A PHP Error was encountered

Severity: 8192

Message: Non-static method Magpie::usage() should not be called statically, assuming $this from incompatible context

Filename: plugins/pi.magpie.php

Line Number: 28

Hampus klassiker: Tjugo minuter i helvetet
cover-liten

Hampus klassiker


Måndag, April 11, 2016

Tjugo minuter i helvetet

"Jag ska aldrig mer cykla. Fy fan vad vidrigt det här är"

Jag vet inte vad som är värst, brottningsmatchen som pågår i mitt huvud mellan personligheten som bara vill ge upp, lägga sig ned och gråta och den elaka saten som älskar smärta, eller just själva smärtan som sprutar ut i mina ben.

Jag och Jocke har gett oss ut i Roslagen för att göra ett ftp-test efter jobbet. Ftp står för Functional threshold power och ska motsvara den effekt man orkar prestera i genomsnitt under en timme. Anledningen till att man vill testa sig är för att få rätt värden på de zoner man sedan kör sina intervaller i. I stället för att köra 4x4 på 95% av maxpuls kan man då exempelvis köra 4x4 på 120% av ftp. Puslen man kan plåga upp sig i kan ju variera från dag till dag. Men Watt är alltid Watt.

I stället för att lida i en timme i ett sträck på cykeln finns ett protokoll man kan följa för att simulera timmen. Först kör man uppvärmning. Sedan fem st trettiosekundare med 120 i kadens med en minuts vila mellan. Därefter pang på med fem minuter all out, det vill säga allt man orkar. Sedan lugnar man ned sig i tio minuter innan man kör 20 minuter allt vad man pallar.

Planen som lät så bra i teorin är att köra mot Brottby för att sedan vända och trampa tillbaka och då få en fin slakmota i flera kilomter på slutet som ska hjälpa till att hålla effekten uppe. Det brukar inte vara någon trafik på den vägen heller så det skulle kunna vara den perfekta ftp-banan.

Men verkligheten skiljer sig lite från teorin.Vi hamnar mitt i rusningstrafiken och när det är dags för de tjugo minuterna på max brummar bilarna förbi farligt nära.

De första två minuterna går ganska bra. Wattmätaren visar en bra bit över 300 Watt. Men sedan kommer en nedförsbacke och jag har svårt att behålla trycket i pedalerna. Snittwatten sjunker för fort och när backen planar ut börjar benen protestera.

Vad är det här? Fyra minuter har gått och jag hyperventilerar redan. Benen känns som två bångstyriga elvispar som mest vispar luft. I med en tyngre växel och tryck på nu för fan!

Om de första fyra minuterna mest är som en chock för kroppen så är de nästkommande som en stegrande tortyr. Redan efter sju minuter känner jag att det här inte går så bra som jag tänkt mig. På tok för låga Watt. Det är nog lika bra att avbryta och försöka på nytt i morgon. Eller hur?

Lägg av nu din jävla tönt! Så här tänker du bara för att du är lat och rädd för smärta. Kör nu!

Åtta minuter. Svetten rinner ned i ögonen. Droppar på glasögonen så att det blir svårt att se. Eller är det min blick som är dimmig?

Nio minuter. Fy fan vad det här är tråkigt! Det här blir säsongens sista pass på landsväg. Synd att det inträffade innan den ens börjat bara. Och synd att det råkade vara landsvägspremiären också som jag längtat så mycket efter.

Tio minuter. Jag står inte uuuuuut! Bara halvvägs och jag kan inte bli tröttare än så här. Svetten rinner. Snoret rinner. Jag gnyr för mig själv.

Tolv minuter. Kan inte en av de där bilarna som kör om i stället köra över mig? Så lidandet äntligen slutar? Jag vinglar och far i vägrenen och folk tror nog att jag är full.

14 minuter. Snälla skjut mig!!!! Det gör så jävla ont nu. Inte bara i benen utan i lungorna, till och med i axlarna och i halsen. Hela kroppen är full av syra och det här går verkligen inte bra.

16 minuter. Tänk positivt nu. Bara fyra minuter kvar. Som en schlagerlåt ungefär. Schlagerlåt? Varför tänker jag på det? Som en halv Metallicalåt ungefär.

"Please, please
Spreading his disease, living by his story
Knees, knees
Falling to your knees, suffer for his glory"

Jag är ett vinglande snorigt snörvlande töcken. Bussen som svänger ut framför mig ställer till det lite. Undrar hur det skulle kännas att krypa ihop framför bussens bakhjul och låta den rulla över mig? Din djävel! Du förstör ju mina Watt!!!! Ja det är bussens fel. Inte mina veka bens fel. Nu måste jag kompensera den här inbromsningen genom att ställa mig upp och ta i ändå mer. Åååååååh ta slut någon gång! Jag hatar cykling! Jag hatar mig själv! Varför gör jag så här mot mig? Det är inte ens sadistiskt. Bara helt idiotiskt korkat. Vad bevisar det här? Att jag är den klenaste cyklisten i hela Sverige? Kan inte kedjan gå av? Om jag ser en glasbit ska jag köra på den så jag får punka.

Äntligen. Bara en minut kvar. Nu djävlar ska Watten upp sista biten. Där står Jocke som började några minuter före mig. Sista backen nu. Snoret som häger ur näsan fladdrar som en vimpel bredvid ansiktet, jag har ingen koll på något annat än klockan som jag äntligen kan stoppa på 20:06.

Jaha vad visade det här då? Att om alla 20 minuter går så här långsamt skulle man inte behöva oroa sig för att tiden rinner iväg. Och jag ligger ungefär en månad före min fjolårskurva. Kan jag öka nu under våren kan det här bli ganska bra.

Superkompsenationen som kroppen gör efter en sådan här urladdning brukar kunna ge en lite boost av formen också. Kanske får jag nytta av den på nästa tävling ...
 

 

FörfattarePeter Hampus i
Permalink

Kommentarer

Skriv in en ny kommentar

Kommentera bloggen