60 kilometer i benen! Det var mer än jag räknade med att hinna med på hela säsongen.
Andra dagen på skidor och det känns redan bättre. Balansproblemen är borta och ryggen känns ganska okej idag.
Det blev inte 120 km som jag hoppades, men 60 kilometer är gott nog. Det är till och med roligt att åka skidor.
Fast det tar emot lite att erkänna sig besegrad av sin lillebror. Det finns inte en chans i världen att jag hinner träna mig ikapp honom innan Öppet spår.
– Ur spår!
Tanten ser skräckslagen ut innan hon kör in i mig bakifrån.
Okej, det är elva år sedan jag stod på ett par längdskidor sist. Men jag trodde att tekniken skulle sitta i ryggmärgen på något vis.
Den enda känsla jag har i ryggmärgen nu är smärta. Inte för att jag blev påkörd utan för att jag efter 30 kilomter på skidor är helt slut i ryggmuskeln.
Vad jobbigt det var!
Brorsan skrattade åt mig när jag sa att jag planerade att åka 12 mil på en helg. Sex mil varje dag.
– Det hörs att du inte åkt skidor på ett tag, var hans beska kommentar.
Men jag var fast besluten. Det kommer inte så många möjligheter för skidträning så det är lika bra att köra ordentligt.
Vurpan
Efter 30 kilometer i dag känner jag mig tillräckligt mör. Kanske beror det på att jag vallade skidorna med fästvalla långt ut på glidytan. Det var därför tanten krockade med mig i nedförsbacken.
Jag stakade som en galning och hon bara stod och gled. Ändå körde hon in i mig.
Den gången klarade jag att stå på benen i alla fall. Det gjorde jag inte när jag skulle snyta mig i farten.
Mitt emellan två stakningar satte jag pekfingret mot ena näsborren och blåste till. En förhållandevis enkel manöver även för en man. Men att hålla reda på både balansen, fingret, näsan och utblåset blev helt enkelt för mycket. Jag satte mig pladask i spåret och tittade mig oroligt omkring ifall någon skulle ha sett mitt misslyckande. Jag tror jag klarade mig osedd.
Jag var i alla fall inte den sämsta skidåkaren i spåret. En kille från Stockholm stod på skidorna för första gången i livet och han hade tänkt åka så mycket han hann varje helg innan Vasaloppet. Det såg inte bra ut, kan till och med jag säga.
Sådärja. Då var det sagt. Jag accepterade utmaningen att åka Vasaloppet. Det har pratats om det i några år nu, och jag har skjutit på det länge nog.
Vad brorsan och mina föräldrar inte anade när de gav mig startavgiften till Vasaloppets Öppet spår var att för mig slutar det inte där. Om jag ska träna till Vasaloppet är det lika bra att jag också genomför Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet. När jag ändå har farten uppe menar jag.
Två månaders träning till Vasaloppet. Det ska nog gå. Min kondis är det inget fel på. Det gäller bara att få tillbaka skidtekniken. Jag åkte ju en del skidor som liten så det ska väl inte vara så svårt.