Hampus klassiker

När jag började cykla hade jag alltid sportdryck i vattenflaskan, Enervits GT-tabletter i ett krångligt rör, några påsar “gel” och ett par energybars med mig. Till och med på kortare turer tog jag sportdryck i flaskan.

Nu när kroppen härdats lite och lärt sig bränna fett (de flesta av oss har fett nog för ett par Vätternrundor i kroppen) klarar jag mig i cirka tre timmar på endast lätt saltat vatten.
Men ska man cykla längre än så behövs extra energi. Och den behöver man ta innan man känner sig tom. Då är det ju för sent och resten av klungan drar ifrån.

Vad äter och dricker man i 45 km/h i en cykelklunga där alla cyklar endast centimeter ifrån varandra?

Jag har lärt mig att de där plaströren som GT-tabletterna levereras i inte är roliga att fippla med i farten. Därför petar jag in några tabletter under cykelbyxan längst ned på låret. Det är enkelt att pilla fram en tablett under resåren i farten. Tabletterna är bra att ha när jag börjar känna mig seg i skallen, och för att motverka kramp eftersom de innehåller salter. En tablett i timmen tar jag under cykellopp.

Sportdryck har jag helt slutat med. Att hela tiden suga i sig söt vätska kan inte vara bra för tänderna. Bättre att äta energin.

För att spara pengar började jag baka egna Runekakor. Ultralöparen Rune Larsson har gjort ett eget recept som han generöst delar med sig av (trots att kakorna nu också säljs i butik). De innehåller bara havregryn, sirap, socker och grädde.
Dessa tog mig runt Vättern förra året utan problem.

Men, det finns ett irriterande problem och det är att när jag tuggat sönder kakan och andfådd ska svälja den är det lätt hänt att jag suger ned några havregryn i luftrören. Att hosta och flåsa är inte så praktiskt om man vill kunna hänga med sin grupp

Så, jag testade Gainomax energy bars under ett 15-milspass. Jag har inte gillat “köpebars” tidigare för de har ofta varit för sega och svårtuggade. Men till min glädje fann jag att dessa smälte lätt i munnen. Yoghurtöverdraget smakade också gott. Kanske något för sött i min smak. Men de mättade bra! Paketen var dock svåröppnade så jag rekommenderar att man föröppnar dessa innan turen.

Så fick jag tipset att prova mandelmassa. Köpte ICAs lilla korv efter att ha klämt på en del. Jag ville ha den mjukaste.
Till min förvåning var mandelmassan perfekt att äta på cykeln. En liten korv innehåller 920 kalorier - till skillnad mot en Gainomax 50-gramsbar som innehåller 170 kalorier.
Jag skar korven mitt itu och åt genom att klämma ut en munsbit i taget. Smidigt, praktiskt och lättätet när det går fort.

Om Gainomaxen var söt så var det förstås inget mot mandelmassan. Socker och mandel + lite konserveringsmedel. Det är allt. Men med vatten i flaskan kan man skölja ur munnen efter att man tuggat klart.

Gainomaxen innehåller Fiberblandning [cikoriarot, akasia], fruktos-glukossirap, yoghurtöverdrag (16%) [socker, kakaosmör, yoghurtpulver av skummjölk, laktos, emulgeringsmedel (sojalecitin), surhetsreglerande medel (citronsyra), aromer], proteinblandning [vassleprotein isolat, sojaprotein], sötade tranbär [tranbär, socker, vegetabilisk olja], havreflingor, rice crisps [rismjöl, vetegluten, vetemalt, socker, dextros, salt], sojaolja, maltodextrin, olivolja, hallon (1,4%) rismjöl, surhetsreglerande medel (citronsyra), aromer, kronmaltextrakt, salt.

Förmodligen är själva näringsinnehållet mer rätt i Gainomaxen än i mandelmassan. Men på cykeln är det energi jag vill ha i första hand. Äta nyttigt kan jag göra när jag kommer hem.

Summa sumarum:
Runekaka: Billigt, kul att baka själv, lätt att variera smakerna men något svåräten.
Gainomax: Förvånansvärt god, lättäten, något söt och svåröppnad.
Mandelmassa: Lättäten, mest energi för pengarna, supersöt.

På halvlånga distanspass tar jag med en sort, men på Vätternrundan kommer jag att behöva ha minst två olika sorters energi för att variera smaken lite. Att tugga mandelmassa i åtta timmar står jag nog inte ut med.

Vad äter och dricker du när du tränar och tävlar?

Vad olika träningspass kan vara! Lördagens snabbrunda på 15 mil gick lätt trots att vi snittade 38,5 i cirka tio mil, varav fyra av dem var över 40 km/h.

Idag körde fyra cyklister till Uppsala. En tur på cirka 17 mil. Vi snittade 30 km/h men jag är mycket tröttare efter det passet. Funderade vad det kan bero på och kom fram till följande:

1. En motvind som gjorde att det kändes som om vi hade fallskärmar hängande på ryggen.
2. Kroppen har inte återhämtat sig än från de tre passen jag gjorde i tisdags.
3. 19 personer är starkare än fyra. Att ta vind så många mil som vi gjorde i dag tär ordentligt.

En rejäl lunch i Uppsala gjorde att jag klarade mig de 8,5 milen hem på bara en flaska vatten. Men det tar onekligen lite tid att komma igång efter att man suttit ett tag och vilat och proppat magen full med mat.

På tal om mat: väl hemma testade jag en Gainomax recovery long distance-dryck. Undrar om det var något fel på den. Trots idogt skakande var innehållet klumpigt. På samma sätt som när jag råkade dricka upp en ett år gammal Gainomax.
Men smaken var det inget fel på trots klumparna! Jag kommer ihåg när jag var liten och bad mamma laga välling med “klimpar” i. Det här var nästan samma sak.
Låt oss se hur den sköter återhämtningen. I helgen ska jag cykla 40 mil till nämligen.

Idag käkade jag egenbakade Runekakor på väg till Uppsala. I helgen ska jag jämföra dessa med att ena dagen äta Gainomax och andra äta mandelmassa. Återkommer om resultatet.

Jag har en brokig historik av sponsring bakom mig.

När jag var tonåring och spelade hockey hade vi två sponsorer. En falukorvsproducent och Gunnels damfrisering. Betalning i natura så att säga. Det var på hockeyfrillans tid ...

När jag startade ett rockband försökte jag ragga sponsorer för att få hjälp att betala instrument, högtalare och turnébuss. Det gick sådär. Vi hette Twilight och jag hittade en butik med samma namn när jag kollade i telefonkatalogen.

Följande dialog utspelades när jag ringde och tiggde pengar.
Jag:
- Hej, hör och häpna men vårt hårdrockband heter samma som ni. Och nu ringer jag med ett erbjudande som kan ta ert varumärke ut i stora världen.

Butiksinnehavaren:
- Sorry, men vi pysslar inte med hårdrock.

- Det gör inget. Men ni kommer att åka snålskjuts på på vårt namn när vi slår igenom. Så jag tänkte att ni kanske vill sponsra oss nu innan vi blivit kända. Det blir lite billigare för er då.

- Nej tack. Vi har inga pengar till sponsring.

- Nej men ni kanske vill sponsra oss med scenkläder? Ni är väl en klädaffär?

- Nej jag tror inte det är en så bra idé.

- Jodå. Vi har era kläder på scen, och så berättar vi var publiken kan köpa dem.

- Skulle inte tro det. Vi säljer bara damunderkläder ...

Vi kanske skulle ha bytt namn till “The Transvetites”?

Tänk om vi och de hade vetat att kort därefter skulle ett amerikanskt band slå igenom där sångaren uppträdde i klänning. Red Hot Chillipeppers. Hade kunnat vara vi! Eller inte.

Som medelålders motionär har jag trott att sponsringstiden är över. Men förra året sponsrade Bianchi mig med en cykel mot att jag bloggade om min satsning på Vätternrundan.
Jag blev så kär i cykeln att jag köpte loss den efter att lånetiden var över.

I år spänner jag bågen hårdare och försöker köra Vätternrundan en timme snabbare än förra året. Och idag fick jag en hel karton med “energy bars”, “protein bars” och återhämtningsdryck från Gainomax. Räknenörd som jag är kollade jag nyfiket hur många kalorier jag fått. 24 700 kcal. Det räcker ungefär tre varv runt Vättern. Om man skulle kunna få kroppen att ta upp all energi trots att den utsätts för hårda påfrestningar. Det gör den inte. Så jag måste lära den att bränna fett ordentligt för att stå pall. Lättare också att ta med fett på kroppen än en massa dryck och energikakor.

Så jag roade mig med att räkna ut hur mycket jag skulle gå upp i vikt om jag smällde i mig hela lådan. Dessa kalorier motsvarar cirka 3,2 kilo fett. Det låter inte så mycket. 19 kilo mat blir 3,2 kilo fett på kroppen.

Nåväl. Jag tänker inte försöka gå upp i vikt innan loppet. Det är jobbigt att släpa på en övervikt. Trots att man är smal har man cirka 40 000 kcal i fett på kroppen. Så jag räknar med att det ska räcka med stoppa i mig några tusen kalorier under Vätternrundan via energikakor, gel och sportdryck.

Men den Gainomax jag fått nu kommer att gå åt innan loppet. Jag kommer att snitta 40 mil i veckan de sista sex veckorna. Det blir mycket energi det. 

Inspirerade av Cykelvasan som på bara tre år blivit Sveriges största mtb-lopp vill Lidingöloppet dra fördel av motionsvågen som nu sköljer över Sverige.
Nästa år kommer ett 60 km långt mtb-lopp köras på Lidingö och vi var ett 30-tal cyklister som bjudits in för att provköra banan och komma med feedback.

Att Martin Stenmark var med är inte så konstigt. Dels var han med i mtb-juniorlandslaget i sin ungdom, men han har också tillsammans med Andreas Danielsson kört YAK-attack som är världens tuffaste mtb-lopp. Martin bor på Lidingö och känner stigarna väl och han har tillsammans med Andreas hjälpt Lidingöloppsorganisationen att hitta bra vägar att tävla på. Morgan är tydligen en nyfrälst mtb-cyklist och han är kontrakterad av Mitsubishi som är huvudsponsor till Mitsubishi mtb challenge som är det nya namnet på långloppscupen.

Andra inbjudna var bland annat mtb-landslagets förbundskapten Fredrik Ericsson, Henrik Öijer och tävlingsledningen för de olika deltävlingarna i Mitsubishi mtb challenge. Jag vikarierade för Mörksuggejaktens tävlingsgeneral.

Vi cyklade i samlad grupp runt banan. Kvällen innan hade jag bytt drivlinan på min mountainbike som stått parkerad under vintern. Kassetten hade fastnat så jag lyckades inte byta den. Ett stort misstag skulle det visa sig. Ny kedja och gammal kassett är ingen bra kombination. Jag hittade bara två drev bak som inte gjorde så att kedjan rappade. Detta gav mig fyra (ja i praktiken sex men jag använder knappast lilla framklingan) växlar att välja på i den kuperade terrängen. En sann utmaning.
Som tur var körde vi långsamt så att alla skulle hinna med. Men Morgan gav upp tidigt och sågs tydligen hetsdricka Coca Cola på en mack.

Banan känns till vissa delar igen av de som sprungit Lidingöloppet. Långa sträckor går längs med kusten och man får fina vyer över Djurgården, Stockholm och skärgården om man vågar släppa blicken från stigen. Och det vågar man om man är någorlunda van mtb-cyklist. Banan är mestadels packad jord eller grus. Bara ett tekniskt parti som är endast 200 meter långt.

Tack vare den kuperade terrängen kommer Lidingöloppet mtb ändå att vara en utmaning. Den feedback jag gav till tävlingsledningen efter att ha provåkt är att man måste erbjuda flera omkörningssträckor och att det kan bli farligt på den knixiga och snabba banan där träden står precis invid stigen.

Samtidigt som vi cyklade pågick Lidingöloppet ultra. Ett 50 km långt terränglopp för löpare. Vi cyklade bakom ledaren ett tag. Helt otroligt att orka hålla nästan 20 km i timmen i fem mil!

Jag tror att Lidingöloppet mtb kan bli en succé. Inom några veckor öppnar anmälan till nästa års lopp som är det första officiella och Lidingöloppet räknar med att man om några år har cirka 5000 deltagare. Det ska bli intressant att se hur de klarar detta. Erfarenheten från stora lopp har de redan, och erfarenhet från cykellopp finns också då det var Lidingöloppet som startade Lida loop för några år sedan. Ett lopp jag nu anmält mig till för att få en sista rejäl genomkörare inför Vätternrundan.

Genomgång inför loppet.

Febrilt fipplande på cyklarna innan vi startar. Funkar växlarna? Har jag dragit åt alla skruvar?

Vacker vårmorgon i trevligt cykelsällskap. Andreas ser fundersam ut då han och jag ju nästan enbart cyklat Lidingöloppet i mörker på sistone. Ska vi blunda hela vägen för att få en utmaning?

Martin Stenmark som lovade att spela dragspel och sjunga skärgårdsvisor på en av matkontrollerna längs banan. Tanken är att Skärgårdsstiftelsen ska stå för maten och att det ska dofta av tjärad eka på depån vid vattnet.

Djurgården skymtar på andra sidan vattnet.

Vår guide som valde att köra loppet på CX. Tanken är att man ska kunna använda även standardcykel. Jag skulle tro att man även kan cykla på racer om man kan tänka sig att bära den korta sträckor. Paris Robaix har sämre vägar än vad Lidingöloppet mtb bjuder på.

Långa sträckor går loppet längs med kusten. Gillar man skärgårdsmiljö kommer man att uppskatta Lidingöloppet mtb.

Äntligen vår! Första dagen jag cyklade kortärmat.

Många ville dokumentera loppet. Har nog aldrig sett så många Gopros på en och samma gång.

Kaffestop längs banan. Det var riktigt skönt att köra ett långlopp utan hets för en gångs skull. Annars brukar jag bara rulla genom depåerna och greppa ett glas i farten av något stackars barn som står nedstänkt av de som försökt göra samma sak före mig.

Annorlunda men god depåmat.

En av ultralöparna i täten. Imponerande fart de höll!

MAMILs (Middle aged men in lycra)

Varje långlopp behöver minst ett riktigt “blöthål”.

Inte blåbärssoppa, men drickbart?

Två bloggande masar.

Det var lite jobbigt att hänga med täten med bara fyra växlar när farten släpptes fri. Men det gick. Och efteråt skulle vi spurta inför fotograferna som ville ha bilder till marknadsföringen. Hoppas de använder bilden där det tydligt syns att jag spöar Fredrik Ericsson, landslagets förbundskapten.

Richard och jag efter målgång. Richard brukar agera följe-mc på både Roslagsvåren och Roslagshösten. Antar att det inte behövs på Lidingöloppet men en hel del flaggvakter kommer att behövas i alla korsningar som ska passeras.

I stället för cykelbränna.

Varför har Karl-Alfred större underarmar än biceps? Det har jag alltid undrat. Ända sedan jag såg mig själv i spegeln och konstaterade att jag ser likadan ut.

Jag antar att jag fått någon slags inflammation i armarna sedan senaste styrkepasset. Att göra 81 chins och 81 man makers plus 81 benböj på 18 minuter tar tydligen lite på kroppen.

Träningsvärken var brutal i början, och nu har svullnaden kommit. Underarmarna känns vätskefyllda. Det ser inte ens coolt ut. Bara som pås-sjuka på armarna.
Tuggar lite Ipren som ju ska vara anti-inflammatorisk så får vi se om det hjälper. Kanske skulle jag ha avstått Vipr-passet också?

Man maker:

Chins: