cover-liten

Hampus klassiker


Lördag, Juli 11, 2015

Boon Edam Racing Team i Bollnäs

För att spana in trakterna vi kommer att cykla i under Cycle for Change och för att sätta lite färg på ett motionslopp drog två tredjedelar av dalasektionen av Boon Edam Racing Team till Hälsingland.

Leif har kört Bollnäsrundan tre gånger och vunnit den alla tre (Bollnäsrundan är visserligen ett motionslopp och inte en tävling men ändå ...) Så han tyckte att vi skulle åka dit och göra det jobbigt för hälsingarna.


Leif och hans sambo Lotta hämtade mig med teambussen för avfärd mot Bollnäs.

Men det visade sig att folk från hela mellansverige hade letat sig till Bollnäs. Valhall, Team Magnus, CK Uni, Vallentuna CK, Brudpiga, IK Jarl, Mora CK, Bollnäs CK, Alnö CK med flera var representerade. Och så Boon Edam förstås!

Vid nummerlappsutdelningen spanade jag in motståndarna. Vissa såg väldigt vassa ut. En kille med lår lika breda som min midja ingav respekt.


Undra vad de som spanade in oss två tänkte?

Men Leifs sambo Lotta lugnade mig med orden:

– Bara för att man ser ut som en grekisk gud betyder det inte att man är duktig på att cykla.

Nej det förstås. Han kanske är förståndshandikappad. Eller är storrökare och lider av KOL.


Den här konkurrenten gjorde precis som jag. Gick runt i Bollnäs centrum med hjälmen på huvudet trots att cykeln inte ens var i närheten.

Leif började inse att en av hans planer bara var att kasta. Två tänkbara scenarios hade målats upp i folkabussen. Det ena var att rycka direkt vid starten. Vilket jag starkt ogillade. Jag behöver ett par mil på mig att bli varm.

Det andra var att göra det jäkligt jobbigt för de andra fram tills vi skulle svänga av in mot mål med tre till fyra mil kvar. Där skulle vi nämligen få medvind igen. Onödigt jobbigt att ligga i utbrytning i motvind.

Startrycket förkastades när vi såg kvaliteten på våra konkurrenter.

Starten gick och vi rullade via masterstart ut ur Bollnäs. Intressant att åka i helt okända omgivningar. Så är det i och för sig överallt för mig. Jag är lite som fisken Doris i hitta Nemo. Vilsen och med ett minne som sträcker sig 10 minuter tillbaka i tiden.

Vi scoutade målgången innan starten. Men jag undrade till vilken nytta. Lite ängar, några lador och ett och annat hus i först en uppförsbacke och sedan en nedförsbacke. Så såg det ju ut typ överallt i trakterna vi cyklade igenom. När skulle jag då rycka? Nu? Nej. Nu?

Direkt masterbilen släppte låg jag framme i täten. Av någon märklig anledning var de andra inte på hugget i första backen så det bildades en lucka. Rycka som en tokdåre redan? Ligga i utbrytning i 99 kilometer? Nej vi kände lite på varandra bara och gled sedan in i den stora klungan igen.

Lite avvaktande körning först. Bara några få som var dragvilliga, så jag passade på att visa upp mig lite. Trots att gubbkroppen skrek att jag skulle sluta innan den var uppvärmd.

En bollnäscyklist med uppskrapad byxa och backspegel på hjälmen skrek och domderade. Mic hade nog inte gillat honom. Det var lite randonneurvarning på honom, och Mic brukar ju vilja vara den som domderar. Framför allt över randonneurer.
Han försökte få de andra att fatta att belgisk kedja var en fiffig grej men folk var inte direkt sugna. Eller så förstod de inte. Den förståndshandikappade grekiska guden syntes inte till heller. Men jäklar vad backspegelskillen kunde cykla. Ett sabla slätdrag hade han.

Tempot skruvades upp och det var ganska ryckigt stundtals. Men kroppen svarade bra.
Tills den helt plötsligt sa stopp.

Vad nu? Jag hade legat i spets ett tag och föll av när det brantade till sig uppför. Där dog benen. Alla cyklade om. Pulsen skenade. Vad hände!?
97% av max kändes inte bra. Lite svårt att fylla på med energi då.

Ner i klungans bakre regioner och vila lite, och vips var jag en människa igen. Inte en suicidal hamster med litet hjärta och pyttelår som efter att ha sprungit sig fördärvad i hjulet väljer att kasta sig framför en långtradare för att få stopp på lidandet.

Nu hade den grekiska guden visat upp sig också. Han hade gjort några utbrytningsförsök men blivit inhämtad. Men låg fortfarande kvar i spets och gjorde livet jobbigt för oss andra.
Eller nja. Bara för vissa. De allra flesta låg mest bak i klungan och fes. Men jag och Leif bidrog och var aktiva. Vi var ofta bara 4-5 personer som hjälpte till att hålla farten uppe. Men guden visste hur man skulle göra en belgisk kedja jobbig för konkurrenterna. Det vill säga inte släppa in stackaren som försöker gå om utan hela tiden öka lite. Göra en lucka framför sig som man sedan täpper med ett ryck och lite andra fula trick.

När inte guden ryckte försökte sig Leif på några utbrytningar i lagom branta uppförsbackar. Jag gjorde inga egna ryck men försökte gå med i de flesta andra. Målet för dagen var ju att bli riktigt trött. Hellre stöka och bidra och behöva stanna och ta en korv längs vägen helt sönderbonkad än att ligga och mesa i stora klungan.

Klungan bestod av cirka 50 personer och ville aldrig spricka upp. Leif försökte sig på sitt elaka knep. Det vill säga låtsas äta och skapa en lucka framför sig för att sedan oväntat spurta ikapp. Det brukar vara sjukt irriterande och jobbigt för dem bakom.
Synd bara att jag låg bakom. Och att de tre som låg mellan mig och Leif inte alls var med på noterna och dessutom inte orkade spurta ikapp och täppa luckan som bildats. Jag vågade inte ha is i magen och lita på någon annan. Ville inte hamna i fel klunga om det sprack upp på riktigt så jag fick täppa. Tack för det Leif! 97% av max igen.

Det var en tjej från Mora CK framme i täten. Jag kände igen henne från Cykelvasan. Hon låg först i min klunga mil efter mil och drog den gången i Cykelvasan. Grymt stark. Men så har hon samma hårfärg som Pippi Långstrump också.

Formen är inte riktigt på plats kan jag konstatera. Det tog rätt hårt på kroppen att trycka på i motvinden när jag hamnade längst fram, och jag fick med jämna mellanrum smyga bak lite och dricka och pusta lite.

När grekiska guden och en kille från Mora CK gick loss med bara 10 km kvar blev det allvar. Jag och Leif satt för långt bak för att kunna reagera i 90-graderskurvan där det skedde, och innan vi samlat ihop oss för att bilda en belgisk kedja och jaga hade de fått några hundra meters försprång.

När sedan bara sju av 40 man orkar jobba så har man ju inte så stor nytta av att ligga i en stor klunga och jaga.
Efter några kilometer slog vi av på takten och förberedde oss för slutspurten.
Cirka två kilometer uppför följt av nästan en kilometer nedför. Skulle man ha någon chans att komma loss så skulle det vara i sista långa backen.
Men var var den? Hus, äng och lada mindes jag. Hela Hälsingland ser ju ut så.

Leif missbedömde och startade sitt ryck lite för tidigt. Det var inte sista backen. Så han föll tillbaka och avvaktade.

Jag låg långt fram och bevakade. Tre bollnäskillar och en blåvit cyklist gick loss och jag hängde på. Nu så! Nedförsbacken hade börjat och jag med mina extrakilon borde ha skaplig chans att få bra fart.
Klungan reagerade lite för sent och vi fick några meter. Men blåvita killen släppte direkt. Bara jag och bollnäsarna då. Det här skulle jag kunna spela smart.
Men då slog de tre av helt och jag hamnade i spetsen. 400-500 meter kvar. För långt för en spurt. Men vad sjutton. Bättre att bara ösa på och ge allt jag har än att mesa där i mitten av klungan och riskerera att bli instängd. Det var ju trött jag skulle bli i dag.
Gick ned i så låg position jag kunde. Ingen svarade. Hela skocken på ett band bakom. 300 meter kvar. Ingen försökte gå om. 200 meter. Kanske skulle det hålla? Nej jag förstod innerst inne att de skulle komma ångande när mina krafter sinade.
Härligt! Jag ligger trea. Målet i sikte. Om de är lite schyssta så släpper de mig. (Varför de nu skulle göra det?)
100 meter kvar. Då dök hjulen upp i ögonvrån. Trots att jag låg långt till höger gick folk om på båda sidor. En klantskalle körde in i min armbåge bakifrån. Det fick samma effekt som om man går på hjul ungefär. Styret vreds till snabbt och i 50 km/h körde jag in i killen som cyklade bredvid mig.
Men vi trasslade inte in oss utan hamnade axel mot axel och redde upp situationen.
Men jag slutade trampa och lät alla svischa om. Ingen idé att kriga om plats 15 eller så utan bara rullade in i slutet av klungan tillsammans med Leif.

Summa sumarum: en jobbig men kul dag på cykeln. Roligare lopp än Stockholm Ride och betydligt jobbigare. Trots ungefär samma medelwatt och något kortare sträcka.

I omklädningsrummet sa jag till den grekiska guden att jag vill bli lika stark som han när jag blir stor. Magnus Juneholt som han tydligen heter berättade att han är i falande form sedan han lade av med elitcyklingen för sju år sedan. Han tävlade i elitklass i 12 år och berättade för att bevisa hur dålig han nu har blivit att han bara orkade hänga med Tre Berg/Bianchi i fyra mil under rekordvarvet runt Vättern tidigare i sommar.
Sedan ”gnetade” han sig in själv för att komma i mål i alla fall. Inga klungor att åka med så mycket ensamåkande blev det och den ”mediokra” tiden 7:45. (Hans ordval inom citat-tecknen)

FörfattarePeter Hampus i • BilderCykling
(1) Kommentarer | Permalink

Kommentarer

Skriv in en ny kommentar

Kommentera bloggen