Hampus klassiker

När jag började cykla landsväg visste jag inte om det var något för mig. Så jag köpte billigast möjliga cykel. En Nishiki som jag genast blev ovän med. Växlarna strulade ideligen. Framför allt på Vätternrundan där jag tvingades köra på största klingan sista 15 milen.

Så jag sålde den och köpte en Scott, CR1 Comp i stället. Inte någon superdyr cykel, men en ram som för några år sedan låg i täten i Tour de France.

Efter lite strul med växlarna har den börjat fungera riktigt bra och vi har blivit goda vänner. Nu har jag fått ett erbjudande om att köpa denna till ett skapligt pris:

Redan när jag var liten drömde jag om en Bianchi. Mina kompisar snackade Porsche, Ferrari, Lamborgini med flera. Men bilar var inget som intresserade mig. Jag ville ha en celestegrön cykel. Bianchi, cyklarnas Ferrari.

Fasen. Just som jag kände att jag hade allt jag behövde för min hobby. Nu har habegäret väckts på nytt.

Men hur mycket bättre är den här än min Scott? Är det värt de extra pengarna för en som cyklar kanske 300 mil landsväg per år?

Har du tänkt på att kvinnor och män tar av sig tröjan på olika sätt?

Män brukar börja med att dra hela tröjan över huvudet och låter därefter resten glida av armarna. Kvinnorna tar i stället tag längst ned på tröjan och drar den ut och in över huvudet med armarna nästan i kors.

Jag inser nu det praktiska i det kvinnliga sättet. Det är mycket lättare att få av sig en svettig tröja så. Utan att tänja sönder den. 

Som bördig från Dalarna är jag van vid fina preparerade skidspår. Där finns också i vissa trakter ganska hårda oskrivna regler.
Den som tar med sig en hund i skidspåret får räkna med tillsägelser.
Pulka skulle ingen få för sig att dra i motionsspåret.
Att man ska ha skidor på fötterna ses naturligtvis som självklart.

På Lidingö ser jag följande:
1. Kommunen gör inget för att hålla spåren fräscha. Eller rättare sagt, jag tror inte kommunen/staden vet om att de finns. Det är skidåkarna själva som spårat i djupsnön. Det står en “spårkälke” vid ett av spåren men den är översnöad.

2. När skidåkarna kämpat med spåren blir det ju en jättemysig promenadväg där! Perfekt att dra sina barn i pulka i den packade snön.

3. Självklart ska hunden få följa med ut på skidturen.

4. Inte bara hundar, utan också hästar klampar i spåren.

Hade allt detta inträffat i Rättvik undrar jag om inte galgbacken skulle ha öppnats igen.

Själv åker jag numera nattetid med pannlampa. Då slipper jag ge mig ut i djupsnön för att köra om, och jag slipper reta upp mig på mina medmotionärer som har annan syn på skidåkning och användande av spåren än jag.

Vid ett fåfängt tillfälle fick jag för mig att göra klassikern igen. Snabbare än tidigare. En av sträckorna riktigt snabbt.

För att verkligen sätta press på mig själv anmälde jag mig som hjälpledare till Fredrikshofs niotimmarsgrupp. Igår antog jag utmaningen att bli en av de två som ansvarar för den.

Ooooops. Då gäller det att se till att inte vara svagaste länken i gruppen. Snarare en av de starkaste.
Det kommer att bli en hel del cyklande i vår. Lika bra att ligga i redan nu!

Då familjen åkt till sommarstugan finns inte mycket annat att göra än att jobba och träna. Umgås med vänner också förstås, men eftersom de flesta är lika förtjusta i att svettas som jag så blir det ofta en kombination av umgänge och träning.

Jag har dessutom börjat gå upp tidigt på morgnarna. Då hinner jag med två pass per dag! Simning kombinerat med cykling eller löpning på morgonen och något annat kul på kvällen.

Grattis! Hade kanske varit på sin plats att säga. Men det gjorde jag inte. I stället muttrade jag surt att det var tråkigt att höra. Då får jag väl lov att göra klassikern nästa år igen.

– Ja det ska jag också göra, förkunnade kunden. En klassiker för varje barn jag har ska det bli. På raken.

Nej, det tänker jag inte göra. Men kanske är det nu dags för klassiker nummer två. Den första gjorde jag 2006. 37 år gammal. 2010 ser fint ut när man skriver det. Undrar om jag ska sätta målet att klara klassikern på 20 timmar och 10 minuter året till ära?

Jag räknar med att Vätternrundan kommer att ta mellan 10 och 15 timmar. I år har jag som mest cyklat tre timmar i sträck. Det smärtar lite på insidan av knäna efter ett sådant pass. Förmodligen är något fel med sittställningen på min nya cykel. För så känns det inte på min mountainbike. Visserligen sitter jag inte i samma ställning lika länge när jag cyklar mtb – då står jag ju en hel del av tiden.

Men jag kommer att behöva hjälp att hitta den ultimata positionen på cykeln. Vilken tur då att jag köpt cykeln på Cykloteket som erbjuder riktigt bra efterservice. De ska få hjälpa mig att justera in allt som jag vill ha det.

Dags för Vätternrundan igen och en ny cykel införskaffades för ett par veckor sedan. Det blev en billig instegsracer. I ärlighetens namn vet jag inte hur mycket jag kommer att använda den efter Vättern. Bättre att skaffa en billig till att börja med. Nishikis Kriterium blev valet. Ganska basic komponenter men de duger för mig som starter.

Men sadeln var en plåga. Jag har tränat upp mina “sittmuskler” ganska bra genom att jag cyklar till jobbet varje dag. Trodde inte att det skulle göra så ont bara att byta cykel. 30 mil på den sadeln är helt otänkbart. Därför köpte jag en Specialized Avatar idag. Cykloteket har en sadelprovare där jag kunde mäta ut var mina sittben sitter och välja rätt storlek därefter. Vilken skillnad det blev direkt! Nu är det nästan fåtöljkänsla på cykeln!

För första gången har jag läst en artikel som enkelt kan förklara varför bukfettet är farligare än annat fett. Det är Dagens Nyheter som startat en serie om vikt och motion där bloggaren Moa Herngren berättar om sin väg från överviktig soffpotatis till en sju kilo smalare kvinna.

Tydligen ska man också kunna gå ned ett kilo i veckan om man använder en ny metod som är en lightversion av LCHF-metoden (Low carb high fat). Personligen är jag övertygad att det enda som hjälper är att stoppa i sig mindre än vad man gör av med.

En vuxen man behöver cirka 2000 kalorier under en dag för att “bara vara”, d v s genom att leva som vanligt utan att träna eller anstränga sig extra. Själv har jag nästan gjort av med en sådan dagsranson av kalorier varje dag sedan juldagen på mina träningspass.
Enligt http://www.kalorier.info/ motsvarar 3500 kalorier ca 450 gram fett. För att minska i vikt med 450 gram måste man förbränna 3500 mer kalorier än vad man får i sig. Minskar man sitt dagliga intag eller ökar sin dagliga förbrukning med 500 kalorier så förlorar man cirka 450 gram fett under en vecka (500 kalorier gånger sju dagar).
Om förbränningen är konstant även efter så långa och hårda träningspass som jag nu kör borde jag alltså förbruka nästan 4000 kalorier per dag. Nu stämmer ju inte detta riktigt eftersom jag skulle ha gjort av med “vilokalorier” de två timmar jag tränade även om jag inte rört på mig. Men som kompensation behåller jag en högre förbränning resten av dagen efter ett sådant pass. Men i bästa fall bränner jag 1,8 kg fett per vecka genom öka min dagliga kaloriförbrukning med 2000 kalorier.

Jag kompenserar detta genom att dricka en del öl och vin. Annars skulle jag ju snart försvinna!