Hampus klassiker

Min mamma dog för några dagar sedan. Det kom som en chock, och jag har nog inte fattat innebörden av det ännu.

Min första tanke var att strunta i loppet. Vad är ett lopp på skidor värt i det stora hela?
Men efter ett tag insåg jag att det nog skulle kännas bättre att åka. Att få alla timmarna för sig själv och tänka skulle göra gott. Att dessutom få ladda ur kroppen ordentligt borde lätta på sorgen.

Ingen sömn
Men jag har inte sovit så gott i natt. Det blev 2,5 h sömn vilket nog är för lite om man tänker åka nio mil på skidor och njuta av det.

Det började med att jag blev försenad i kvällsförberedelserna. Kl 23 avslutade jag skidvallningen. Dumt med tanke på att mina kompisar bestämt sig för att gå upp redan kl 03.00.

Då upptäckte jag att jag glömt nummerlappen och chipet hemma. Bara att hoppa i bilen och åka 35 kilometer för att hämta den. Det var inte lätt att somna efter det. Inte nog med att jag låg i en ovan säng. Min pappa snarkade i närheten, och stressen av att veta att för varje minut som gick missade jag värdefull sömn innan starten gjorde det inte lättare.

Två och en halv timme sov jag innan det var dags att fullkomligt trycka i frukost den morgontrötta magen. Sedan bar det av till Mora med en gnagande känsla av att ha glömt något viktigt. Jag öppnade väskan med alla tillbehör flera gånger för att försäkra mig om att allt var med.

Att sova på bussen mellan Mora och Sälen som jag hoppats gick inte. I stället hade jag en intressant diskussion med en man som åkte Vasaloppet/Öppet spår för 25:e gången. Han minns fortfarande den första gången som den roligaste.
? Nu är det mest en jakt på att förbättra tiden och tävla mot kompisar. Nyhetens behag är borta sedan länge.

Starten -25 grader
En liten eld spred värme vid starten. Det känndes jobbigt att behöva lämna den och det knarrade under pjäxorna när vi gick in mot startfållorna. Termometern pendlade mellan -20 och -25. Jag oroade mig för hur mina händer skulle klara kylan. Mannen med 25 års erfarenhet berättade hur han förfrös fingrarna i Vasaloppet för några år sedan. Det gjorde att jag bestämde mig för att behålla mina extra handskar på under loppet.

Minuterna innan starten gick i alla fall fort och snart var vi iväg. Det var ingen id? att skynda sig eftersom det skulle bli stopp i den första backen, trots att vi bara var cirka 3 000 anmälda. Jag bestämde mig för att hänga på min kompis så långt det gick, men redan efter halva backen var jag tvungen att stanna och ta av min extravantarna. De 20 sekunder det tog räckte för att tappa bort honom i röran.

Efter cirka 20 minuter kunde jag åka skidor på riktigt till skillnad från promenerandet i backen.
Kylan kändes inte så besvärlig som jag hade befarat, och jag höll en skaplig hastighet över myrarna. Det gled på bra och jag körde om folk hela tiden.

Ishjälm
Strax innan kontrollen i Smågan gick det nedför ganska snabbt. Då förstod jag varför somliga pratade om att ta med sig flera mössor. Det sved av kyla på örsnibbarna och när jag försökte dra ned mössan kände jag något märkligt. Den tunna mössan var stenhård, som en hjälm. Mitt svett hade fryst i nedförsbacken, och vinddraget gjorde nog att de 25 minusgraderna hamnade någonstans mellan 30 och 40 minusgrader. Det var olidligt smärtsamt både för öronen och pannan ? som att ha tagit för stora tuggor av glass och därefter stoppa huvudet i en hink med iskallt vatten.

Ett par glas varm sportdryck sveptes i Smågan innan jag drog vidare ut på myrarna. Till Mångsbodarna gick det riktigt lätt. Glidet var kanon och något fäste behövde jag inte i den lätta terrängen. Därför var det förvånande att i högtalarna höra att majoriteten av åkarna redan passerat när jag kom fram till kontrollen. Jag hade ju bara blivit omåkt av några få, och jag hade hela tiden passerat långsammare åkare. Tydligen hade jag haft en för dålig placering redan från början i den första långsamma uppförsbacken.

Direkt efter Mångsbodarna gick det nedför i några riktigt långa och branta backar. Det var inte lika kallt längre så egentligen skulle det ha varit riktigt njutbart. Fast det fanns för många nybörjare i backen som åkte och plogade och jag var hela tiden tvungen att byta spår och veja för stappliga åkare. Så bra balans har jag inte själv att jag kan hoppa mellan spåren helt obehindrat så backarna blev inte den avkoppling jag hade hoppats på.

Seg i benen
Sedan vände det uppåt igen. Stakandet övergick i diagonalande, något jag tidigare trodde skulle spara på krafterna. Men det var mycket jobbigare! Redan efter ett par minuter kände jag hur otränad i benen jag var. Det kändes som att glida fram i sirap, trots att spåren var hårda och fina.
Jag var tvungen att stanna för att dricka, mitt emellan två kontroller, och när jag satte fart igen gick det lite lättare.

Omkörd av en blind man
På väg uppför backarna mot Risberg hörde jag något konstigt bakom mig. En kille med högtalare på ryggen åkte och kommentarde spåren högt och tydligt.
- Nur går det uppför!
Jo, tack det märker vi nog.

Bakom killen med högtalare åkte en medelålders man med solglasögon. Han var blind men åke om mig! Jag försökte sätta emot men det gick inte. Jag hade ingen chans.
Det tar emot att erkänna det, men jag kände lite, lite skadeglädje när ledsagaren sa:
- Nu byter vi spår!
Ledsagaren som åkte framför den blinde i det yttersta vänstra spåret bytte till ett spår närmare mitten. Hans stackars blinde vän åkte till vänster - rakt ut i skogen. Förlåt, men det var med ett skadeglatt flin jag skidade vidare.

I Risberg var jag tvungen att ta några jobbsamtal. En server hade lagt av och jag ledsagade personalen i hur man startade om den. De extra minuternas vila gjorde gott. Nu var det bara att ta itu med stakningen fram mot Evertsberg. Det var skönt att få använda armarna och vila benen lite igen.

Jag längtade efter skylten som talade om att det bara var 45 kilomter kvar. När jag passerade den var jag närmare målet än starten!

Färden gick över några sjöar på väg mot kontrollen. Här var naturen vacker, och tillsammans med det fina vädret var det riktigt skönt. Jag hade tillräckligt mycket krafter kvar, och jag körde i ett så lagom tempo att jag kunde njuta av turen. Vilken tur jag hade med vädret och föret! Hårda fina spår, bra glid och ett sådant där väder man bara drömmer om att få på fjällsemestern.

Uppför igen
Mellan Everstberg och Oxberg är det ganska branta backar. Skönt att stå och glida ett tag.
Sedan bar det uppför igen. Vem hade sagt att det nästan bara var stakåkning i Vasaloppet!
Fast den här backen, som faktiskt flera hade talat om i spåret tidigare med skräck i rösten gick mycket bättre än backarna mot Risberg. Jag kände mig pigg och glad, och för varje skylt jag passerade tycktes det gå fortare.

Bekanta ansikten
Till Hökberg gick det ganska fort. Visserligen började det kännas lite i musklerna efter det ensidiga arbetet, men föret gav inget stort motstånd.
Vid det här laget kände jag igen de flesta som jag hade bakom och framför mig i spåret. I några timmar hade vi sett varandra vid kontrollerna och kört om varandra i uppförs- och nedförsbackar. Vissa av oss var bättre på de platta partierna och kunde plocka ett par placeringar där. När det gick uppför kom någon av de man nyss kört om ikapp, i nedförsbackarna fegade vissa så att man kom om dem, för att kort därefter ha dem i hasorna igen.

Vissa av åkarna trodde jag aldrig skulle klara sig i mål. Några var tjocka, och andra så smala att de knappt hade muskler. En spinkig tant både förvånade och irriterade mig.
Varför kunde jag aldrig skaka av mig henne? Hur seg kunde hon vara? Jag, som var ung, och såg mycket mer vältränad ut borde kunna köra om henne lätt som en plätt. Men hon fanns i min närhet hela tiden. Sade det mer om mig och min träningsstatus, än om henne?

Mellan Hökberg och Eldris stod min familj och väntade på mig. Lite varm dricka som påfyllning tillsammans med nötter och russin stärkte mig inför den sista milen. Nu var det bara en transportsträcka kvar till mål!

Jag var nära att ramla i backarna mot Eldris. Flera människor låg som vanligt i vägen när jag kom farande i hög fart. När skidorna slant ordentligt, bakvikten tog över och armarna slogs rakt ut i ett förtvivlat försök att återfå balansen tänkte jag:
- Så nära, och så slutar det med en allvarlig vurpa med brutna ben och skidor. Jag hade bestämt mig för att ta mig i mål till varje pris, men insåg när jag i hög fart styrde mittemellan två omkullkörda skidåkare som såg ut att ha gjort illa sig att olyckor kanske är en större anledning till brutna lopp än trytande ork.

Sista milen var skön. Mycket krafter kvar, varje staktag tog mig närmare målet och en efterlängtad dusch. Jag hade till och med så mycket krafter att jag orkade med en spurt på målrakan. Dumt. På grund av det fick jag ingen bra målgångsbild…

I omklädningsrummet på S:t Mikaelsskolan dit vi bussades för att duscha segnade en äldre man ned på golvet. Sjukvårdspersonal tog hand om honom och tydligen var det ingen fara. Däremot dog två skidåkare i spåret i dag. Det ger lite perspektiv tycker jag. Det är inte bara en lek. För vissa blir det blodigt allvar med tragisk utgång.