Hampus klassiker

Den här sommaren har skiljt sig en hel del från förra. Inga brutna ben i kroppen. Ingen snabbsatsning på Vätternrundan. Inte heller två veckors sangriadrickande i Spanien.

I stället har jag cyklat 120 mil på låg puls. Så LSD-träning har jag fått så det räcker. (LSD är inte knark i det här fallet utan Long Slow Distance).

Därför var det spännande att se hur årets Cykelvasan skulle skilja sig från förra då jag klappade igenom ganska rejält efter 60 km. Jag var ett levande rundningsmärke i spåret.

Lite besviken var jag över att mina kompisar stod i startled 2 medan jag fick trängas i led 3. Men jag har inte varit bättre än så i sommar så jag stod där jag förtjänade.

Två och en halv minuts väntan efter att startskottet smällt av innan vi fick passera startlinjen gjorde att jag var en bra bit efter Joakim och Henrik redan vid starten. Men jag stressade inte upp mig utan höll igen lite i första backen. Körde ändå om cirka 50 personer uppför.

Därefter kommer ett par mils cykling på bred grusväg med svagt nedförslut. Det går fort och det är ganska dumt att försöka ta placeringar där. Det går nämligen långa sträckor i 45 km/h och att ge sig ut i den fartvinden för att dra om klungan tär bara onödigt på krafterna. Jag väntade i stället till de lite mer slingriga partierna med att hoppa från klunga till klunga. Okej, om det kom ett snabbare "tåg" bakifrån hängde jag naturligtvis på det.

Pulsen var mycket mer kontrollerad nu jämfört med förra året då det kändes som att jag konstant hyperventlierade. Faktum var att det aldrig blev särskilt jobbigt. Efter en timme kom jag på att jag inte ätit eller druckit något. Svepte en halv flaska av min hemmagjorda gel trots att jag inte kände att jag var i behov av energi.

Regnet hade gjort banan riktigt rolig. Leriga partier fick till och med Cykelvasan att kännas som riktig mtb. Sakta men säkert avancerade jag mellan grupperna. Jag körde med taktiken att jag inte skulle vara så dragvillig som jag brukar. I stället fick de andra göra jobbet så passade jag på att brygga över till framförvarande klunga när det var min tur att dra. 

Under hela loppet lyckades jag hålla mig inom min komfortzon och med ett par mil kvar började jag förbereda mig för en spurt i den klungan jag körde. Även om man inte har något med själva tätgruppen att göra är det ju roligt att leka tävling i den grupp man kör i.

Jag stod emot lusten att hjälpa till och dra. I stället passade jag på att elakt spurta mellan min klunga och framförvarande när jag hade chansen. I bästa fall släppte någon av de bakomvarande cyklisterna och jag skulle slippa dem i spurten.

Somliga cyklister bar sig lite märkligt åt. Gick ideligen på hjul, eller vinglade och var allmänt jobbiga att cykla nära. Inte täppte de luckor heller utan jag tvingades flera gånger gå om och täppa igen för att inte täten av klungan skulle segla iväg. Dessa jobbskåp blev jag av med genom att själv släppa en lucka genom att låtsas pilla med något så det inte skulle se så misstänkt ut. Därefter spurtade jag 20-50 meter och vips så hade de släppt hehe.

Lerinpackning ingick i årets Cykelvasa.

Men min elakhet straffade sig. När det gick som bäst och vi bara var fyra starka kvar i gruppen ökade min kadens misstänkt mycket. Kedjan hade gått av och sprätt iväg långt bakom cykeln.

– Äh det är ju bara tre kilometer kvar och mest nedför. Jag sparkar mig i mål för det tar ju säkert lika lång tid att sätta på kedjan igen.

Eh, hur tänkte jag där? Det är inte alls bara nedför sista tre kilometerna. En del småbackar, massor av gräs och annat segt att sparka sig igenom. Den enda ljuspunkten var att jag tydligen blev publikens idol. Jösses vad hejarop jag fick när jag med höger fot iklickad i vänster pedal sparkade mig fram som om cykeln var en sparkstötting på vintern. När jag krampade i högerbenet och försökte byta ben upptäckte jag att balansen skiljer sig en del mellan höger och vänster ben. Jag vinglade iväg som en full bäver rakt in i ett staket. Så det var bara att krampande fortsätta kickandet hela vägen över mållinjen med samma ben hela tiden.

Jag uppskattar att jag tappade tio minuter på kedjebrottet. Klockan stannade på 3:16 när jag passerade mållinjen. Typiskt! Jag hade kunnat få till en riktigt bra tid. Men, materialet är en del av sporten och inget att skylla på egentligen. Att kedjan gick av berodde nog på att jag fick en så kallad chain-suck i geggamojan. Kedjan trasslade ihop sig och gick in bakvägen i framdrevet. Jag tvingades ta till ganska mycket våld för att få loss den. Det straffade sig senare.

Men vilket kul lopp Cykelvasan ändå är! Det är en skön blandning av landsvägscykling och mountainbike eftersom det är en hel del klungkörning.

Och LSD är verkligen grejen! Nu ska jag skära bort ändå mer av den mellanhårda distansträningen och köra lugnt eller stenhårt i stället.