Hampus klassiker

Att idrottare skadar sig hör väl till egentligen. Men mina skador är ju bara löjliga.
Bröt revbenet förra veckan på en firmafest. Inget slagsmål eller fylla utan bara en lek med yrsel som slutade i en krasch.

Det gör lite ont när jag andas djupt och det klickar lite konstigt när jag trycker på bröstkorgen men det går faktiskt att både springa och cykla fortfarande.

Då är det värre med skadan jag ådrog mig igår. En kvinna körde på mig med sin bil när jag cyklade på cykelbanan som korsade hennes väg.
Fasen vad ont det gjorde då benet vreds in under kofångaren och motorn på bilen. Och vad konstigt knät såg ut. Jag har inte tänkt så noga på hur knäna ser ut, men nu såg jag tydligt nya knölar och gropar som jag inte sett tidigare. En titt på det andra bekräftade att allt inte var som det skulle.

Som tur var trodde doktorn att alla ligament och ledband klarat sig. Det är bara att vänta ut svullnaden.

Men det är irriterande. Träningen har flutit på bra, så måste man göra uppehåll på grund av detta. Jag kan ge mig fasen på att den lilla anspänning jag eventuellt kommer att känna när jag joggar nästa gång kan leda till att jag snedbelastar ryggen eller det friska benet eller något liknande, och så är skadekarusellen igång.

Har du något bra tips på hur man kommer igång på ett lugnt och säkert sätt efter en skada får du gärna lämna en kommentar!

Loppet var bara 3,7 kilometer långt, men det är en sådan där jobbig sträcka som är för lång för att springa för fullt, och för kort för att man ska ha någon nytta av sin långdistansträning.
Min heder stod på spel i den interna företagstävlingen. Hur skulle jag som alltid pratar träning med alla klara mig mot boxaren och maratonlöperskan? Hur klarar sig en cyklist mot dessa två? En cyklist som dessutom väger lite för mycket och som inte tycker det är särskilt kul att springa? Slutsnackat. Dags att visa vad man går för.

Maratonlöperskan springer lika mycket varje vecka (4 mil) som jag sprungit på hela det här året.
Jag var förkyld, riktigt täppt i näsan. Hade knappt kunnat träningscykla under våren på grund av allt mitt arbete. Var det överhuvud taget någon id? att ställa upp?

Det visade sig faktiskt att min vardagscykling, från hemmet till mina kunder ? det blir cirka 10-20 mil i veckan ? har gjort nytta.

Jag höll ganska jämna steg med boxaren, och jag kom en minut före maratonlöperskan!

Slutsats: Om du inte hinner träna, ta i alla fall chansen att låta tillfällena i vardagen ge dig motion. Det ger resultat!

Isen har nästan smält på hela Siljan, men Rättviks slalombacke har fortfarande ett tjock snötäcke. Borde det inte gå att åka slalom nedför Lerdalsberget och bada i Siljan under en och samma dag?
Kolla filmen här för att se om jag klarade det:

Jag har tidigare varit tvungen att starta om min MacBook Pro i Windows XP för att kunna synka min Suuntoklocka mot den, men nu har jag lyckats få allt att fungera även inifrån Mac OS X. Fast det krävs förstås Windows i alla fall, men man behöver inte starta datorn i Windows läge, utan det räcker att köra igång programmet Parallels.

Tidigare gick det nästan att synka allt. Bara hastigheten och höjdskillnaderna var problematiska, men i och med senaste betaversionen av Parallels fungerar även det. Vilken fröjd att inte behöva starta om datorn bara för att kunna tömma pulsklockan.

Så här har jag gjort:
Jag har installerat Parallels och låtit programmet skapa en virtuell maskin med Windows XP. Windows är uppdaterat till senaste versionen. Även Parallels måste köras på den absolut senaste versionen, inte den skarpa utan den som är beta. Suuntos training manager är också den senaste tillgängliga version (2.1.2).

Då fungerar det att synka klockan utan att man får problem med “altitude data” eller att usb porten inte fungerar som den ska som det har varit tidigare.

Förra året när jag just köpt mina rullskidor förstod jag inte hur svårt det var. Att inte ha några spår att följa gjorde att skidorna hela tiden ville gå ihop eller åka isär. Detta kombinerat med min rädsla att ramla gjorde att jag både såg ut och kände mig som en skadskjuten kråka på skidorna.

I år går det mycket bättre! Kanske är det skidåkningen på snö förra året som stärkt min blans. Nu stapplar jag inte längre fram. Jag vågar ta ut både staktagen och diagonalandet mycket mer.

Visst händer det att jag snubblar till fortfarande, men jag känner mig mycket tryggare. Synd att det är så mycket löv på vägen bara. Det blir både bakhalt och sladdigt när det regnar.

Nu har jag redan åkt 25 km. Bara 27,5 kvar innan mitt barmarksmål är uppnått.