cover-liten

Hampus klassiker


Tisdag, Januari 10, 2017

Årets roligaste cykelvideo

Kolla in de här killarnas försök att få loss sin cykel. Jag dööööör! Lyssna framför allt på slutkommentaren ...

 

 

FörfattarePeter Hampus i • CyklingFilm
(0) Kommentarer | Permalink

Lördag, Januari 07, 2017

Ännu ett galet lopp i kalendern

"Nej! Det är ju helt omänskligt! Jag tänker inte följa med."

Det är bara en av de negativa kommentarer jag fått när jag försökt locka cykelkompisar till årets stora utmaning.

1 045 mil blev det 2016. Trots en period av sjukdom mitt under säsongen blev det bara sex mil mindre än mitt rekordår 2015.

2016 började rätt bra tävlingsmässigt. Jag låg topp tio i keps cup i min åldersgrupp, men struntade i de sista tävlingarna vilket så klart gjorde att jag halkade ned i resultatlistan.

Sedan blev det mest skrutt av hela säsongen. Jag bröt en tävling på grund av materialfel och åt baltiska hallon som gav mig magsjukan från helvetet. Två gånger dessutom. Inte visste jag att det var hallonen som var problemet så när jag tillfrisknade firade jag det med en hallonsmoothie.
Fy satan vad dåligt jag mådde i två veckor.

Men under 2017 har jag tre mål uppsatta:

1. Köra Siljan och Orsasjön runt under fyra timmar. 16 mil långt innebär ett snitt på minst 40 km/h. Det borde gå eftersom jag kommer att cykla med snabba och starka masgruppen.

2. Köra Jotunheimen Rundt under 15 timmar. Folk som kört loppet säger att man ska vara glad om man över huvud taget kommer i mål. 43 mil och 4 600 höjdmeter. I ett sträck. Eller, ett par obligatoriska femminutersstopp finns längs vägen så lite vila blir det ju. Starten går klockan 21:20 så det kommer att bli en del mörkercykling över fjällen. Det kan vara 20 grader varmt nere i dalarna men nollgradigt uppe på fjälltopparna så klädseln blir en utmaning. Lite norskt regn eller snö på det så kommer det här loppet att kunna bli ett äventyr, ren misär, eller helt underbart roligt. (Fast inte roligt på norska där det ju betyder lugnt.)

 

Kolla in banprofilen. Nedförskörningen från Sognefjellshytta som ligger på över 1400 meters höjd ser ju ut som ett lodrätt fall. Inte konstigt att man lätt kommer upp i 90 km/h där. Trist om man skulle komma på att man glömt något på toppen när man cyklat ned. Att behöva göra en vändning som efter den underbara nedförskörningen på Skottland runt är ju inte kul.

3. Köra Cykelvasan under tre timmar. 3.07 är min snabbaste tid hittills så jag behöver cykla nästan en minut snabbare per mil för att fixa det. Omöjligt? Nej det finns ju folk som klarar det så omöjligt kan det ju inte vara. Inte för mänskligheten i alla fall men kanske för mig.

Det är en månad mellan varje lopp. Det kommer bli svårt att tajma in toppform till alla tre. Så jag kommer att sikta på att vara toppad till Siljan runt och Cykelvasan. 15 timmars cykling kommer ju innebära mer lågintensivt arbete så där behöver jag inte vara toppad på samma sätt.

Det som blir jobbigt är att seeda mig fram till en bra startposition i Cykelvasan. Jag behöver köra några långlopp och prestera bra där för att hamna i åtminstone startled två. Jag antar att min tid från 2015 inte gäller som seedning?
Vilka lopp ska jag välja? De jag placerat mig bäst i ligger i södra Sverige så kanske blir det återbesök där. Rent formmässigt blir det största utmaningen. Antingen får jag se till att vara så otroligt vältränad att jag kan prestera bra i Långloppscupen utan att behöva köra en formtoppning för något av loppen, eller så får jag tänka igenom mitt träningsprogram ordentligt för att lyckas få till peakar vid rätt tillfällen. Jag lutar åt det första.

I nästa inlägg kommer jag att berätta hur jag tänker lägga upp min träning.

FörfattarePeter Hampus i • CyklingFilmTräning
(0) Kommentarer | Permalink

Tisdag, Januari 03, 2017

Nytt år, ny klubb och nya mål

Jag har efter att ha varit hangaround äntligen blivit upptagen som fullvärdig medlem i den mytomspunna klubben. Efter en initieringsrit får jag nu bära den rätta västen.

Jag minns fortfarande min första kontakt med Gåshaga Boys. Min kollega räckte över sin telefon och sa: ”Här Peter är en kille du måste prata cykling med.”

Killen i telefonen sa att min kollega tjatat en massa om mig och mitt cyklande och att jag väl kunde hänga på dem någon morgon eftersom jag också bor på Lidingö.
Han frågade också vad jag hade för mål med min träning. Jag sa att jag skulle cykla Vätternrundan om ett halvår.

– Om du tränar med mig garanterar jag att du förbättrar din tid runt Vättern med en timme, sa han självsäkert.
– Men hur kan du säga så? Jag kanske redan cyklat runt Vättern på sju timmar.
– Ja, då blir det sex timmar nästa gång.

Han förvarnade mig också om att jag skulle bli noggrant inspekterad om jag dök upp på deras träning. Så att jag var rätt klädd och inte hade några löjliga motionärsprylar på min cykel.
–Vad räknas som motionärsprylar?
– Vet du inte ens det är det ingen idé att du kommer, svarade han.

Stänkskärmar insåg jag själv att jag nog inte borde ha på cykeln om jag skulle köra med dem. Men hur var det med ringklockan? Lampan som jag lät sitta på av lathet även om det inte var mörkt? Den stora vattenflaskan?

Jag körde aldrig med dem det året utan ledde i stället en grupp från Fredrikshof runt Vättern under nio timmar.
Gåshagapojkarna dök dock upp på våra träningar ibland och de är tvärt emot Fredrikshof kan man säga. Det räckte med en eller två cyklister från Gåshaga Boys för att köra sönder en Hofvet-träning fullständigt.

På gott och ont är Fredrikshof en utmärkt skola för Vätternrundan. Snygga raka led, jämn fart, hålla igen i backarna, ropa lucka om det behövs och så vidare. I Gåshaga Boys är de enda som skulle ropa lucka de som skapat den. ”Vi har fått en lucka! Nu jävlar kör vi!” Tvåpar som det kallas när man cyklar i två led tror jag inte Gåshaga Boys hört talas om. Belgisk kedja körs på ett eget sätt – trots att en belgare är med i gänget. I stället för att rulla runt och dela på dragjobbet brukar den som är starkast dra tills han storknar och då får någon annan ta över – om det finns någon kvar där bakom.

Allt mer utvecklades våra Hofvetträningar åt det hållet. När vi gick från Sub 9 till Sub 8 och senare 7+ gick vi från ”alla ska med” till ”om alla är med hela vägen har vi kört för långsamt.” Vi passade nog inte in så bra i stora homogena Hofvet utan kallades ofta för ADHD-sektionen, eller tourettesgänget.

Det gjorde att jag nog passade bättre tillsammans med Gåshaga Boys än med Hofvet, och jag började så småningom cykla allt mer med dem. Ett jäkligt trevlig gäng med många färgstarka individer. Ett gäng cyklister där det obönhörligt visar sig om man slarvat med träningen. Varje pass är som en tävling. Ryckigt, fartfyllt, jobbigt och alldeles underbart.


Min fru, sa vid något tillfälle: ”Peter, tror du verkligen att du passar ihop med de där? Du som är så barnslig och icke-PK.  Inte vill väl de ha en pajas med i klubben?”
Nej, det är väl förmodligen därför jag tvingats vara hang around eller prospect så länge. En sådan seriös grupp cyklister som Gåshaga Boys har ju ett rykte att tänka på.

Men på senaste årsmötet blev jag fullvärdig medlem. En rosa rookie till att börja med visserligen. Jag och Alex togs upp i gemenskapen efter en lång och förnedrande initieringsrit. Tyvärr kan jag inte berätta något om den här i bloggen då vi alla är edsvurna till tystnad.

Däremot kan jag berätta att jag har börjat smida planer för 2017 och redan anmält mig till ett lopp som jag med skräckblandad förtjusning sneglat på en tid. Det kommer att innebära mycket mer tid på landsvägscykeln och träningen börjar nu efter en tids vila över jul och nyår.
Mer detaljer om vad jag har i kikarn kommer i nästa blogginlägg.

FörfattarePeter Hampus i
(0) Kommentarer | Permalink

Torsdag, November 10, 2016

Lycrafjanten och buffeln

Gårdagens snöoväder tog fram det goda i människorna. Men jag träffade en trumpen man.

Det blev ett bra träningspass på cykeln i går morse. Fyra decimeter snö att ta sig igenom stundtals.
Benstyrka och balans sattes på prov och det var faktiskt en kul utmaning att ta sig fram. Jag behövde bara leda cykeln cirka 100 meter på den 15 kilometer långa vägen till jobbet.

Från mitt kontor såg jag under dagen hur Essingeleden stängdes av och det kom ytterligare någon decimeter snö. Det skulle bli en spännande färd hem igen.


Stillastående lastbilar på Essingeleden gjorde att all trafik stängdes av i norrgående riktning.

På väg hem hade cyklister och fotgängare plattat till en liten stig på gång- och cykelbanan. Människor som givit upp tron på kollektivtrafiken eller lämnat sin bil på jobbets parkering gick i långa led.
Det gick riktigt bra att rulla på stigen och alla jag mötte tog ett steg åt sidan när jag kom. De jag körde ikapp behövde jag påkalla lite uppmärksamhet från då de flesta hade både mössa och luva som skydd mot snöyran. Men de flesta log och önskade mig lycka till på min fortsatta färd. Jag log tillbaka och tackade snällt för att jag fick fri passage. En pappa med barnvagn körde till och med ut vagnen i djupsnön och jag sa att det hade han inte behövt göra, jag kunde vänta bakom honom tills vi kom fram till ett bredare ställe. Men han skrattade bara och manade på mig.

Inne i Hagaparken mötte jag dock Sveriges motsvarighet till Donald Trump. En storväxt man – både på bredden och längden – gick framåtlutad med raska steg mot mig. Nu i efterhand är jag inte direkt stolt över mig själv. Jag ger mig sjutton på att jag dessutom kommer att stöta på honom igen vid ett olämpligt tillfälle. Kanske är han tandläkare? Eller kommer vi att träffas i affärssammanhang och fortsätta vår diskussion?

Jag anade redan på håll att han inte tänkte flytta sig från stigen. Jag kan ju inte begära att folk ska kliva rakt ut i en halvmeter djup snö, men de jag mött tidigare har gått åt sidan så pass att jag kunnat smita förbi trots mitt breda styre.

Den här personen stirrade stint på mig när vi närmade oss varandra. Jag stirrade tillbaka. Ett slags chickenrace i djupsnö.
Till slut stod vi öga mot öga. Hans fötter precis framför mitt framhjul.

– Flytta på dig! snäste han.
– Varför då? (Jag försökte se snäll och glad ut)
– Du ska leda cykeln!
– Varför då?
– Men det fattar du väl, det är ju trångt ser du väl!
– Så du kan inte ta ett litet steg åt sidan?
– Men kliv av cykeln! Jävla lycrafjant!
– Keps-redneck!
– Haha vad mogen du är. Kunde du inte komma på något bättre? Jävla idiot!
– Ska du säga. Lata fetto.

Efteråt tyckte jag lite synd om honom. Och skämdes över att jag dragits med i den löjliga ordväxlingen. Han var nog bara ledsen för att han tvingats lämna sin stora SUV i en snödriva och ge sig ut i den riktiga världen helt sårbar och oskyddad.

FörfattarePeter Hampus i
(0) Kommentarer | Permalink

Fredag, September 23, 2016

Båstad Grand Prix – Sveriges tuffaste GP?

Att läsa PM innan en tävling kan vara en bra idé om man inte vill få obehagliga överraskningar. Jag visste att det skulle vara hårt. Men inte hur hårt.

Jag har levt i villfarelsen att vi ska köra sex varv på banan, men väl på plats i Båstad står det klart för mig att jag ska cykla en tredjedel längre, det vill säga åtta varv. Det innebär 16 tuffa backar sammanlagt.  Att få ihop tolv mil på åtta varv innebär också att de platta sträckorna kommer att vara ytterst korta.


Banprofilen som den visade sig vara i verkligheten.

Dessutom passar inte mitt kompaktvevparti utan adapter så jag sliter med mig en 11-32-kassett för säkerhets skull när vi packar bilen för avfärd fredag kväll.

Vi är fyra cyklister som cyklat en del tillsammans i olika konstellationer. Jag konstaterar att jag är den som har sämst förutsättningar att klara detta. De andra har kört betydligt mera i backig terräng än jag. Erik har under flera år besökt Mallorca för att köra massor av höjdmeter, och Jocke och Torbjörn har dels cyklat Trans Alp tillsammans men också lopp som Maratona, Haute Route, och Marmotte finns redan i ”bucketlistan”.
Själv har jag visserligen ett par resor till Italien och Skottland i bagaget för något år sedan, men då deras backträning är årsfärsk har jag vässat min form med dubbla magsjukor och årtiondets förkylning.  Så jag har använt sommaren mer till att brygga och dricka öl.

Nåväl, man kan i alla fall lugnt konstatera att jag kommer att vara en bättre och starkare cyklist efter loppet om jag genomför det.

Lördagen ägnas först åt att reka banan. Om jag var orolig innan så får testvarvet en lugnande effekt på mig. Visserligen är backarna 19% som brantast, men de är faktiskt kortare än jag befarat. 11-28-kassetten får sitta kvar.



De andra har motsatta känslor efter provvarvet. Det kommer att bli jobbigare än de tänkt sig tydligen. Bra att måla fan på väggen innan ibland alltså!

Jocke har hittat en undersökning som visar att spadet från inlagd gurka ska vara bra mot kramp. Man tar en klunk, sköljer munnen och reaktionen som kan liknas vid brain freeze (som man får om man äter kall glass för fort) ska tydligen kortsluta nerverna och få krampen att upphöra.
Men hur får vi med oss gurkspadet? I mataffären hittar vi förpackningar med barnmatspuré och ägnar rätt lång tid till att välja färger som ska matcha våra cykelkläder. Jag väljer jordgubbssmak i en rosa förpackning för att matcha Lidingökläderna.



Ur med purén – som smakar vidrigt – och i med spadet från en gurkburk. Till Jockes förvåning tycker både jag och Torbjörn att det är gott och vi behöver inte skölja munnen utan kan svälja det också.
Något måste vara fel. Aha! Det är saltgurka. Vi behöver nog ättiksgurka. En snabb tur till affären och inköp av nya gurkburkar. Jag föreslår att vi i stället häller ren ättika, eller vinäger i gelpåsarna men det tycker inte de andra är en lockande idé.

Jösses danskarna kommer att tro att vi är galna. När vi krampar i backen, fiskar vi upp barnmat ur ryggfickan och kaskadspyr av ättikan.
Varför just danskarna kanske du undrar? Jo det här är ett lopp som anordnas av Danska Gigtföreningen som vill visa hur viktigt det är  att hålla sig i form och eftersom backar är en bristvara i Danmark har de valt att lägga tävlingen i Båstad där Hallandsåsen tronar.
De hävdar att detta är Sveriges tuffaste Grand Prix. Jag är beredd att tro dem.

Vi lagar en riktigt god middag bestående av risotto och grillad lammfilé. Erik är kung vid spisen och Jocke vid grillen. Själv smakar jag mig igenom ölsamlingen i kylen och jämför med min egen brygd som jag tagit med.
Nja, min Beligska Gruvtrollsale når inte upp till samma klass som exempelvis Wermlands IPA. Visst finns den karakteristiska smaken av belgisk jäst i min öl, men den är för svag.
Efter mycket trevligt cykelprat, en hel del vin, öl och mat går vi och lägger oss för att få ordentligt med sömn till morgondagens lopp.


Jocke grillar på pavén

Svenska arrangörer har mycket att lära av de danska. Jag har tagit över Torbjörns hustrus biljett, och visst kan jag heta Mia i resultatlistan, men det är ju kul att få vara sig själv också.
I stället för att på svenskt vis dels betala några hundra i namnändringsavgift och dessutom tvingas köa till sekretariatet så erbjuder Giftföreningen som arrangerar loppet en webbplats där jag kan ändra alla uppgifter själv. Gratis.


Att både ljuga och stava rätt på danska är för svårt för mig.

Danskar verkar inte heller vara lika stressade som vi svenskar har en tendens att vara innan lopp. En kvart innan start sitter vi fortfarande på hotellet och dricker kaffe och startfållan är i stort sett tom.
Efter ett sista toalettbesök för att minska vikten vi ska släpa uppför backarna ytterligare masar vi oss ut till starten som sakta fylls med cyklister. Längst fram där vi ställt oss är det bara ”mycket vältränade” personer som får stå.

Starten går och en massiv klunga på cirka 900 cyklister rullar iväg. Ganska lugnt och beskedligt till en början bakom masterstartbilen, och tempot uppför första långa backen är inte direkt mördande.

Men uppe på krönet vid skylten fulld stop hindrar flaggvakten oss när bara halva klungan passerat. Trots att vi är helt nyktra.

Där pyser Torbjörn ifrån oss när det bildas en lucka mellan de två tätgrupperna. Vi trycker på rätt fint på det platta partiet innan första branta nedförsbacken. Här tvingades jag tvärnita och sladda mig genom den tvära kurvan igår när jag skulle jaga ikapp resten av gänget efter att jag stannat och fotograferat. 18% lutning och en 140-graders sväng som kommer lite oväntat kan bli läskigt i för hög fart.
Flaggvakten som passerats framför svängen viftar desperat med flaggan, och jag inser redan på första varvet att utförskörning inte är alla danska cyklisters starkaste gren. Lite märkliga ”linjeval” genom kurvorna och en oförmåga att hålla sin förväntade linje gör det onödigt riskabelt att ligga mitt i smeten. Nej bättre att satsa på att ligga i spets inför nästa utförskörning.

Backe nummer två går också lugnare än jag befarat och det är inga problem att hänga med gruppen, och vid utförskörningen lägger sig Jocke i spets och trampar på nedför. Bara att krypa ihop bakom honom och lägga sig i suget i 70 km/h. Backen har ett par kurvor med skymd sikt och slutar med en 90-graders sväng ut på stora vägen där en flaggvakt står placerad.

Varven flyter på rätt bra och jag känner att jag har fin kontroll på min puls. Men redan på tredje varvet är ambulansen framme och plockar upp en kille som missbedömt farten genom första tvära kurvan.

Erik ser vi inte till men Torbjörn, jag och Jocke cyklar tillsammans och snackar en del. Jocke säger att det snart är dags för honom att hitta ett eget tempo och koncentrera sig på att hålla sig till de watt han vet att han klarar.

Jag saknar både wattmätare och omdöme så jag tänker fortsätta med klungan vi ligger i så länge det går. Visst börjar det rycka lite i baksidan av vänster lår, men jag har ju gurkspadet så jag är inte så orolig.

Man får in lite rutiner när varven avlöser varandra. Av med glasögonen och ned med dragkedjan vid backens fot, på med dem igen och upp med dragkedjan på det korta platta partiet innan den branta utförskörningen, i med en GT-tablett genom centrum, och i med en halv Snickers på väg ut ur staden.

På fjärde varvet hamnar jag i spets på platten innan backen. Tänker att någon nog drar om lagom till backen men jag får dra gänget även uppför första långa. Det är ganska skönt att få cykla uppför i min egen takt. Jocke börjar sladda lite längre ned i gruppen men kommer tillbaka till mig och Torbjörn när det är dags för utförskörningen.

I nästa backe börjar Torbjörn gny och gnälla lite bakom mig. Hehe det här känns fint! Han som inte har ett uns av underhudsfett på kroppen får kämpa bakom mig som är så där kramigt gosigt lönnfet.

Men efter fjärde varvet gör jag ett misstag. Vattnet är snart slut i mina två flaskor så jag passar på att fylla vid toppen av Båstad efter ett kullerstensparti. Men den lilla strålen ur vattentunnan är ju svagare än på en prostatassjuk gammal gubbe! Jocke och jag skriker åt både vattnet och funktionärerna att skynda sig men vätskestoppet tar ändå cirka två minuter.
Fan också! Klungan är borta. Men de borde ju också stanna och fylla vid något tillfälle så om jag inte låter avståndet bli för långt kan jag kanske komma ikapp. Jag väntar in Jocke och så drar vi iväg på platten mot första branten.
Halvvägs uppför den får Jocke tillfälle att smaka gurkspad för första gången. Efter det ser jag inte till honom något mer under loppet utan hamnar i en slags limbo. Helt ensam i blåsten som tilltar en del.

Jag varvar flera av de cyklister som valt att köra den kortare sträckan och slås av att jag inte är fetast i loppet. En hel del pengar har lagts på att både fylla magarna och på dyra kläder och cyklar. Väldigt mycket dyr och lätt kolfbiber under cyklister som nog skulle ha kunnat spara mycket pengar på att tappa kanske 40-50 kg och kört på en billigare cykel.

Rutinen med dragkedjan, glasögonen, Snickersen och GT-tabletterna fortsätter varv efter varv och jag är fortfarande ”ensam”. Det vill säga att jag inte har någon att dela dragjobbet med utan de jag cyklar om uppför tar i stället vindskydd bakom mig på platten för att sedan blåsa av nedför.

Jag blir varvad på sista varvet av segraren men behöver inte kliva av som på vanliga GP.

Men jag blir också omcyklad av en kille som inte varvar utan kommer ikapp bakifrån. Jag har ingen chans att hänga på honom uppför. Min tunga utväxling har tagit ut sin rätt på mina ben så jag har tvingats stå allt längre sträckor uppför backarna för att orka upp, och i sista backen kan jag inte svara alls när han kör förbi.

Men till min förvåning är jag i kapp honom vid botten av sista backen. Han satsar tydligen inte alls så hårt nedför som jag. Då blir det ett krig om vår placering genom Båstad mot mål. Några nittiograderssvängar, lite gatsten och sedan ett parti med kullersten återstår. Det här blir kul. Att få spurta efter åtta jobbiga varv!
Men han lägger sig nästan direkt bakom mig och när jag  oroligt tittar bakåt för att se om han behöver bita i för att hålla mitt hjul ser jag att han släppt och jag kan defilera i mål. Eller defilera? Det gör man kanske bara om man är etta va? Jag kommer 40 minuter efter segraren. Men bara 2 minuter och fyrtiofem sekunder efter Torbjörn. Det motsvarar ganska exakt vattenstoppet på fjärde varvet och kisspausen jag gjorde på sjätte varvet. Typiskt! Jag hade kunnat få spurta mot honom i stället!
Klungan vi legat i pulvriserades tydligen kort efter att jag lämnat den berättar Torbjörn medan vi väntar på Jocke.
Erik tvingades bryta efter fyra varv på grund av ett krånglande knä.

Summa summarum: Det var lindrigare än jag trodde att köra Sveriges tuffaste GP (ja men varför körde jag inte fortare då????) och en jätterolig tävling som jag hoppas vi gör till en tradition. 3,5 Snickers, sex GT, en gel och 1,5 liter vatten på tolv mil är ganska mycket men så höll jag på i 4h och 40 min i rätt hög intensitet också.


I mål 2:45 efter Torbjörn men jättenöjd. Fjärde bäste svensk – men Torbjörn är egentligen från Norge så jag föreslår att vi säger att jag kom trea – och 64:a totalt.

FörfattarePeter Hampus i
(3) Kommentarer | Permalink

Sidan 1 av 68 sidor  1 2 3 >  Sista >