Hampus klassiker

Som bördig från Dalarna är jag van vid fina preparerade skidspår. Där finns också i vissa trakter ganska hårda oskrivna regler.
Den som tar med sig en hund i skidspåret får räkna med tillsägelser.
Pulka skulle ingen få för sig att dra i motionsspåret.
Att man ska ha skidor på fötterna ses naturligtvis som självklart.

På Lidingö ser jag följande:
1. Kommunen gör inget för att hålla spåren fräscha. Eller rättare sagt, jag tror inte kommunen/staden vet om att de finns. Det är skidåkarna själva som spårat i djupsnön. Det står en “spårkälke” vid ett av spåren men den är översnöad.

2. När skidåkarna kämpat med spåren blir det ju en jättemysig promenadväg där! Perfekt att dra sina barn i pulka i den packade snön.

3. Självklart ska hunden få följa med ut på skidturen.

4. Inte bara hundar, utan också hästar klampar i spåren.

Hade allt detta inträffat i Rättvik undrar jag om inte galgbacken skulle ha öppnats igen.

Själv åker jag numera nattetid med pannlampa. Då slipper jag ge mig ut i djupsnön för att köra om, och jag slipper reta upp mig på mina medmotionärer som har annan syn på skidåkning och användande av spåren än jag.

Vid ett fåfängt tillfälle fick jag för mig att göra klassikern igen. Snabbare än tidigare. En av sträckorna riktigt snabbt.

För att verkligen sätta press på mig själv anmälde jag mig som hjälpledare till Fredrikshofs niotimmarsgrupp. Igår antog jag utmaningen att bli en av de två som ansvarar för den.

Ooooops. Då gäller det att se till att inte vara svagaste länken i gruppen. Snarare en av de starkaste.
Det kommer att bli en hel del cyklande i vår. Lika bra att ligga i redan nu!