A PHP Error was encountered

Severity: 8192

Message: Non-static method Magpie::usage() should not be called statically, assuming $this from incompatible context

Filename: plugins/pi.magpie.php

Line Number: 28

Hampus klassiker: cykel, skidor, löpning, simning + annan träning
cover-liten

Hampus klassiker


Måndag, April 11, 2016

Tjugo minuter i helvetet

"Jag ska aldrig mer cykla. Fy fan vad vidrigt det här är"

Jag vet inte vad som är värst, brottningsmatchen som pågår i mitt huvud mellan personligheten som bara vill ge upp, lägga sig ned och gråta och den elaka saten som älskar smärta, eller just själva smärtan som sprutar ut i mina ben.

Jag och Jocke har gett oss ut i Roslagen för att göra ett ftp-test efter jobbet. Ftp står för Functional threshold power och ska motsvara den effekt man orkar prestera i genomsnitt under en timme. Anledningen till att man vill testa sig är för att få rätt värden på de zoner man sedan kör sina intervaller i. I stället för att köra 4x4 på 95% av maxpuls kan man då exempelvis köra 4x4 på 120% av ftp. Puslen man kan plåga upp sig i kan ju variera från dag till dag. Men Watt är alltid Watt.

I stället för att lida i en timme i ett sträck på cykeln finns ett protokoll man kan följa för att simulera timmen. Först kör man uppvärmning. Sedan fem st trettiosekundare med 120 i kadens med en minuts vila mellan. Därefter pang på med fem minuter all out, det vill säga allt man orkar. Sedan lugnar man ned sig i tio minuter innan man kör 20 minuter allt vad man pallar.

Planen som lät så bra i teorin är att köra mot Brottby för att sedan vända och trampa tillbaka och då få en fin slakmota i flera kilomter på slutet som ska hjälpa till att hålla effekten uppe. Det brukar inte vara någon trafik på den vägen heller så det skulle kunna vara den perfekta ftp-banan.

Men verkligheten skiljer sig lite från teorin.Vi hamnar mitt i rusningstrafiken och när det är dags för de tjugo minuterna på max brummar bilarna förbi farligt nära.

De första två minuterna går ganska bra. Wattmätaren visar en bra bit över 300 Watt. Men sedan kommer en nedförsbacke och jag har svårt att behålla trycket i pedalerna. Snittwatten sjunker för fort och när backen planar ut börjar benen protestera.

Vad är det här? Fyra minuter har gått och jag hyperventilerar redan. Benen känns som två bångstyriga elvispar som mest vispar luft. I med en tyngre växel och tryck på nu för fan!

Om de första fyra minuterna mest är som en chock för kroppen så är de nästkommande som en stegrande tortyr. Redan efter sju minuter känner jag att det här inte går så bra som jag tänkt mig. På tok för låga Watt. Det är nog lika bra att avbryta och försöka på nytt i morgon. Eller hur?

Lägg av nu din jävla tönt! Så här tänker du bara för att du är lat och rädd för smärta. Kör nu!

Åtta minuter. Svetten rinner ned i ögonen. Droppar på glasögonen så att det blir svårt att se. Eller är det min blick som är dimmig?

Nio minuter. Fy fan vad det här är tråkigt! Det här blir säsongens sista pass på landsväg. Synd att det inträffade innan den ens börjat bara. Och synd att det råkade vara landsvägspremiären också som jag längtat så mycket efter.

Tio minuter. Jag står inte uuuuuut! Bara halvvägs och jag kan inte bli tröttare än så här. Svetten rinner. Snoret rinner. Jag gnyr för mig själv.

Tolv minuter. Kan inte en av de där bilarna som kör om i stället köra över mig? Så lidandet äntligen slutar? Jag vinglar och far i vägrenen och folk tror nog att jag är full.

14 minuter. Snälla skjut mig!!!! Det gör så jävla ont nu. Inte bara i benen utan i lungorna, till och med i axlarna och i halsen. Hela kroppen är full av syra och det här går verkligen inte bra.

16 minuter. Tänk positivt nu. Bara fyra minuter kvar. Som en schlagerlåt ungefär. Schlagerlåt? Varför tänker jag på det? Som en halv Metallicalåt ungefär.

"Please, please
Spreading his disease, living by his story
Knees, knees
Falling to your knees, suffer for his glory"

Jag är ett vinglande snorigt snörvlande töcken. Bussen som svänger ut framför mig ställer till det lite. Undrar hur det skulle kännas att krypa ihop framför bussens bakhjul och låta den rulla över mig? Din djävel! Du förstör ju mina Watt!!!! Ja det är bussens fel. Inte mina veka bens fel. Nu måste jag kompensera den här inbromsningen genom att ställa mig upp och ta i ändå mer. Åååååååh ta slut någon gång! Jag hatar cykling! Jag hatar mig själv! Varför gör jag så här mot mig? Det är inte ens sadistiskt. Bara helt idiotiskt korkat. Vad bevisar det här? Att jag är den klenaste cyklisten i hela Sverige? Kan inte kedjan gå av? Om jag ser en glasbit ska jag köra på den så jag får punka.

Äntligen. Bara en minut kvar. Nu djävlar ska Watten upp sista biten. Där står Jocke som började några minuter före mig. Sista backen nu. Snoret som häger ur näsan fladdrar som en vimpel bredvid ansiktet, jag har ingen koll på något annat än klockan som jag äntligen kan stoppa på 20:06.

Jaha vad visade det här då? Att om alla 20 minuter går så här långsamt skulle man inte behöva oroa sig för att tiden rinner iväg. Och jag ligger ungefär en månad före min fjolårskurva. Kan jag öka nu under våren kan det här bli ganska bra.

Superkompsenationen som kroppen gör efter en sådan här urladdning brukar kunna ge en lite boost av formen också. Kanske får jag nytta av den på nästa tävling ...
 

 

FörfattarePeter Hampus i
Permalink

Söndag, Mars 20, 2016

Tävlingspremiär med blodsmak

Keps Cup är träningstävlingsserien i stockholmsområdet på våren. Det roliga med cupen är att nybörjare och världselit samlas  och kör samma bana.
Jag varvade sjuåringar och vuxna motionärer, men blev också själv varvad – av Emil Lindgren.

– Häng på! nu ropade han när jag hejade på honom vid omkörningen.

Ja! Ett bra hjul att följa. Jo tjena. I tio meter lyckades jag. Sedan fick jag njuta av hans framfart på avstånd.

Jag, Martin och Jocke cyklade upp till Täby för att också få lite distansmil. Sedan provkörning av banan. Jag mindes inte att den var så teknisk som den faktiskt är. Den ligger på Löttingekullen och just ordet kulle kan få det att kännas lite enkelt och mesigt. Men det är en rejäl stigning i början, som också innehåller några tekniska trixar. Några buckliga stenhällar som ska forceras, några rötter just där det är som brantast …
Pulsen ligger fint på topp när man når toppen. Sedan får man hämta andan nedför en utförslöpa som bjuder på en hel del bumlingar som ska passeras. Några rullar man över men några måste man knixa sig mellan utan att vevpartiet slår i eller växelörat stukas.
Och därefter bär det av uppför igen innan man trixar sig nedför en slinga som används då Täby MTB anordnar endurotävlingar.

Redan på första testvarvet skars mitt bakdäck sönder. En reva som var för lång för att tätningsguckan i min slanglösa uppsättning skulle lyckas täta punkan.

Men tack vare snälla mottävlare (medtävlare egentligen) fick jag både fatt på slang, fotpump och tång för att kunna göra mig tävlingsklar.

Jag tyckte det gick skapligt idag. Visserligen hamnade jag bakom några som gjorde att jag tvingades vänta in ett bra omkörningstillfälle några gånger, men inget jag kan skylla på egentligen.
Jag kände mig inte lika trött när jag nått Löttingetoppen som förra året, och jag cyklade fortare uppför enligt Strava. Men, jag körde sammanlagt 23 sekunder långsammare än förra året och hamnade på elfte plats av 21 anmälda. I den andra halvan av resultatlistan alltså. Inte bra.  Är inte helt nöjd med hur jag satte tekniken heller. Nej bättring Peter!

Att jag hostade grönt slem hela kvällen efter hemkomst kanske kan förklara lite av den dåliga känslan, men pollenallergi har jag ju varje vår.

FörfattarePeter Hampus i
Permalink

Torsdag, December 24, 2015

Jag blir inte årets julstjärna

Med förundran ser jag på Facebook, Instagram och Funbeat hur hårt andra tränar. Intervaller och nya rekordwatt duggar tätt. Själv slog jag i dag årshögsta vad gäller vikt och fettprocent. Men vem blir årets julstjärna*?

Body fat

* Julstjärna = något som blommar upp lagom till jul och sedan tynar bort.

För mig är hösten och vintern tiden för både återhämtning och sedan uppbyggnad inför nästa cykelsäsong. Återhämtat mig har jag tydligen gjort om man ska tro vågen. På julaftons morgon, det vill säga innan allt frossande startar, noterar jag årshögsta både i kroppsfett och vikt. 80,2 kg och 15,5% kroppsfett.

Nu bryr jag mig i ärlighetens namn inte särskilt mycket om vad vågen visar. Jag kollar ibland för att se om känslan i kroppen överensstämmer med verkligheten. Inte för att korrigera det jag ser. Men just i dag stämmer det inte. Jag känner mig stark och pigg. Inte så däst som jag borde med den vikten.

Julstjärnor
Varje år ser man hur vissa kommer igång ordentligt med sin träning på hösten och vintern. De är i verklig toppform lagom till jul. Inget fel i det. Om det inte är tävling på sommaren man siktar på för då är ju vintertoppformen rätt meningslös.

Lyckas man hålla motivationen uppe och låta julens toppform vara första språnget till nästa nivå så är allt väl. Men ganska ofta ser jag hur många tränar så hårt under de kalla och kärva vintermånaderna att deras motivation tryter under våren då man egentligen borde köra extra hårt för att toppa formen inför sommarens lopp.

Personligen kommer jag att växla upp min träning under julledigheten. En första hård period för att sparka igång kroppen efter en lugn tid. Det blir dels långa LSD-pass men också en hel del både Vo2-max-intervaller och styrkeintervaller.
 

FörfattarePeter Hampus i
Permalink

Måndag, December 14, 2015

Italienska klädfynd

Lagom till jul har jag köpt lite klappar till mig själv på Sportfuls utförsäljning.

Min Gabbatröja från Castelli är ett av mina bästa plagg. Sportful – som ingår i samma koncern som Castelli – gör en motsvarande variant som heter Flandre Norain. När jag i dag fick chansen att köpa en långärmad variant för halva priset behövde jag inte mycket betänketid. Den har ett tunt "windstoppertyg" på bröst och mage och armarnas ovansida medan resten av tröjan har ett tunnare material som andas ändå bättre. Windstoppermaterialet är också behandlat med någon slags nanopartiklar så att regndropparna bara rinner av som pärlor.

Det blev också ett par Norain-bibs. Perfekt uppsättning kläder för de där gråa dagarna när man inte vet om det ska regna eller inte, och till pendling i ur och skur.

Ett par sommarbibs, lite strumpor och en mössa slank med också.

Bor du i Stockholm finns chansen att fynda demokläder i några dagar. 50-80% rabatt.

Adress: Vidargatan 7, 113 27 Stockholm,  T-bana Odenplan

Tisdag 15 dec kl 12-19                                            
Onsdag 16 dec kl 12-19
Torsdag 17dec kl 12-1

FörfattarePeter Hampus i • CyklingPrylar
Permalink

Onsdag, December 09, 2015

Tröstlös argumentation mot en Googlebil

Hamngatan mitt i rusningstrafiken. Jag står längst fram vid trafikljuset då bilen bakom mig tutar.

Jag vänder mig om. Mannen bakom ratten pekar mot cykelbanan till höger om mig. Eftersom det är rött och jag inte har något annat för mig backar jag till passagerarplatsen och mannen vevar ned rutan. Han har långt skägg och det gråa långa håret är uppsatt i en hästsvans. Han ser ut som en snällare och mer välklädd version av Saddam Hussein. Ganska overklig med andra ord.

– Du ska cykla på cykelbanan.

– Varför det? Jag stör väl inte dig när jag står framför din bil när det ändå är rött?

– Det finns en cykelbana av en anledning.

– Ja men det är inte lag på att jag måste vara på cykelbanan.

– Det finns en cykelbana av en anledning.

– Jo men jag vet att om hundra meter kommer folk inte att förstå att det är en cykelbana och komma gående rakt mot mig. Och då måste jag kasta mig ut på spåren mitt bland bilar och språrvagnar.  Lika bra att jag kör här från början så är risken mindre att jag blir påkörd eller kör på någon.

– Du får köra försiktigare så kör du inte på folk.

– Ja jag är försiktig även här i trafiken. Och jag störde väl inte dig här vid rödljuset så du måste tuta på mig?

– Det finns en cykelbana av en anledning.

– Vad du tjatar! Cykelbanan är inte till för sådana som jag. Vi passar bättre ute bland bilarna eftersom vi kör lika fort som dem i trafiken. Tanter och barn kan vara på cykelbanan.

– Ja men det finns en cykelbana av en anledning.

– Hur många bilar har du? Fler än den här? För annars betalar jag mer skatt till trafikverket än du eftersom min bil är större än din. Då bör jag ju ha större rätt att vara på vägen.

– Det finns en cykelbana av en anledning.

– Ekar det här i bilen?

– Det finns en cykelbana av en anledning.

– Är du en robot? En sådan där Googlebil som har hakat upp sig?

– Det finns en cykelbana av en anledning.

Nu börjar bilarna bakom tuta eftersom trafilkjuset slagit om till grönt.

Den välartade roboten ler mot mig samtidigt som han trycker på knappen för rutans elhiss.

Jag ler tillbaka och lägger på en djävulsk spurt förbi Norrmalmstorg och Berzeli park. Undrar lite för mig själv om han kommer att köra på mig bakifrån med ett leende. Men jag vill visa honom att jag och min cykel inte kan beskyllas för att vara i vägen för honom på bilvägen.

Jag fick i alla fall provsäga en hel massa argument – vissa mognare än andra – även om inget verkade gå fram.  Jag tror att Google glömt att sätta öron på förarroboten och råkat få ett hack i skivan som spelas upp när bilens radar upptäcker en cykel framför.

 

FörfattarePeter Hampus i • Cykling
Permalink

Sidan 4 av 69 sidor < Första  < 2 3 4 5 6 >  Sista >