Hampus klassiker

Efter att ha tittat igenom min träningsstatistik för 2012 konstaterar jag att jag antingen slarvar med att föra in träningen i dagboken eller inte tränar så mycket som jag tror.

In med mer struktur!

Träningsåret fick börja med tröskelintervaller. Två stycken tjugominutare skulle avverkas. Till skillnad från de flesta av mina cykelkompisarna väljer jag att göra intervallerna på vägarna i stället för på en trainer i garaget eller källaren. Cykling är cykling och den ska utföras utomhus! Att sitta inne och svettas är lika upphetsande som att titta på färg som torkar.

Men dumt nog väntade jag till kvällen. Inte nog med att det var kolmörkt ute. Smältvattnet som runnit över vägarna frös och bildade en hal hinna över vägbanan. Nåväl, det fick bli slipande på tekniken också. Inte tänkte jag köra några lätta och raka vägar!

När jag mitt under första interallen skulle snedda över vägen för att hinna mellan två mötande bilar i en korsning fick jag "breställ" som raggarna i min gamla hemtrakt skulle ha kallat det. Intervallen gick skapligt i alla fall. Klockan pep bara då och då för att mana på mig att öka pulsen.

Andra intervallen passerade Beppe Wolgers hus där den bajsande dockan ropade "färdig" en gång i tiden. Vad som inte syntes i tv är att huset ligger bredvid en brant nedförsbacke med en tvär kurva. På sommaren kan man köra i över 70 kilometer i timmen nedför om man trampar på lite. I dag försökte jag inte nå någon topphastighet men det hasade ändå i kurvan. När bommarna sedan fälldes för vårt "museitåg" fick jag inte stopp på cykeln. Svängde in på perrongen i stället.

Den här intervallen blev inte så lyckad. Flera minuter cyklades under tänkt puls, en irriterad cyklist  blev rädd av min framfart när vi möttes bakom en busskur (tror jag i alla fall, eller så skrek kan allé allé allé för att antingen heja på mig eller förtydliga att det var en ekallé vi möttes i. Något skreks i alla fall men jag stannade inte för att säga "Va?" Då skulle ju pulsen ha sjunkit ytterligare!)

Men jag tänker så här:

• Varje tramptag räknas. Jag blev ju inte en sämre cyklist i dag i alla fall.
• Det var mycket roligare att sladda runt i mörkret än att sitta i ett trist garage och trampa trainer.
• Idag hade jag dubbdäck. Jäklar vad fort det kommer att gå längre fram i vår på de ibland slingriga vägarna när jag har fincykeln med slicks. Jag kommer att behöva köra som en galen smurf på speed för att lyckas hålla pulsen uppe. Shit vad duktig jag kommer att bli på kurvtagning!

När hjärnan får slut på kolhydrater fungerar den sämre. Men man kan också bli dum av att anstränga sig till max under kort tid.

Då jag gjorde maxtestet på Bosön hade jag med mig en handduk för att torka svetten ur ansiktet.

Varje minut under det förberedande laktattestet togs blodprov för att analysera mjölksyrahalten i blodet. För att inte tvingas sticka gång på gång fick vi hålla en papperstuss mot hålet i fingret mellan proven.

På sista testet gav jag allt – ben 20 och andning 19 på Borgskalan där man skattar sin ansträngningsnivå på en 20-gradig skala. 20 ska vara då man inte kan fortsätta trots att man får en miljard kronor.

Efteråt gick jag till papperskorgen för att slänga den blodiga papperstussen. Jag gick vidare efter att ha kastat handduken men behålligt tussen. Efter någon meter upptäckte jag mitt misstag. Då hände det. Fick fundera ett tag hur jag skulle reparera den klantiga handlingen.

Hur skulle jag få upp handduken utan att tappa papperstussen? För att få upp den skulle jag ju bli tvungen att öppna handen och då skulle jag tappa papperet.

Nej, just det! Jag har ju två händer! Jag kan ta upp handduken med den ena och vakta papperstussen med den andra ...

Varför gör man så här? Varför är det bara en enda tjej som utsätter sig för detta? Roligaste kommentaren: "Crocodile orgasm" när en kille ligger och vrider sig av smärta.

De första gapflabben gick snart över till en otrevlig känsla i magen.

Fyslab på Bosön hjälper oss i 7+ att utvecklas som cyklister genom att dels testa vår benstyrka, vår mjölksyratröskel och vårt maximala syreupptag och skapa individuella träningsprogram.

I lördags gjorde vi testerna. Jag hade hört att det var något av det jobbigaste man kunde göra.

Jobbigt var det men också otroligt roligt. Under maxtestet var det bara att ge järnet ända tills man inte kunde trampa ett enda tramptag till.

Vi fick välja musik under testet. De flesta valde Jazzgossen med Karl Gerhard. Jonas ville lyssna på valsång, och jag valde så klart Metallica.