Mitt mål är inte i första hand att genomföra klassikern med så bra tider som möjligt utan just att klara att genomföra alla lopp. Tidsförbättringen får jag ta vid 40-årskrisen.

Kommentera gärna vad jag skriver!

– Ja det ska jag också göra, förkunnade kunden. En klassiker för varje barn jag har ska det bli. På raken.

Nej, det tänker jag inte göra. Men kanske är det nu dags för klassiker nummer två. Den första gjorde jag 2006. 37 år gammal. 2010 ser fint ut när man skriver det. Undrar om jag ska sätta målet att klara klassikern på 20 timmar och 10 minuter året till ära?

Men jag kommer att behöva hjälp att hitta den ultimata positionen på cykeln. Vilken tur då att jag köpt cykeln på Cykloteket som erbjuder riktigt bra efterservice. De ska få hjälpa mig att justera in allt som jag vill ha det.

Men sadeln var en plåga. Jag har tränat upp mina “sittmuskler” ganska bra genom att jag cyklar till jobbet varje dag. Trodde inte att det skulle göra så ont bara att byta cykel. 30 mil på den sadeln är helt otänkbart. Därför köpte jag en Specialized Avatar idag. Cykloteket har en sadelprovare där jag kunde mäta ut var mina sittben sitter och välja rätt storlek därefter. Vilken skillnad det blev direkt! Nu är det nästan fåtöljkänsla på cykeln!

Tydligen ska man också kunna gå ned ett kilo i veckan om man använder en ny metod som är en lightversion av LCHF-metoden (Low carb high fat). Personligen är jag övertygad att det enda som hjälper är att stoppa i sig mindre än vad man gör av med.

En vuxen man behöver cirka 2000 kalorier under en dag för att “bara vara”, d v s genom att leva som vanligt utan att träna eller anstränga sig extra. Själv har jag nästan gjort av med en sådan dagsranson av kalorier varje dag sedan juldagen på mina träningspass.
Enligt http://www.kalorier.info/ motsvarar 3500 kalorier ca 450 gram fett. För att minska i vikt med 450 gram måste man förbränna 3500 mer kalorier än vad man får i sig. Minskar man sitt dagliga intag eller ökar sin dagliga förbrukning med 500 kalorier så förlorar man cirka 450 gram fett under en vecka (500 kalorier gånger sju dagar).
Om förbränningen är konstant även efter så långa och hårda träningspass som jag nu kör borde jag alltså förbruka nästan 4000 kalorier per dag. Nu stämmer ju inte detta riktigt eftersom jag skulle ha gjort av med “vilokalorier” de två timmar jag tränade även om jag inte rört på mig. Men som kompensation behåller jag en högre förbränning resten av dagen efter ett sådant pass. Men i bästa fall bränner jag 1,8 kg fett per vecka genom öka min dagliga kaloriförbrukning med 2000 kalorier.

Jag kompenserar detta genom att dricka en del öl och vin. Annars skulle jag ju snart försvinna!

Tidigare har jag kunnat gå ned några kilo på ett par veckor om jag lagt manken till. Men ju äldre man blir desto lägre förbränning får man har jag hört. Och jag som är så nära 40 nu!

Sedan juldagen har jag åkt skidor varje dag. Enligt min pulsklocka har jag förbränt mellan 700 kcal och 1700 kcal dagligen. Kanske är det inbillning men syns inte redan lite resultat? Om inte annat går skidåkningen allt bättre. I dag höll jag en högre fart och blev inte alls lika trött som tidigare.

Årets Lidingölopp tog 2 timmar och 57 minuter så jag har redan tagit in 43 minuter på förra försöket!

Men jag kände mig i fin form så det skulle vara roligt att avsluta årets cykelloppsäsong med ett riktigt kraftprov. Upp tidigt på morgonen, på med cykeln på taket och så bar det iväg genom ett mellansverige som bjöd på en riktigt fin sensommardag. Klarblåa sjöar omgärdade av skog som fortfarande var sommargrön, sånär på några gula stänk här och där i björkarna.

Det hade samlats ganska många cykelentusiaster i Ludvika. Stämningen var på topp både bland funktionärer och cyklister. Men det började inte så bra. Det verkade som om cykeln hade pyspunka. Pumpade däcket fullt och köpte lite extra reservdelar i startområdet. Jag blev lite försenad och var tvungen att springa till starten. 20 sekunder innan startskottet var jag på plats.

När vi rullat ut från startrakan i trängseln ökade farten men jag hängde med bra. Låg kanske på 300:e plats då vi hade slingrat oss uppför några asfaltsbackar och grusvägen började. En lång utförslöpa och då small det till. En stor sten slog in i mitt hjul och måste ha träffat både fälgen och däcket för all luft försvann direkt. Fort av med hjulet, av med däck och slang och på med en ny slang.
Massor av cyklister passerade, först i en strid ström och därefter med större mellanrum. Allteftersom täten avlägsnade sig ändrades kroppsformen på cyklisterna. De blev rundare och rundare.

Jag blev stressad och kollade inte fälgen innan jag satte på den nya slangen och däcket. Pumpade som en galning med den lilla pumpen. Mjölksyran forsade i armarna men snart skulle jag vara iväg igen. Men av någon anledning blev inte däcket hårt trots att jag pumpade för allt vad tygen höll.
Satan också! Jag måste ha fått punka igen! Med bara en reservslang kvar var det bara att bryta loppet. Men då kom en sista cyklist åkande. Jag frågade om han hade en extra slang jag kunde få tigga till mig. Han gav mig generöst sin sista slang.
– Är du sist? frågade jag.
– Nej du är. Jag är bara efteråkare, en slags funktionär.

Shit, sist i ett lopp! Coolt, men lite olustigt. Nu gällde det att fort byta slang och dra iväg. Mycket riktigt satt en järnflisa i fälgen som rivit sönder den nya slangen jag lade på. Bort med den och fort på med däcket igen. Men vi hade problem både han och jag att få in luft i däcket. Jag var helt genomsvettig av allt pumpande och gav upp efter ett tag. Däcket fick vara lite mjukt.

Oj, oj, oj vilken backe! Stora stenar och en omänsklig lutning. Som grädde på moset rullgrus. Okej, jag erkänner att jag var lite stressad både av att ligga sist och att ha efteråkaren hack i häl. Så jag cyklade fortare än vad jag borde vilket gav mig mjölksyra i benen också. Nu var jag matt både i armar och ben. Väl uppe på toppen kände jag att fälgen slog igenom när farten ökade. Av och pumpa igen!

Nu jäklar blev det köra av! Jag skakade av mig efteråkaren och drog på över stock och sten. Körde om en kille som stod och bytte däck, i en nedförsbacke körde jag om en tjej som just avslutat sitt däckbyte. YES, inte sist längre!

Men vätskekontrollerna var stängda. Och mitt vatten började ta slut. Hur skulle detta gå? Jag behövde inte fundera så länge för i en brant kuperad backe fick jag ett rejält genomslag på framhjulet. All luft trycktes ur däcket. Kanske var det inte riktig punktering? Kanske hade jag bara pressat ut luften? Pumpa, pumpa pumpa!

Ganska snart hade jag fyllt framdäcket. Men ganska snart var luften borta igen. Bara att ge upp. Inga slangar kvar. Efteråkaren hade också slut. En promenad ut från skogen efter bara tre mils cykling och väntan på “brytarbilen” var inte vad jag hade tänkt mig när jag åkte till Ludvika i morse. Men någon gång måste väl bli den första antar jag.

Det gör lite ont när jag andas djupt och det klickar lite konstigt när jag trycker på bröstkorgen men det går faktiskt att både springa och cykla fortfarande.

Då är det värre med skadan jag ådrog mig igår. En kvinna körde på mig med sin bil när jag cyklade på cykelbanan som korsade hennes väg.
Fasen vad ont det gjorde då benet vreds in under kofångaren och motorn på bilen. Och vad konstigt knät såg ut. Jag har inte tänkt så noga på hur knäna ser ut, men nu såg jag tydligt nya knölar och gropar som jag inte sett tidigare. En titt på det andra bekräftade att allt inte var som det skulle.

Som tur var trodde doktorn att alla ligament och ledband klarat sig. Det är bara att vänta ut svullnaden.

Men det är irriterande. Träningen har flutit på bra, så måste man göra uppehåll på grund av detta. Jag kan ge mig fasen på att den lilla anspänning jag eventuellt kommer att känna när jag joggar nästa gång kan leda till att jag snedbelastar ryggen eller det friska benet eller något liknande, och så är skadekarusellen igång.

Har du något bra tips på hur man kommer igång på ett lugnt och säkert sätt efter en skada får du gärna lämna en kommentar!