och gick med cykeln. Det var jag inte ensam om vilket kändes bra. Av någon konstig anledning var gruppen ganska jämn. Hur det nu gick till. För mig som stått vid sidan av såg det ut som att ett gäng spontant drog iväg tillsammans. Jag var varken ensam om att kliva av cykeln när det blev för tekniskt, och jag satt kvar och trampade när flera andra klev av.

Däremot blev jag en av de tröttaste. De sega benen gjorde sig påminda och när jag kl 19:30 konstaterade att det var 1,5h cykling kvar tryckte jag i mig Snickersen som legat och gojsat till sig i min ficka. Den var mjuk och god och gjorde så att jag kunde njuta av den fina sommarkvällen i skogen igen. Det var verkligen en fin kväll. Myggfritt och bilfritt. Och fritt från sura hundägare som man ibland riskerar att stöta på hemmavid.

Cyklingen var riktigt rolig! Och nästan helt fri från incidenter. Jag behövde aldrig använda knäskydden. Men en kille slog lillfingret ur led i en vurpa. Det pekade åt helt fel håll. Men helt coolt drog han fingret tillbaka i rätt position, tejpade det och cyklade vidare.

Efter turen samlades några på restaurangen Göteborg för lite eftersnack och återvätskning. Trevligt! Tack för en fin tur Tisdagsrajden. Hoppas jag inte sinkade er allt för mycket. Jag kommer tillbaka snart igen!