Hampus klassiker

När jag började cykla hade jag alltid sportdryck i vattenflaskan, Enervits GT-tabletter i ett krångligt rör, några påsar “gel” och ett par energybars med mig. Till och med på kortare turer tog jag sportdryck i flaskan.

Nu när kroppen härdats lite och lärt sig bränna fett (de flesta av oss har fett nog för ett par Vätternrundor i kroppen) klarar jag mig i cirka tre timmar på endast lätt saltat vatten.
Men ska man cykla längre än så behövs extra energi. Och den behöver man ta innan man känner sig tom. Då är det ju för sent och resten av klungan drar ifrån.

Vad äter och dricker man i 45 km/h i en cykelklunga där alla cyklar endast centimeter ifrån varandra?

Jag har lärt mig att de där plaströren som GT-tabletterna levereras i inte är roliga att fippla med i farten. Därför petar jag in några tabletter under cykelbyxan längst ned på låret. Det är enkelt att pilla fram en tablett under resåren i farten. Tabletterna är bra att ha när jag börjar känna mig seg i skallen, och för att motverka kramp eftersom de innehåller salter. En tablett i timmen tar jag under cykellopp.

Sportdryck har jag helt slutat med. Att hela tiden suga i sig söt vätska kan inte vara bra för tänderna. Bättre att äta energin.

För att spara pengar började jag baka egna Runekakor. Ultralöparen Rune Larsson har gjort ett eget recept som han generöst delar med sig av (trots att kakorna nu också säljs i butik). De innehåller bara havregryn, sirap, socker och grädde.
Dessa tog mig runt Vättern förra året utan problem.

Men, det finns ett irriterande problem och det är att när jag tuggat sönder kakan och andfådd ska svälja den är det lätt hänt att jag suger ned några havregryn i luftrören. Att hosta och flåsa är inte så praktiskt om man vill kunna hänga med sin grupp

Så, jag testade Gainomax energy bars under ett 15-milspass. Jag har inte gillat “köpebars” tidigare för de har ofta varit för sega och svårtuggade. Men till min glädje fann jag att dessa smälte lätt i munnen. Yoghurtöverdraget smakade också gott. Kanske något för sött i min smak. Men de mättade bra! Paketen var dock svåröppnade så jag rekommenderar att man föröppnar dessa innan turen.

Så fick jag tipset att prova mandelmassa. Köpte ICAs lilla korv efter att ha klämt på en del. Jag ville ha den mjukaste.
Till min förvåning var mandelmassan perfekt att äta på cykeln. En liten korv innehåller 920 kalorier - till skillnad mot en Gainomax 50-gramsbar som innehåller 170 kalorier.
Jag skar korven mitt itu och åt genom att klämma ut en munsbit i taget. Smidigt, praktiskt och lättätet när det går fort.

Om Gainomaxen var söt så var det förstås inget mot mandelmassan. Socker och mandel + lite konserveringsmedel. Det är allt. Men med vatten i flaskan kan man skölja ur munnen efter att man tuggat klart.

Gainomaxen innehåller Fiberblandning [cikoriarot, akasia], fruktos-glukossirap, yoghurtöverdrag (16%) [socker, kakaosmör, yoghurtpulver av skummjölk, laktos, emulgeringsmedel (sojalecitin), surhetsreglerande medel (citronsyra), aromer], proteinblandning [vassleprotein isolat, sojaprotein], sötade tranbär [tranbär, socker, vegetabilisk olja], havreflingor, rice crisps [rismjöl, vetegluten, vetemalt, socker, dextros, salt], sojaolja, maltodextrin, olivolja, hallon (1,4%) rismjöl, surhetsreglerande medel (citronsyra), aromer, kronmaltextrakt, salt.

Förmodligen är själva näringsinnehållet mer rätt i Gainomaxen än i mandelmassan. Men på cykeln är det energi jag vill ha i första hand. Äta nyttigt kan jag göra när jag kommer hem.

Summa sumarum:
Runekaka: Billigt, kul att baka själv, lätt att variera smakerna men något svåräten.
Gainomax: Förvånansvärt god, lättäten, något söt och svåröppnad.
Mandelmassa: Lättäten, mest energi för pengarna, supersöt.

På halvlånga distanspass tar jag med en sort, men på Vätternrundan kommer jag att behöva ha minst två olika sorters energi för att variera smaken lite. Att tugga mandelmassa i åtta timmar står jag nog inte ut med.

Vad äter och dricker du när du tränar och tävlar?

Vad olika träningspass kan vara! Lördagens snabbrunda på 15 mil gick lätt trots att vi snittade 38,5 i cirka tio mil, varav fyra av dem var över 40 km/h.

Idag körde fyra cyklister till Uppsala. En tur på cirka 17 mil. Vi snittade 30 km/h men jag är mycket tröttare efter det passet. Funderade vad det kan bero på och kom fram till följande:

1. En motvind som gjorde att det kändes som om vi hade fallskärmar hängande på ryggen.
2. Kroppen har inte återhämtat sig än från de tre passen jag gjorde i tisdags.
3. 19 personer är starkare än fyra. Att ta vind så många mil som vi gjorde i dag tär ordentligt.

En rejäl lunch i Uppsala gjorde att jag klarade mig de 8,5 milen hem på bara en flaska vatten. Men det tar onekligen lite tid att komma igång efter att man suttit ett tag och vilat och proppat magen full med mat.

På tal om mat: väl hemma testade jag en Gainomax recovery long distance-dryck. Undrar om det var något fel på den. Trots idogt skakande var innehållet klumpigt. På samma sätt som när jag råkade dricka upp en ett år gammal Gainomax.
Men smaken var det inget fel på trots klumparna! Jag kommer ihåg när jag var liten och bad mamma laga välling med “klimpar” i. Det här var nästan samma sak.
Låt oss se hur den sköter återhämtningen. I helgen ska jag cykla 40 mil till nämligen.

Idag käkade jag egenbakade Runekakor på väg till Uppsala. I helgen ska jag jämföra dessa med att ena dagen äta Gainomax och andra äta mandelmassa. Återkommer om resultatet.

Jag har en brokig historik av sponsring bakom mig.

När jag var tonåring och spelade hockey hade vi två sponsorer. En falukorvsproducent och Gunnels damfrisering. Betalning i natura så att säga. Det var på hockeyfrillans tid ...

När jag startade ett rockband försökte jag ragga sponsorer för att få hjälp att betala instrument, högtalare och turnébuss. Det gick sådär. Vi hette Twilight och jag hittade en butik med samma namn när jag kollade i telefonkatalogen.

Följande dialog utspelades när jag ringde och tiggde pengar.
Jag:
- Hej, hör och häpna men vårt hårdrockband heter samma som ni. Och nu ringer jag med ett erbjudande som kan ta ert varumärke ut i stora världen.

Butiksinnehavaren:
- Sorry, men vi pysslar inte med hårdrock.

- Det gör inget. Men ni kommer att åka snålskjuts på på vårt namn när vi slår igenom. Så jag tänkte att ni kanske vill sponsra oss nu innan vi blivit kända. Det blir lite billigare för er då.

- Nej tack. Vi har inga pengar till sponsring.

- Nej men ni kanske vill sponsra oss med scenkläder? Ni är väl en klädaffär?

- Nej jag tror inte det är en så bra idé.

- Jodå. Vi har era kläder på scen, och så berättar vi var publiken kan köpa dem.

- Skulle inte tro det. Vi säljer bara damunderkläder ...

Vi kanske skulle ha bytt namn till “The Transvetites”?

Tänk om vi och de hade vetat att kort därefter skulle ett amerikanskt band slå igenom där sångaren uppträdde i klänning. Red Hot Chillipeppers. Hade kunnat vara vi! Eller inte.

Som medelålders motionär har jag trott att sponsringstiden är över. Men förra året sponsrade Bianchi mig med en cykel mot att jag bloggade om min satsning på Vätternrundan.
Jag blev så kär i cykeln att jag köpte loss den efter att lånetiden var över.

I år spänner jag bågen hårdare och försöker köra Vätternrundan en timme snabbare än förra året. Och idag fick jag en hel karton med “energy bars”, “protein bars” och återhämtningsdryck från Gainomax. Räknenörd som jag är kollade jag nyfiket hur många kalorier jag fått. 24 700 kcal. Det räcker ungefär tre varv runt Vättern. Om man skulle kunna få kroppen att ta upp all energi trots att den utsätts för hårda påfrestningar. Det gör den inte. Så jag måste lära den att bränna fett ordentligt för att stå pall. Lättare också att ta med fett på kroppen än en massa dryck och energikakor.

Så jag roade mig med att räkna ut hur mycket jag skulle gå upp i vikt om jag smällde i mig hela lådan. Dessa kalorier motsvarar cirka 3,2 kilo fett. Det låter inte så mycket. 19 kilo mat blir 3,2 kilo fett på kroppen.

Nåväl. Jag tänker inte försöka gå upp i vikt innan loppet. Det är jobbigt att släpa på en övervikt. Trots att man är smal har man cirka 40 000 kcal i fett på kroppen. Så jag räknar med att det ska räcka med stoppa i mig några tusen kalorier under Vätternrundan via energikakor, gel och sportdryck.

Men den Gainomax jag fått nu kommer att gå åt innan loppet. Jag kommer att snitta 40 mil i veckan de sista sex veckorna. Det blir mycket energi det. 

10 km/h och pulsen på 80% av max. 1-2 dm blötsnö är ganska tungt att cykla genom.

Vi har skojat om att de som inte dyker upp på träningen när det är dåligt väder är gjorda av socker (smälter av vatten). Dagens träning krävde cyklister av hårt virke.
När jag kom till samlingsplatsen vid Naturhistoriska riksmuseet stod redan fyra andra tappra Fredrikshofvare och väntade. Ledarkollegorna Mic, Jonas och Vilma samt Simon.

Det var jobbigt att bara ta sig de tio kilometerna till samlingspunkten. Glasögonen både immade och snöade igen och erbjöd inte bättre sikt än så här:

När Jonas föreslog fika på Statoilmacken i Lill-Janskogen var vi inte sena att nappa. Skönt att sitta inne och snacka lite cykling. (Att prata om cykling är ju nästan lika roligt som att cykla).

Jag hatar verkligen att kliva ut från värmen med svettiga eller regnvåta kläder. De första fem minuterna efter en fikapaus är inte sköna.
Men när vi fått upp värmen körde Mic och jag lite partempo på Elfvikslandet medan de andra rullade hemåt. Fast rullmotståndet var ju betydligt större än luftmotståndet och det var bara stökigt att få ett cykelspår framför sig i djupsnön. Så att ligga bakom sin parhäst var inte någon fördel direkt.

Naturupplevelsen var lite märklig. Massor av daggmaskar låg på snön. Förmodligen försökte de undvika drukningsdöden genom att ta sig upp ur slasket. Men hur klarar de kylan på ytan?
Det knakade och brakade i skogen när träd och grenar gav vika för tyngden från blötsnön. Som tur var hörde man knaket några sekunder innan grenarna slog i marken och hann bromsa.

Jag hade lite problem att få i rätt växel, och kedjan “rappade” av snön som packats mellan dreven.

Två timmars cykling blev det men inte mer än tre mil. Fast varje tramptag räknas ju! Förutom att bli bättre på att cykla i djup snö fick jag lite pulsträning på köpet. Och styrketräning för benen. Cykeln blev flera kilo tyngre av all snö som fastnade, och att plöja fram i djupsnö med tjocka däck tar på krafterna.

Dessutom tränade jag verkligen rundtramp i två timmar. Bra för muskelminnet vare sig man gör det i 50 km/h eller i 10 km/h.

Och vi hade riktigt roligt trots, eller kanske tack vare det galna vädret.
(Fast när värmen kom tillbaka i tårna var jag sugen att gråta en skvätt. Minnen från plågsam upptining efter barndomens iskalla hockeyträningar dök upp.)

Låt dig inte luras av den “bara” vägen. Där träden skyddade cykelbanan hade vi ibland några meters vila innan vi kom ut i djupsnö igen.

Årets Vasaloppsvecka hade deltagarrekord. 2013 års Vasalopp blev fullt efter bara elva dagar. Vätternrundan blev fulltecknad efter bara sex dagar. Stockholm marathon i sommar är fullt sedan länge. Göteborgsvarvet, som är en av världens största löpartävlingar, svämmar över av deltagare.

Vad beror det på att idrott som tidigare ansågs oglamorös nu lockar så många? Tidigare sågs skidåkare och långdistanslöpare som snoriga och tjuriga enstöringar (tänk Tomas Vassberg och Juha Mieto) men nu skryter chefer i näringslivet som sina bedrifter i maran eller Vasaloppet. Skidåkning är den nya golfen och surdegen.

Hur kommer det sig? Kommer trenden att hålla i sig?

För mig är det ingen trend. Jag har sysslat med konditionsidrott sedan femårsåldern när mamma puttade ut mig på isen bland de stora pojkarna på byns hockeyrink. Men de andra? De som kanske använder dessa lopp som utmaningar för att tygla en fyrtioårskris, kommer de att leta sig vidare om ett par år?

Vad tror du?