cover-liten

Hampus klassiker


Måndag, Mars 20, 2017

Ingen koll på Keps Cup

Min cykelkompis brukar säga att jag är som en tjej när det gäller cykling. Han hävdar att tjejer inte har någon känsla för de små detaljerna som är så viktiga i hans ögon. Hans fru kan exempelvis inte känna om sadeln pekar snett en hel centimeter medan hans prinsessa-på-ärten-rumpa direkt upptäcker att något är fel.


Foto: Åsa Larsson

Det var premiär för Keps Cup i helgen. Redan under lördagen var vi ett gäng som cyklade dit längs Roslagsleden för att reka banan. Det blev fyra timmar kvalitetscykling på bitvis utmanande stigar. Kanske inte den bästa uppladdningen för benen att köra hårt dagen innan tävling, men det är ju bara på skoj så inte hela världen om det inte funkar.

Jag tyckte inte att det gick sådär jättebra på rekognoseringsuren. Bland annat ”bottnade” jag totalt i ett drop så det tjongade till ordentligt i fälgen. Trodde den skulle spricka.

Jag var dessuton besviken efter tävlingen igår. Inte på benen och tiden för jag lyckades nästan matcha min bästa varvtid på banan från 2015, och jag körde på nästan samma totaltid som förra året.

Det var mer känslan som felade. Dålig tajming och fumligt över de tekniska pafrterna. Funderade på om gummit torkat i bakdäcket för grepp och fäste fanns inte alls när jag behövde det uppför. Dessutom kändes det inte alls bra nedför.

Jag fick kämpa ordentligt för att hänga på i den stötiga utförslöpan som vad jag förstår är en del av Täbys endurobana.
Det kändes som att hela jag skulle skaka sönder. Glasögonen höll på att trilla av och hjälmen åkte på sniskan så jag kände mig som värsta nybörjaren. Ändå blev det tio meter lucka varje gång vi körde ned.

Keps Cup är för övrigt en jättekul tävling där nybörjare samsas på banan med världseliten. På uppvärmningen cyklade jag bakom en kvinna som stegrade cykeln i en uppförsbacke och ramlade baklänges på rygg.

– Gick det bra?
– Jadå! Jag känner mig bara totalt förnedrad.

Den förnedringen fick jag själv känna på i starten. Första varvet blir det alltid stopp i den branta tekniska backen. Rötter, stenar och klippor ska bestigas.
När alla klev av och började gå lyckades jag inte klicka loss pedalen. Första passet med sommarskorna och nya pedaler så det var ett ovant hårt knix som behövdes för att få loss foten. Jag föll som en fura mitt i trängseln. Inget annat än själen gjorde dock illa sig.

Brydde mig inte om att tvätta cykeln i går när jag kom hem men i morse när jag skulle ta den till jobbet tänkte jag att jag nog borde justera bakdämparens retur lite.  Kanske var det orsaken till att cykeln kändes stötig och svårhanterad? Det är ju alltid bra att kunna skylla på materialet.

Det var ju det här med att känna de små detaljerna …

Min bakdämpare rör sig inte ur fläcken! Jag körde Keps Cup med helt stel bakdämpare, en så kallad hard tail.
Inte undra på att det kändes stötigt och otajmat nedför. I stället för att niga sig över stock och sten bockade den med framdämparen och slog bakut med bakhjulet som en bångstyrig hingst.

Även uppför påverkas man då bakdäcket inte ligger an mot marken på samma sätt.

Skönt! Det kanske betyder att all teknik inte är helt bortblåst efter vintern.

FörfattarePeter Hampus i • Cykling
(1) Kommentarer | Permalink

Tisdag, Januari 10, 2017

Årets roligaste cykelvideo

Kolla in de här killarnas försök att få loss sin cykel. Jag dööööör! Lyssna framför allt på slutkommentaren ...

 

 

FörfattarePeter Hampus i • CyklingFilm
(1) Kommentarer | Permalink

Lördag, Januari 07, 2017

Ännu ett galet lopp i kalendern

"Nej! Det är ju helt omänskligt! Jag tänker inte följa med."

Det är bara en av de negativa kommentarer jag fått när jag försökt locka cykelkompisar till årets stora utmaning.

1 045 mil blev det 2016. Trots en period av sjukdom mitt under säsongen blev det bara sex mil mindre än mitt rekordår 2015.

2016 började rätt bra tävlingsmässigt. Jag låg topp tio i keps cup i min åldersgrupp, men struntade i de sista tävlingarna vilket så klart gjorde att jag halkade ned i resultatlistan.

Sedan blev det mest skrutt av hela säsongen. Jag bröt en tävling på grund av materialfel och åt baltiska hallon som gav mig magsjukan från helvetet. Två gånger dessutom. Inte visste jag att det var hallonen som var problemet så när jag tillfrisknade firade jag det med en hallonsmoothie.
Fy satan vad dåligt jag mådde i två veckor.

Men under 2017 har jag tre mål uppsatta:

1. Köra Siljan och Orsasjön runt under fyra timmar. 16 mil långt innebär ett snitt på minst 40 km/h. Det borde gå eftersom jag kommer att cykla med snabba och starka masgruppen.

2. Köra Jotunheimen Rundt under 15 timmar. Folk som kört loppet säger att man ska vara glad om man över huvud taget kommer i mål. 43 mil och 4 600 höjdmeter. I ett sträck. Eller, ett par obligatoriska femminutersstopp finns längs vägen så lite vila blir det ju. Starten går klockan 21:20 så det kommer att bli en del mörkercykling över fjällen. Det kan vara 20 grader varmt nere i dalarna men nollgradigt uppe på fjälltopparna så klädseln blir en utmaning. Lite norskt regn eller snö på det så kommer det här loppet att kunna bli ett äventyr, ren misär, eller helt underbart roligt. (Fast inte roligt på norska där det ju betyder lugnt.)

 

Kolla in banprofilen. Nedförskörningen från Sognefjellshytta som ligger på över 1400 meters höjd ser ju ut som ett lodrätt fall. Inte konstigt att man lätt kommer upp i 90 km/h där. Trist om man skulle komma på att man glömt något på toppen när man cyklat ned. Att behöva göra en vändning som efter den underbara nedförskörningen på Skottland runt är ju inte kul.

3. Köra Cykelvasan under tre timmar. 3.07 är min snabbaste tid hittills så jag behöver cykla nästan en minut snabbare per mil för att fixa det. Omöjligt? Nej det finns ju folk som klarar det så omöjligt kan det ju inte vara. Inte för mänskligheten i alla fall men kanske för mig.

Det är en månad mellan varje lopp. Det kommer bli svårt att tajma in toppform till alla tre. Så jag kommer att sikta på att vara toppad till Siljan runt och Cykelvasan. 15 timmars cykling kommer ju innebära mer lågintensivt arbete så där behöver jag inte vara toppad på samma sätt.

Det som blir jobbigt är att seeda mig fram till en bra startposition i Cykelvasan. Jag behöver köra några långlopp och prestera bra där för att hamna i åtminstone startled två. Jag antar att min tid från 2015 inte gäller som seedning?
Vilka lopp ska jag välja? De jag placerat mig bäst i ligger i södra Sverige så kanske blir det återbesök där. Rent formmässigt blir det största utmaningen. Antingen får jag se till att vara så otroligt vältränad att jag kan prestera bra i Långloppscupen utan att behöva köra en formtoppning för något av loppen, eller så får jag tänka igenom mitt träningsprogram ordentligt för att lyckas få till peakar vid rätt tillfällen. Jag lutar åt det första.

I nästa inlägg kommer jag att berätta hur jag tänker lägga upp min träning.

FörfattarePeter Hampus i • CyklingFilmTräning
(0) Kommentarer | Permalink

Tisdag, Januari 03, 2017

Nytt år, ny klubb och nya mål

Jag har efter att ha varit hangaround äntligen blivit upptagen som fullvärdig medlem i den mytomspunna klubben. Efter en initieringsrit får jag nu bära den rätta västen.

Jag minns fortfarande min första kontakt med Gåshaga Boys. Min kollega räckte över sin telefon och sa: ”Här Peter är en kille du måste prata cykling med.”

Killen i telefonen sa att min kollega tjatat en massa om mig och mitt cyklande och att jag väl kunde hänga på dem någon morgon eftersom jag också bor på Lidingö.
Han frågade också vad jag hade för mål med min träning. Jag sa att jag skulle cykla Vätternrundan om ett halvår.

– Om du tränar med mig garanterar jag att du förbättrar din tid runt Vättern med en timme, sa han självsäkert.
– Men hur kan du säga så? Jag kanske redan cyklat runt Vättern på sju timmar.
– Ja, då blir det sex timmar nästa gång.

Han förvarnade mig också om att jag skulle bli noggrant inspekterad om jag dök upp på deras träning. Så att jag var rätt klädd och inte hade några löjliga motionärsprylar på min cykel.
–Vad räknas som motionärsprylar?
– Vet du inte ens det är det ingen idé att du kommer, svarade han.

Stänkskärmar insåg jag själv att jag nog inte borde ha på cykeln om jag skulle köra med dem. Men hur var det med ringklockan? Lampan som jag lät sitta på av lathet även om det inte var mörkt? Den stora vattenflaskan?

Jag körde aldrig med dem det året utan ledde i stället en grupp från Fredrikshof runt Vättern under nio timmar.
Gåshagapojkarna dök dock upp på våra träningar ibland och de är tvärt emot Fredrikshof kan man säga. Det räckte med en eller två cyklister från Gåshaga Boys för att köra sönder en Hofvet-träning fullständigt.

På gott och ont är Fredrikshof en utmärkt skola för Vätternrundan. Snygga raka led, jämn fart, hålla igen i backarna, ropa lucka om det behövs och så vidare. I Gåshaga Boys är de enda som skulle ropa lucka de som skapat den. ”Vi har fått en lucka! Nu jävlar kör vi!” Tvåpar som det kallas när man cyklar i två led tror jag inte Gåshaga Boys hört talas om. Belgisk kedja körs på ett eget sätt – trots att en belgare är med i gänget. I stället för att rulla runt och dela på dragjobbet brukar den som är starkast dra tills han storknar och då får någon annan ta över – om det finns någon kvar där bakom.

Allt mer utvecklades våra Hofvetträningar åt det hållet. När vi gick från Sub 9 till Sub 8 och senare 7+ gick vi från ”alla ska med” till ”om alla är med hela vägen har vi kört för långsamt.” Vi passade nog inte in så bra i stora homogena Hofvet utan kallades ofta för ADHD-sektionen, eller tourettesgänget.

Det gjorde att jag nog passade bättre tillsammans med Gåshaga Boys än med Hofvet, och jag började så småningom cykla allt mer med dem. Ett jäkligt trevlig gäng med många färgstarka individer. Ett gäng cyklister där det obönhörligt visar sig om man slarvat med träningen. Varje pass är som en tävling. Ryckigt, fartfyllt, jobbigt och alldeles underbart.


Min fru, sa vid något tillfälle: ”Peter, tror du verkligen att du passar ihop med de där? Du som är så barnslig och icke-PK.  Inte vill väl de ha en pajas med i klubben?”
Nej, det är väl förmodligen därför jag tvingats vara hang around eller prospect så länge. En sådan seriös grupp cyklister som Gåshaga Boys har ju ett rykte att tänka på.

Men på senaste årsmötet blev jag fullvärdig medlem. En rosa rookie till att börja med visserligen. Jag och Alex togs upp i gemenskapen efter en lång och förnedrande initieringsrit. Tyvärr kan jag inte berätta något om den här i bloggen då vi alla är edsvurna till tystnad.

Däremot kan jag berätta att jag har börjat smida planer för 2017 och redan anmält mig till ett lopp som jag med skräckblandad förtjusning sneglat på en tid. Det kommer att innebära mycket mer tid på landsvägscykeln och träningen börjar nu efter en tids vila över jul och nyår.
Mer detaljer om vad jag har i kikarn kommer i nästa blogginlägg.

FörfattarePeter Hampus i
(1) Kommentarer | Permalink

Torsdag, November 10, 2016

Lycrafjanten och buffeln

Gårdagens snöoväder tog fram det goda i människorna. Men jag träffade en trumpen man.

Det blev ett bra träningspass på cykeln i går morse. Fyra decimeter snö att ta sig igenom stundtals.
Benstyrka och balans sattes på prov och det var faktiskt en kul utmaning att ta sig fram. Jag behövde bara leda cykeln cirka 100 meter på den 15 kilometer långa vägen till jobbet.

Från mitt kontor såg jag under dagen hur Essingeleden stängdes av och det kom ytterligare någon decimeter snö. Det skulle bli en spännande färd hem igen.


Stillastående lastbilar på Essingeleden gjorde att all trafik stängdes av i norrgående riktning.

På väg hem hade cyklister och fotgängare plattat till en liten stig på gång- och cykelbanan. Människor som givit upp tron på kollektivtrafiken eller lämnat sin bil på jobbets parkering gick i långa led.
Det gick riktigt bra att rulla på stigen och alla jag mötte tog ett steg åt sidan när jag kom. De jag körde ikapp behövde jag påkalla lite uppmärksamhet från då de flesta hade både mössa och luva som skydd mot snöyran. Men de flesta log och önskade mig lycka till på min fortsatta färd. Jag log tillbaka och tackade snällt för att jag fick fri passage. En pappa med barnvagn körde till och med ut vagnen i djupsnön och jag sa att det hade han inte behövt göra, jag kunde vänta bakom honom tills vi kom fram till ett bredare ställe. Men han skrattade bara och manade på mig.

Inne i Hagaparken mötte jag dock Sveriges motsvarighet till Donald Trump. En storväxt man – både på bredden och längden – gick framåtlutad med raska steg mot mig. Nu i efterhand är jag inte direkt stolt över mig själv. Jag ger mig sjutton på att jag dessutom kommer att stöta på honom igen vid ett olämpligt tillfälle. Kanske är han tandläkare? Eller kommer vi att träffas i affärssammanhang och fortsätta vår diskussion?

Jag anade redan på håll att han inte tänkte flytta sig från stigen. Jag kan ju inte begära att folk ska kliva rakt ut i en halvmeter djup snö, men de jag mött tidigare har gått åt sidan så pass att jag kunnat smita förbi trots mitt breda styre.

Den här personen stirrade stint på mig när vi närmade oss varandra. Jag stirrade tillbaka. Ett slags chickenrace i djupsnö.
Till slut stod vi öga mot öga. Hans fötter precis framför mitt framhjul.

– Flytta på dig! snäste han.
– Varför då? (Jag försökte se snäll och glad ut)
– Du ska leda cykeln!
– Varför då?
– Men det fattar du väl, det är ju trångt ser du väl!
– Så du kan inte ta ett litet steg åt sidan?
– Men kliv av cykeln! Jävla lycrafjant!
– Keps-redneck!
– Haha vad mogen du är. Kunde du inte komma på något bättre? Jävla idiot!
– Ska du säga. Lata fetto.

Efteråt tyckte jag lite synd om honom. Och skämdes över att jag dragits med i den löjliga ordväxlingen. Han var nog bara ledsen för att han tvingats lämna sin stora SUV i en snödriva och ge sig ut i den riktiga världen helt sårbar och oskyddad.

FörfattarePeter Hampus i
(0) Kommentarer | Permalink

Sidan 1 av 68 sidor  1 2 3 >  Sista >