Hampus klassiker

Enligt SATS är den bästa fysiska åldern 21 år. Därefter börjar tydligen degenerereringen enligt dem. Elitidrottsmän presterar som bäst fram till cirka 30 år enligt en undersökning. Kanske är det rutin och finslipande av teknik som gör att de är bra trots att de passerat 21?
Nåväl jag funderade inte så mycket på hur rätt SATS har i sitt antagande, utan mer på om jag skulle kunna lyckas bli hälften så gammal rent fysiskt sett efter att ha utfört de tre testen: enbenshopp, armhävningar och löpning.

Enbenshoppen gick ut på att från stillastående på ett ben hoppa så långt som möjligt, landa kontrollerat på samma fot och fortsatt hålla balansen. Först ett säkerhetshopp eftersom man bara hade tre försök per fot.
Därefter tog jag i allt jag orkade. Och tappade balansen efter nedslaget. Sista försöket gjordes ett mellanhopp och jag lyckades åtminstone bättre än förra året vad gäller skillnaden mellan höger och vänster ben. Då hade jag 30 cm starkare vänsterben. I år enbart sju centimeter.

Så armhävningar. För att få en godkänd armhävning var min bröstkorg tvungen att träffa kontrollantens knytnäve varje gång jag sänkte mig mot golvet. Så djupt brukar jag inte gå när jag tränar så det var oerhört mycket jobbigare. Jag tryckte ur mig fem fler armhävningar än förra året i alla fall. Skönt.

De två kilometerna löpning på bandet var det jag såg minst fram emot. Jag springer hellre två mil i lugnt tempo än två kilometer allt vad jag orkar. Förra året sprang jag på 7.28, och det krävdes lite huvudräkning för att räkna ut vilken hastighet jag skulle ställa löpbandet på för att matcha den tiden. Löpbandet ställs ju in i km/h inte min/km.

Jag började på 16 km/h och bad instruktören att öka när jag gav tecken. Förra gången jag sprang kände jag redan efter en kilometer att någon ökning var inte att tänka på. Det var bara att rikta in sig på att inte sänka farten, inte trycka på nödstopp. Satan vad jobbigt det var då! Metrarna flöt fram på displayen i snigelfart kändes det som.

Den här gången gick det lättare. Vid en kilometer kändes det inte alls farligt. 1500 meter sprang jag innan det började bli brist på syre. Syra var det ingen brist på. Den började rinna till i benen. Då frågade instruktören om jag ville öka farten. Nej vänta lite, bad jag.
Med 400 meter kvar bad jag om en liten ökning. Han tryckte fel så vi var i ett nafs uppe i 19km/h. Lite för fort faktiskt. Så han backade till 16,5 och stegrade därefter långsamt fram till någonstans mellan 18-19km/h mot slutet. Att jag hade så mycket krafter kvar till spurten tyder ju på att jag gick ut lite för lågt, men samtidigt var det skönt att inte vara helt slutkörd.
Jag slog min ett år gamla tid med tre sekunder. Det får väl räknas som godkänt med tanke på att jag inte sprungit något sedan Tjurruset i oktober. Och förra året var jag riktigt trött efteråt. I år inte alls så påverkad.

Så: jag är 21 år rent fysiskt enligt SATS kriterier. Om man räknar om min prestation på löpbandet till syerupptagningsförmåga så har jag bättre kondition än elithockeyspelarna i Djurgårdens IF. Det bör jag väl vara nöjd med antar jag med tanke på att jag är dubbelt så gammal som flera av dem.

Veckans hårdaste pass är avklarat ? Spinning pulse på SATS Stureplan.

Men någonting stämmer inte. Att ligga över 85% av maxpuls är jobbigt för mig. Det ska vara jobbigt. Man brukar säga att vid 80% av max börjar det bli svårt att prata. Man tvingas säga korta eller ofullständiga meningar mellan flämtningarna. Vid 85% börjar mjölksyran kännas för de flesta. På vårt spinningpass kör vi nu fyra intervaller med +85% av maxpuls i 4, 5, 4 och 4 minuter med 75 sekunders vila mellan.

Svetten forsar från mig. Stora pölar bildas på golvet under cykeln. Men när jag tittar mig omkring i salen ser jag att mina medmotionärer sitter och flinar och pratar med varandra. Några trampar lite lojt. Själv pressar jag på som bara den. Jag längtar visserligen inte ihjäl mig längre efter pauserna, men tar tacksamt emot dem när de kommer.

Jag funderar. Är det bara jag som tar det här på allvar? Det är kanske inte direkt stureplansläckert att drypa av svett. Tjejerna runtomkring ser väldigt svala ut tycker jag. Är jag den enda som ställt in min puls rätt? Den där formeln 220-åldern har jag inte sett stämma på någon. Den ger en för låg maxpuls är min erfarenhet. Det gör ju att man kan “fuska” lite. Klockan visar 85% av max men egentligen kanske man ligger på behagliga 75%. Jag bör visserligen mäta om min maxpuls eftersom det var tre år sedan jag kollade den. Maxpulsen sjunker ju cirka ett slag per år. Men det gör ju det bara lite jobbigare för mig om det skulle vara så att jag tvingar upp mig till högre puls.

Eller är det så att jag är den som har sämst kondition i salen? Det här passet är ju anpassat för oss som vill cykla länge och fort i sommar. Tänk om jag är sämst???

Nej jag väljer att tolka fnissandet och pratandet som att tjejerna inte tränar så hårt som jag. Att de fuskar sig igenom passet. Helt idiotiskt enligt min mening. Vad är då vitsen med att gå på ett hårt spinningpass? Det som är bra med den här träningen är ju att den ger mycket effekt på kort tid. Enligt instruktören kan man förbättra sin kondition med 2% på ett enda pass om man lägger manken till. Det är nu 21 veckor till vätternrundan. 44% bättre kondition tills dess alltså!!!!! ;-)

Att känna otrolig smärta i kroppen av utmattning hör träningen till tycker jag. Det är en del av tjusningen. Man vill sluta. Till och med bara falla ned död för att slippa smärtan. Men den är som en drog också. Jag söker den gång på gång. Jag är som en dumglad hund som glatt springer efter pinnen som kastas.

“Jasså en intervall till? Okej!”

Men en känsla av uppgivenhet och tomhet har jag aldrig haft förut. Märkligt. Var kom den i från?

Jag bestämde mig för att inte låta den slå rot. På cykeln på väg hem från passet plockade jag fram alla positiva tankar jag kunde komma på.
“Jag kan ju faktiskt cykla! Det är det inte alla som kan!” (började ganska basic)
“Oj vad lätt det går trots all snö!”
“Jag håller nog minst 30km/h nu. Känns ju inte alls i benen.”
“Om det går så här lätt nu kan jag bara inbilla mig vilken fart jag kommer att kunna hålla utan bylsiga kläder eller tung ryggsäck om ett halvår!”

Det går att lura kroppen! Positiva tankar, ett stort leende och kroppen och psyket börjar må bättre.
Igår körde jag ett skidpass och hade intalat mig att inte bli irriterad på spåren. Inte heller störas av andra skidåkare, vare sig de åkte om mig eller var i vägen. Spåren var helt okej, och jag var snabbast den kvällen.
Vilken härlig känsla! Kroppen njöt av varje staktag. Ville ha mer!

10 km tog 45 minuter. Jag var inte alls påverkad efteråt. (vare sig av alkohol eller trötthet). Ett bra formbesked. Och allt är plötsligt härligt igen!

(Adrenalinmolekyl)
Formen går upp och ned och det är helt naturligt. Samma sak med motivationen. Fast min motivation brukar bara svänga från ?djävligt motiverad? till ?enormt motiverad?. Omotiverad var jag senast när jag hade typ 39 graders feber för 25 år sedan.

Men nu upplever jag en jobbig känsla. Två skidpass har slutat med ilska. Irritation över dåliga spår. Svärande över idioter som trampar sönder spåren, eller en befängd lust att bryta av stavarna när trugorna för tjugonde gången sjunkit ned för långt.

Att komma hem med adrenalin i blodet i stället för härligt sköna endorfiner är inte likt mig.

Länge har jag letat det perfekta understället. Ett som transporterar fukt, torkar snabbt och framför allt håller mig varm när det behövs och sval när det behövs. Konstmaterial har alla de där egenskaperna. Nästan. Problemet är att det inte värmer av sig själv. Man måste hålla igång för att hålla värmen. Ett kort stopp i minusgrader och man börjar huttra.

Ett annat problem är stanken som bildas. Redan efter en användning luktar understället skunk. Vissa av mina underställ luktar illa trots att jag tvättat dem flera gånger. Det är som om lukten sätter sig för alltid när man väl råkat få in den i kläderna. Tricket har visat sig vara att tvätta dem direkt efter användning. Inte låta dem ligga till sig ens en timme. Jobbigt.

Naturens under
Redan de gamla fåren fattade dock att man inte behöver konstmaterial för att hålla sig varm. Ull är helt magiskt! Nu har jag testat ett underställ som har alla egenskaper jag beskrev ovan, plus att det inte luktar illa efter användning. Enligt tillverkarens rekommendation ska man tvätta det en gång i månaden. Jag trodde inte på det först men det stämmer! För att försäkra mig om att jag inte är immun mot min egen svettlukt har jag låtit oberoende personer lukta. Och de känner ingenting!

Dessutom slipper jag stressa med att få av mig tröjan när jag tränat klart. Tidigare var jag tvungen att sätta på mig något varmt efter passet för att inte börja frysa. Och väl hemma åkte tröjan av i en hast. Nu promenerar jag hem efter skidturen i samma tunna kläder som jag åkt i. Trots att det är flera minusgrader och jag är genomblöt är jag fortfarande varm och glad.

Det riktiga testet skedde igår. Då cyklade jag först hem. Tröjan var genomsvettig när jag kom hem. Jag lät den sitta på när jag åt min middag. Kroppstemperaturen gjorde tröjan nästan torr. Därefter åkte jag skidor i en timme. Tröjan genomsvettig igen. Promenad hem i minus nio grader. Inga problem med värmen. Därefter torkning på element och i dag doftar den som ny igen!

Tröjan jag använder är en Icebraker, men det finns flera fabrikat som är gjorda på samma sätt. Jag valde Icebraker för de satt bäst på min kropp.