Hampus klassiker

Som den glade motionär jag är har jag deltagit i otaliga motionslopp. Väggen är full av medaljer – som ju alla som kommer i mål får.

Sakta men säkert har jag närmat mig vad som nog kan kallas elitmotionär. Åtminstone inom cykling.

Konstigt nog har jag fått bättre placering i resultatlistorna i landsvägslopp än i mountainbikelopp. Trots att jag cyklat mtb tio år men på asfalt i bara fyra år.

Eller, tänker man efter är det inte så konstigt. Mountainbikeloppen jag brukar köra är ”riktiga” tävlingar, och landsvägsloppen har varit motionslopp. Skillnaden är att i motionslopp ska inte placeringen vara det viktiga, utan den individuella prestationen är motivationen. I tävlingar slåss eliten för att hamna på prispallen.

Att vi ändå är en skock motionärer på tävlingarna löser arrangörerna genom att låta de duktiga – som har betalat tävlingslicens starta före de andra. Att blanda sig in bland de tävlande trots att jag inte kommer att vara i närheten av tätstriden har fått mig att känna mig som en katt bland hermelinerna. Att inte bli en katt bland hermelinerna tänkte jag undvika i min första landsvägstävling.  Det gick sådär. Jag blev snarare en dammråtta bland nakenhundarna. Mer om det i nästa blogginlägg.