Hampus klassiker

Sist i startledet ställer jag mig och beskådar mitt motstånd. Längst fram ser eliten riktigt cool och självsäker ut. Lite längre bak tycker jag mig se nervösa blickar. Skönt, då är jag inte den enda som inte känner mig helt lugn.

På motionslopp brukar kroppsbyggnaden skilja en del mellan individerna. Här är alla slanka och muskulösa. De tajta kläderna visar inga valkar eller ölmagar.
Jag inser att min nyputsade kedja varken gör till eller från. Det finns något annat som skiljer mig från de andra tävlande.
Alla utom jag har nämligen rakat benen. Ingen annan har förresten ringklocka på sin racer heller. Ska jag plinga lite med den på skoj innan start? Nej, struntar nog i det.

Starten går och vi rullar faktiskt iväg i makligt tempo bakom motorcyklisten. Att köra i en klunga på hundra man och ta upp hela vägbanan skiljer sig en del från de två led vi brukar hålla på våra träningar.

Efter några kilometer släpper motorcyklisterna iväg oss, och då bär det direkt av uppåt. Gesundaberget ska bestigas, och pulsen rusar direkt. När vi når toppen har fältet splittrats och vi jagar för att komma ikapp klungan. Ett litet samarbeta drar igång och efter någon kilometer är vi åter samlade.
Pulsen går ner och cyklingen övergår till ren njutning. Riktig ”semestercykling” faktiskt. Jag tittar förvånat ned på hastighetsmätaren. Vi har snittat 40 km/h och jag behöver inte anstränga mig alls. Bara paddla på lite med tramporna då och då för att hålla farten känns det som.

Det snackas en del i klungan. Folk hälsar på gamla bekanta, och jag passar på att glida fram till de andra Hofvarna för att växla några ord. Fascinerande hur enkelt det är att navigera sig fram i klungan trots att vi är 100 cyklister som delar på vägbanan. Det känns tryggt och säkert att ligga mitt bland alla andra cyklister. Här är det inget vinglande eller konstiga imbromsningar. Råkar jag hamna bredvid någon vars cykling jag inte gillar är det enkelt att byta plats.

Några meter framför mig byter en kille om. Han har tydligen klätt sig för varmt så hjälmen åker av, därefter cykeltröjan, hängslena och sist underställströjan.
Imponerande att han lyckas med detta i 45 km/h mitt i klungan. Men jag väljer att inte låta mig imponeras. Tänker i stället:
Orutinerat av honom att klä sig för varmt ;-)

När vi cyklar med laget i Fredrikshof går det ut på att utnyttja den gemensamma kraften på bästa sätt. Vi håller igen i uppförsbackar och samlar ihop gruppen efter korsningar och tvära svängar.
På en tävling är det naturligtvis tvärt om. Man vill få draghjälp av de andra, men samtidigt slita ut dem så mycket som möjligt så att man är piggast av alla vid slutet.

Efter alla korsningar är det fullt ös i några hundra meter, klungan blir ett enda långt led och sedan blir man skönt inbäddad igen.

Det går bra tills vi kört tio mil. Efter att först ha kört i skaplig fart upp till Stackmora bombar vi ner mot Orsa igen och därefter är det dags för Skerbackarna.

I första långa backen ser jag flera cyklister som får något tomt och dött i blicken innan de släpper klungan. Jag biter i ordentligt för att inte släppa framförvarande hjul. Inte för att det hjälper så mycket att ligga på rulle uppför, men jag vill inte ha någon lucka när det blir platt igen uppe på toppen.

I första turen upp till Sker tappar jag 50 meter till klungan men drar mig och några till ikapp. Hinner precis hämta andan då vi i över 60 km/h dundrar ned igen och sedan svänger tvärt vänster för att återigen bestiga backen.
Den här gången är benen matta och jag tvingas släppa huvudklungan innan vi nått halvvägs upp. Jag är inte ensam. Flera andra är bakom mig, och jag kör om andra som mattats av längre upp.

Jag föreslår att vi ska samarbeta för att försöka komma ikapp klungan och efter lite trevande får vi först ihop ett lagtempo som sedan när flera ansluter sig övergår till belgisk kedja.
Det går fort in mot Mora. Riktigt fort. Och när vi kommer in i själva staden är det mycket trafik. Vi tvingas kryssa mellan husvagnar, lastbilar och personbilar. Får en tillsägelse av en annan cyklist att jag borde titta bakåt innan jag tvärbromsar. Nja, jag föredrar att ha blicken framåt för att inte dundra rakt in i lastbilen. Han får väl fästa blicken längre fram. Han är aggressiv inte bara mot mig utan mot bilisterna. Han slår i taket, ger dem fingret och är allmänt störig. Skäms lite över att vara cyklist där.

På väg mot Sollerön får vi vinden rakt emot oss. Vi är bara fem som drar och det är riktigt jobbigt att trycka på i 40 km/h i motvinden. Jag går på max den halva minut jag är framme och drar.
När vi kommer ikapp en annan klunga hoppas jag att vi ska kunna dela på dragarbetet, men de är så trötta att det är vi fem som fortsätter för att hålla farten uppe.

Det cirkulerar en del negativa tankar i huvudet när det är så här jobbigt.
– Jag klarar inte mycket längre!
– Varför ser de andra så pigga ut?
– Om jag har tur får jag nog punktering så jag kan vila i åtminstone tre minuter medan jag byter slang.
– Hoppas att eliten har kommit in för varvning när vi når Sollerön så jag blir avplockad.

De andra visar sig vara lika trötta som jag. Flera faller av, och vi slår av på takten lite genom själva Solleröns centrum. Här skulle loppet ha varit slut om vi inte slagits ihop med eliten. Vi börjar snacka med varandra och flera undrar oroligt om vi ska upp på Gesundaberget igen.
Visst ska vi det!

Flera gånger har jag sett de sista i gruppen droppa av när orken tagit slut, och när vi rusar uppför backen undrar jag nyfiket vem som ska bli nästa att släppa. Tittar bakåt och ser att jag är sist!
Trampar på lite extra för att få några bakom mig (som om det skulle hjälpa).
Mjölksyran bränner något helt fruktansvärt i benen och när det är som brantast försöker jag växla ned till lilla framklingan. Inser att jag redan kör på den. Kollar ned på bakväxeln. Näst största drevet där. Satan! Snart måste jag kliva av och gå!
Vrålet jag undslipper mig innan jag når toppen är mer ett sista ångestskrik än ett stridsvrål.
Äntligen uppe!
Som tur är har jag en snabb återhämtning så innan vi rullat klart nedför backen är pulsen nere i normal nivå och jag kan bidra med förningar igen.

Två mil kvar och det är den jobbiga motvindsträckan kvar. Vi kör fortfarande i minst 40 km/h på platten och jag kommer på mig själv att grina riktigt illa de stunder jag är framme och drar. Två Östgötacyklister och två Continentalcyklister drar tillsammans med mig. Lite surt tittar jag bakåt i vår klunga för att konstatera att flera ligger bak och vilar sig.
– Jag går också bak ett tag och kräks en skvätt, tänker jag och slår av på takten.
– NEJ! Kom igen nu Hofvet! ropar team Continentalcyklisten. En så käck uppmaning kan man ju inte tacka nej till, så jag fortsätter att trycka på i täten av klungan. Målet med tävlingen är ju att bli riktigt trött. Varför ligga längst bak och fisa och vänta på spurten när vi ändå har tappat huvudklungan?

Det är ganska skönt att glida in i Sollerön för andra gången efter 16 cyklade mil och trycka på i sista backen upp mot mållinjen. Jag har inget att säga till om i spurten, men plockar i alla fall en kille från Cyklotekets team på väg upp.

Ett bra pass som visade mig att svagheten är uppförsbackarna. Det ska jag råda bot på nu i sommar!

Fler tävlingar kommer det också att bli för det här var riktigt roligt.

Tävlingsledaren har kollat vädret och vattnet och de femton grader som jag fasat för kommer nog inte gälla på söndag.

- Väderleksprognosen fram till helgen, 6-8 juli, när våra lopp går, ser mycket bra ut och vattnet kommer med all säkerhet att ha en temperatur på mellan 17 och 18 grader, säger han.

Tack för det! Min tunna Claes Olsson-våtdräkt kommer kanske att räcka då.

På min första träning med Fredrikshof kände jag mig lika uttittad som jag kan tänka mig att en blondin blir på en gata i sydeuropa. Killarna i klungan som stod och väntade lät blickarna vandra över min kropp. De bedömde mina lår och lät slutligen ögonen vila på cykeln.
”Vem är han?” Vad går han för?”, tycktes de tänka.

Till slut tog en av cyklisterna till orda.
– Du cyklar rätt mycket antar jag?

Var det mina benmuskler som fick honom att ställa frågan? Knappast. Det visade sig vara cykeln, som jag förklarade var bättre än jag förtjänade, som hade tilldragit sig hans uppmärksamhet.
Jag och min cykel fick se oss avhängda den gången. Rejält.

Numera cyklar jag lika fort som flera av killarna som fick mig att känna mig stillastående den dagen.
Cykeln är dessutom utbytt mot en som kostar 30 000 kronor mer. Tror dock inte att jag blivit 30 000 kronor bättre tyvärr.

Jag och min cykel har tagit oss till Sollerön för att testa det klassiska Solleröloppet. Kedjan är putsad. En svart kedja – som dessutom lämnat spår på smalbenet – är ett typiskt nybörjarmisstag som jag inte vill bjuda på. Kanske skulle jag ha putsat på två andra saker visar det sig.