Hampus klassiker

Ok, jag är inte bäst i världen på att prata engelska. Det visar jag gång på gång när BBC intervjuar mig och det blir en slags pinsam svengelska. Jag kan inte skylla på bristen på energi i knoppen heller. För när vi var i London några dagar innan starten kom en man fram till mig och bad om pengar.

– Sorry I do not have any coins left, ursäktade jag mig.
– Who the fuck wants money?! I asked what time it was! svarade den förolämpade mannen.

Men randonneuren som kom in i mitt rum i går kväll på vandrarhemmet kunde verkligen inte prata. Vare sig engelska eller något annat språk.

Jag frågade hur cyklingen gick.
– Blöff föff uff, mmmmlmmpmgpfg, blev svaret.
– När ska du gå upp i morgon bitti?
– Öööööh mmmfmfodalalaad, nog inte upp.
Efter några ytterligare försök till konverserande insåg jag att han försöker säga att han nog bryter loppet där och då.

Wow, jag som trodde att jag skulle stå ut till onsdag, max,  känner mig piggare för varje dag. Inte en chans att jag bryter nu!

Möjligtvis lite förståndshandikappad, men kroppen är det inget fel på.
Mic tipsade mig via Facebook att jag skulle flytta ned ramväskan till diagonalröret och då slipper jag "bräsa" så med benen när jag cyklar vilket skonar knäna.
 

– Vad är det för jävla idioter som bygger vägarna här? Kan de inte bygga serpor som i resten av Europa? Varför i helvete ska de dra vägen rakt upp för berget i 15% lutning? undrar Ari upprört när klättringen sätter igång igen direkt efter frukost.

Jag tycker faktiskt att backarna är rätt sköna. Då kan jag komma in i min egen rytm och bara mata på. Vi kör inte särskilt hårt uppför utan håller pulsen under 70% av max hela tiden. Han som vann RAAM (Race Across America) sa att tricket var att aldrig gå över 300 Watt.  Även vi har anammat det och låter inte wattmätaren visa mer än cirka 250 Watt uppför.

Min BMC Granfondo är som klippt och skuren för den här typen av cykling. Komfortabel med bra dämpning i framgaffel, sadelstolple och baktriangel, men ändå riktigt styv  i vevpartiet så den svarar fint i uppförsbackarna. Dessutom har den plats för 28 mm däck vilket ökar komforten enormt. Ett problem är dock att värmen gör däcken klibbiga och asfalten/oljegruset blöder en del så när vi rullar långsamt uppför klibbar stenar fast på däcket och kilar fast sig mellan däcket och bromsen. Ofta tvingas jag stanna när det är som brantast för att pilla bort stenen.

Min cykel tickar på som ett schweiziskt urverk men Ari har förutom en trasig bakväxel fått två punkteringar. Continentals 28 mm four season väger visserligen lite mer än "vanliga" racerdäck men kevlarförstärkningen och den ökade komforten är värt det.

Det är rätt glest i publikleden här i norra Skottland (läs: totalt öde). Så det är ingen som skjuter på när jag försöker komma igång igen i branterna. 15-20% lutning gör att man helst vill ha lite fart för att komma igång uppför.
Vid ett tillfälle när jag klickat fast skorna i pedalerna efter att ha pillat bort en sten kommer jag inte iväg ordentligt utan lägger mig pladask på sidan i en hederlig spd-vurpa mitt i backen. Fan vad ont det gjorde! Lite i höften, men mest i själen.

97 mil cyklade idag och en liten rodnad på pungen är enda spåret på kroppen. Förutom det här förnedrande märket på höften i och för sig.

Jag som funderat på vilken duktig cyklist rent tekniskt man faktiskt behöver vara för att klara den här terrängen, och så vurpar jag så där pinsamt.
Teveteamet stod i alla fall inte där och filmade eländet. (Senare visar det sig att ena pedalen är trasig, så jag kanske inte var så klantig i alla fall utan det var ett tekniskt problem som orsakade svårigheten att klicka ur …)

Missad kontroll och inbrott
Idag kör vi längst uppe i norra Skottland. I stort sett obebott land, och vi har varnats för att vi kommer att cykla cirka 20 mil utan affärer eller bensinmackar där vi kan fylla vare sig mat eller vatten. Den totala sträckan i dag är 27 mil.
Det här skrämmer mig lite. Trots att jag kör på ”fettmotorn” det vill säga mellan 50-70% av maxpulsen så behöver jag hela tiden fylla på med energi. Det är långa dagar så 4000-6000 kalorier går åt.

Vår vana trogen kör vi fel igen när kamerateamet följer oss och vi missar vandrarhemmet där vi ska stämpla. Efter lite snurrande och 15 kilometer extra cykling kommer vi fram. Här skulle arrangören ha stått och bjudit på mat men inte en (s)kotte syns till.
Vad ska vi ta oss till nu? 10 mil till i ingenmansland och vi fick inte maten vi blivit utlovade. BBC-teamet förklarar att alla andra cyklister varit där för minst åtta timmar sedan då kontrollen stängde. Det går upp för mig att man inte alls kan lägga upp brevetlopp hur man vill. Det finns maxtider även för kontrollerna. Är vi dubbeldiskade nu när vi dels missat en kontroll och inte ens kommer till delmålen i tid? Ari konstaterar att arrangören missat att skriva datum i stämpelrutorna så vi kan visst hävda att vi varit där inom tidspannet.

Jag är hungrig och vet att jag inte kommer att klara 10 mil till på bara några snickers. Resolut stegar jag in i det tomma vandrarhemmet och rotar igenom lådor och skåp. Ett paket mjölk och lite havregryn hittar jag i köket.
Det får bli gröt som jag spetsar med tre deciliter matolja för att öka energiinnehållet.

– Räknas det här som inbrott tror ni?
BBC-reportern intygar att det nog är helt i sin ordning. Så länge inte gästen som köpt maten tio mil därifrån undrar var den tagit vägen när han ska äta den i kväll …

Fish and chips med extra salt efter 20 mils cykling fyller på depåerna. Hur kan britterna äta så mycket av den här fettrika kosten? Man fixar lätt tio mils cykling på en sådan här portion.

Cyklingen i dag är betydligt lättare än tidigare. Ett mer böljande skotskt landskap, men vi är helt oskyddade mot vinden på de trädlösa högländerna. Vi får visa teveteamet hur man kör i vinge också.

Tydligen har de återkommande kommentarerna när de filmat oss varit: ”The Swedish roadtrain is on the move again” och ”Where are they now? Have they stopped at a pub again?”

Som vanligt kommer vi in till sista staden för sent för att få i oss någon mat. Två små påsar jordnötter och en öl blir kvällens middag/återställarmat. Det bådar inte gott inför morgondagen som är vår sista och längsta. 33 mil ska cyklas …

När jag går och lägger mig gör jag en ordentlig inspektion av mina nedre regioner. 97 mil cyklade och inga skavsår! Men burken med stjärtsalva ligger i BBC’s bil. Jag kommer att behöva den i morgon.  Det kommer att resultera i en prekär situation. Mer om den i morgon …

Strava: