Hampus klassiker

Jag tog i mer och mer för varje spark. Hon bara flinade. Ju hårdare jag sparkade desto större var flinet.

Usch, jag låter nästan som en misshandlare som försöker förklara varför han aldrig slutade slå inser jag ...

Hon är stenhård min boxtränare. När hon ska demonstrera en ny spark eller slagkombination tar hon i så man nästan ramlar baklänges. Jag vill ju inte vara sämre så jag har sparkat mig själv blodig mot henne. (Vi funderade var blodet på mitsen kom från och såg sedan att det var min fot som blödde.)

Nu när hon har blivit gravid trodde jag att hon skulle ta det lugnare. Men under gårdagens pass – vi körde intervaller där jag bland annat skulle rundsparka varannan gång med vänster och varannan med höger ben mot henne  – tjatade hon om att jag skulle sluta mesa och börja ta i lite.

Fick in några fina träffar tycker jag. Smällarna i den tjocka mitsen hon höll mot kroppen ekade fint i gymet. Inte sådär överdrivet som i Kung fu-filmer. Utan mer dovt. Som när Rocky går lös på grisarna i sin kompis slakteri i en av de klassiska filmerna.

Inga likheter mellan min tränare och en gris menade här! (Inga mellan mig och Rocky heller.)

Undrar hur bra det är att göra sådär egentligen? Jag blir lite fundersam för jag känner mig skydlig till att en annan tjej ligger på sjukhus nu. En före detta kollega ville bli coachad i löpning så jag tog med henne på ett intervallpass. Jag lyckades pressa henne ganska bra och hon sa efter ett tag att hon mådde illa och ville kräkas.

– Äh det är ingen fara! Spykänslor under intervaller visar bara att du tagit i på ett bra sätt, peppade jag henne. Vi slutförde passet och hon såg ganska tagen ut.

Några dagar senare upptäckte hon att hon var gravid. Nu ligger hon på sjukhus och får inte resa sig de kommande 16 veckorna som är kvar av graviditeten för att inte riskera att barnet föds för tidigt.