Hampus klassiker

Okej, det är elva år sedan jag stod på ett par längdskidor sist. Men jag trodde att tekniken skulle sitta i ryggmärgen på något vis.

Den enda känsla jag har i ryggmärgen nu är smärta. Inte för att jag blev påkörd utan för att jag efter 30 kilomter på skidor är helt slut i ryggmuskeln.

Vad jobbigt det var!

Brorsan skrattade åt mig när jag sa att jag planerade att åka 12 mil på en helg. Sex mil varje dag.

? Det hörs att du inte åkt skidor på ett tag, var hans beska kommentar.

Men jag var fast besluten. Det kommer inte så många möjligheter för skidträning så det är lika bra att köra ordentligt.

Vurpan
Efter 30 kilometer i dag känner jag mig tillräckligt mör. Kanske beror det på att jag vallade skidorna med fästvalla långt ut på glidytan. Det var därför tanten krockade med mig i nedförsbacken.
Jag stakade som en galning och hon bara stod och gled. Ändå körde hon in i mig.

Den gången klarade jag att stå på benen i alla fall. Det gjorde jag inte när jag skulle snyta mig i farten.
Mitt emellan två stakningar satte jag pekfingret mot ena näsborren och blåste till. En förhållandevis enkel manöver även för en man. Men att hålla reda på både balansen, fingret, näsan och utblåset blev helt enkelt för mycket. Jag satte mig pladask i spåret och tittade mig oroligt omkring ifall någon skulle ha sett mitt misslyckande. Jag tror jag klarade mig osedd.

Jag var i alla fall inte den sämsta skidåkaren i spåret. En kille från Stockholm stod på skidorna för första gången i livet och han hade tänkt åka så mycket han hann varje helg innan Vasaloppet. Det såg inte bra ut, kan till och med jag säga.