Hampus klassiker

När snön slutade yra firade jag första april med att hårdtesta mina nya pedaler.
Jag har ju envisats med att ha samma mountainbikeskor till alla mina cyklar men när mtb:n behövde nya pedaler passade jag på att flytta över de som satt på finracern och sätta på landsvägspedaler på den.

Nu ska väl Vilma, Erik, Mic och alla andra som klagat bli nöjda ...

Jag valde Speedplay dels för att de är dubbelsidiga och fungerar mer likt de spd-pedaler jag är van vid från min mountainbike. Men också för att de erbjuder mer float - det vill säga rörlighet - än de flesta andra pedaler på marknaden.
Ett krånglande knä har visat sig trivas bättre om fötterna kan röra sig mer när jag trampar.

När jag först testade pedalerna hade jag ställt in för mycket rörlighet. Det kändes som att cykla i för stora träskor.

Men efter lite justerande började jag få till det. Dags att provcykla alla backar vi har på norra delen av ön.

Vilken kraft, vilken explosivitet och vilket “schwung” det blev. (Eller var det önsketänkande?)

I den klassiska abborrbacken tog jag i för kung och fosterland.

PANG plötsligt låg jag över ramen och styret. Vad hände?

Kedjan hade gått av och det var mycket nära att familjelyckan gick samma öde till mötes.

Var det de nya skorna med karbonsulor och de nya pedalerna som för första gången lyckades överföra hela min enorma styrka till cykelns drivlina?
Eller var det så att kedjan hade gjort sitt efter cirka 900 mil på cykeln?

Jag väljer att tro på det första. Mycket bättre för självförtroendet som fick sig en ordentlig smäll under passet. Förhoppningsvis rådde syrebrist på ön för jag fick inte i mig tillräckligt genom munnen och näsan – skulle ha behövt andas genom öronen och alla andra kroppsöppningar också – då jag plågade mig uppför backarna eller pressade mig i intervallerna på de platta partierna.

Vilken enorm plåga det är för kroppen att gå från mysiga lågintensiva långpass till högintensiva intervallpass.

Jag ska först erkänna: jag blir ofta irriterad på mina medtrafikanter när jag cyklar till jobbet. Med hög röst uppfostrar jag dem gärna i vilka trafikregler som gäller.
Ringklockan har använts flitigt, men folk har börjat ignorera den. Demonstrativt fortsätter de att gå mitt i cykelbanan. Och bilisterna hör ju inte ens det fjantiga plingandet.

Som tur är finns nu en tuta som pumpas upp med cykelpump och ger en 110 dB hög signal. Ungefär som en lastbilstuta. Tydligen ska en uppumpning räcka till cirka 15 tutningar. Ungefär lagom för en färd mellan hemmet och jobbet.

Incidenten som inträffade i morse hade förmodligen inte hänt om jag hade haft min tuta. En kvinna gick mitt i cykelbanan, jag plingade men hon hörde inte - eller låtsades inte höra. Så jag ropade hallå, men hon fortsatte att ignorera mig. Då vrålade jag vilket fick reaktionen att hon förvånat hoppade till och började springa. Rakt på mig. Men hon var mjuk i kroppen så det gick bra. Jag tog henne med axeln.

En diskret 110-decibelstutning på tio meters håll hade fått henne att fatta lite tidigare hehe.

http://www.deltacycle.com/Airzound-Bike-Horn

Som en typisk tabellbitare och statistiknörd älskar jag all data som mina Garmins ger mig. Puls, hastighet, sträcka, max, min, medel, till och med en karta som visar var jag varit kan jag se när jag för över datan till min dator. (Jo, det heter så. Och datorn är faktiskt den där lådan som många envisas med att kalla hårddisk).

Utan pulsklocka eller cykeldator känner jag mig lite naken och vilsen faktiskt. Så det var med en nyfiken, pirrig och smått skeptisk känsla jag gav mig iväg på veckans första träningspass utan dessa hjälpmedel.

Tröskelintervaller stod på schemat. Med mjölksyratröskel menas den intensitet man kan träna där kroppen precis hinner göra sig av med mjölksyran som bildas. Strax under tröskeln kan man träna länge. Strax över tröskeln hamnar man i en slags “skuld” som gör att när man ackumulerat för mycket mjölksyra så vill kroppen gå ned i intensitet för att slippa smärtan. Ju högre över sin mjölksyratröskel man pressar sig desto snabbare tar man sig mot slutet av vad kroppen mäktar med.

Jag vet att min mjölksyratröskel ligger i spannet 80-85% av min maxpuls. Men hur skulle jag klara av att hamna där utan pulsklocka?

Det gick faktiskt över förväntan. När jag ligger nära tröskeln blir andningen snabbare. Det är inte enkelt att föra ett samtal, utan man kan endast säga korta fraser i taget. Så det var bara att trampa upp till den känslan och hålla sig där nio minuter i taget. Gick andningen ned så pressade jag mig lite till, kände jag syran växa i benen slog jag av lite. Efter ett tag kunde jag ganska exakt anpassa ansträngningen.

Men när jag kom hem fattades något i min rutin. Att få se hur intensivt mitt pass varit, hur långt jag kört och hur många kalorier jag förbrukat brukar vara en trevlig avslutning. Nu hade jag bara mina ansträngda muskler som bevis för att jag utfört passet.

Det har varit en tuff vecka. Säger kroppen. Låren, knäna och ryggen ömmar efter tre ganska tunga pass med tröskelintervaller, styrkeintervaller och snabbdistans. Jag får väl lita till att kroppen känner rätt. För enligt pulsklockan har jag vilat.

Jag brukar anmäla mig endast ett par dagar innan loppen. När jag har känt på dagsformen, kollat väderutsikterna med mera brukar jag bestämma mig. Oftast kan man få tag på startplats till ett lägre pris då också.

2012 är lite speciellt. Dels verkar boomen för långlopp och klassikern hålla i sig. Loppen blir fulla allt tidigare, och det har blivit svårare att göra klipp på Blocket.
I år vill jag inte vara utan startplats i något av klassikerloppen eftersom jag bestämt mig för att göra den en gång till. Sex år efter första gången, men den här gången på tid. Målet är att göra hela under 20 timmar.

Vasaloppet och Vätternrundan var jag redan anmäld till. Men i november anmälde jag mig till Vansbrosimmet och Lidingöloppet. Sjukt lång framförhållning. Och en konstig känlsa.

Igår kom första belöningen. Reflexer från Lidingöloppet. Betyder det att de räknar med att jag tränar för loppet redan nu?
Jag som har fullt upp med att få tiden att räcka till för Vasaloppet och Vätternrundan. Och då har jag inte börjat min simträning ännu. Lidingöloppet är ju avslutningen på klassikern för mig.

Men reflexbandet funkar ju även när man cyklar. Tack Lidingöloppet!

Antingen är jag för varm eller kall. Antingen blir jag våt av regnet eller av svetten. Känns problemen igen?
Att hitta de perfekta cykelkläderna har visat sig svårare än jag trott. Till skillnad mot löpning, där jag oftast är lika varm hela tiden vare sig jag springer uppför eller nedför ställer cyklingen högre krav på min klädsel.

Fartvinden kyler ned betydligt. Om jag cyklar uppför hårt och länge blir jag varm vad jag än har på mig, men på “platten” eller nedför blir det snabbt för kallt nu på hösten.

För täta kläder går bort, men det finns samtidigt inget värre än att ha blivit våt i ett regnväder och behöva frysa i några timmar på cykeln.

I några poster framöver kommer jag att berätta om mina erfarenheter av flera olika cykelkläder.
Men innan dess, håll till godo med en härlig film från klädtillverkaren Rapha som visar att cykling i ruggigt väder kan vara härligt.

Rapha Rides Little Switzerland from RAPHA on Vimeo.