cover-liten

Hampus klassiker


Måndag, Augusti 18, 2014

Cykelvasan utan kedja

Hur funkar en uppladdning med i stort sett bara LSD? Förra året höll jag ju en intensitet på 94% av max hela loppet.


En annan typ av LSD som nog gör resan mellan Sälen och Mora mer psykadelisk än om man är riktigt trött.

Den här sommaren har skiljt sig en hel del från förra. Inga brutna ben i kroppen. Ingen snabbsatsning på Vätternrundan. Inte heller två veckors sangriadrickande i Spanien.

I stället har jag cyklat 120 mil på låg puls. Så LSD-träning har jag fått så det räcker. (LSD är inte knark i det här fallet utan Long Slow Distance).

Därför var det spännande att se hur årets Cykelvasan skulle skilja sig från förra då jag klappade igenom ganska rejält efter 60 km. Jag var ett levande rundningsmärke i spåret.

Lite besviken var jag över att mina kompisar stod i startled 2 medan jag fick trängas i led 3. Men jag har inte varit bättre än så i sommar så jag stod där jag förtjänade.

Två och en halv minuts väntan efter att startskottet smällt av innan vi fick passera startlinjen gjorde att jag var en bra bit efter Joakim och Henrik redan vid starten. Men jag stressade inte upp mig utan höll igen lite i första backen. Körde ändå om cirka 50 personer uppför.

Därefter kommer ett par mils cykling på bred grusväg med svagt nedförslut. Det går fort och det är ganska dumt att försöka ta placeringar där. Det går nämligen långa sträckor i 45 km/h och att ge sig ut i den fartvinden för att dra om klungan tär bara onödigt på krafterna. Jag väntade i stället till de lite mer slingriga partierna med att hoppa från klunga till klunga. Okej, om det kom ett snabbare "tåg" bakifrån hängde jag naturligtvis på det.

Pulsen var mycket mer kontrollerad nu jämfört med förra året då det kändes som att jag konstant hyperventlierade. Faktum var att det aldrig blev särskilt jobbigt. Efter en timme kom jag på att jag inte ätit eller druckit något. Svepte en halv flaska av min hemmagjorda gel trots att jag inte kände att jag var i behov av energi.

Regnet hade gjort banan riktigt rolig. Leriga partier fick till och med Cykelvasan att kännas som riktig mtb. Sakta men säkert avancerade jag mellan grupperna. Jag körde med taktiken att jag inte skulle vara så dragvillig som jag brukar. I stället fick de andra göra jobbet så passade jag på att brygga över till framförvarande klunga när det var min tur att dra. 

Under hela loppet lyckades jag hålla mig inom min komfortzon och med ett par mil kvar började jag förbereda mig för en spurt i den klungan jag körde. Även om man inte har något med själva tätgruppen att göra är det ju roligt att leka tävling i den grupp man kör i.

Jag stod emot lusten att hjälpa till och dra. I stället passade jag på att elakt spurta mellan min klunga och framförvarande när jag hade chansen. I bästa fall släppte någon av de bakomvarande cyklisterna och jag skulle slippa dem i spurten.

Somliga cyklister bar sig lite märkligt åt. Gick ideligen på hjul, eller vinglade och var allmänt jobbiga att cykla nära. Inte täppte de luckor heller utan jag tvingades flera gånger gå om och täppa igen för att inte täten av klungan skulle segla iväg. Dessa jobbskåp blev jag av med genom att själv släppa en lucka genom att låtsas pilla med något så det inte skulle se så misstänkt ut. Därefter spurtade jag 20-50 meter och vips så hade de släppt hehe.


Lerinpackning ingick i årets Cykelvasa.

Men min elakhet straffade sig. När det gick som bäst och vi bara var fyra starka kvar i gruppen ökade min kadens misstänkt mycket. Kedjan hade gått av och sprätt iväg långt bakom cykeln.

– Äh det är ju bara tre kilometer kvar och mest nedför. Jag sparkar mig i mål för det tar ju säkert lika lång tid att sätta på kedjan igen.

Eh, hur tänkte jag där? Det är inte alls bara nedför sista tre kilometerna. En del småbackar, massor av gräs och annat segt att sparka sig igenom. Den enda ljuspunkten var att jag tydligen blev publikens idol. Jösses vad hejarop jag fick när jag med höger fot iklickad i vänster pedal sparkade mig fram som om cykeln var en sparkstötting på vintern. När jag krampade i högerbenet och försökte byta ben upptäckte jag att balansen skiljer sig en del mellan höger och vänster ben. Jag vinglade iväg som en full bäver rakt in i ett staket. Så det var bara att krampande fortsätta kickandet hela vägen över mållinjen med samma ben hela tiden.

Jag uppskattar att jag tappade tio minuter på kedjebrottet. Klockan stannade på 3:16 när jag passerade mållinjen. Typiskt! Jag hade kunnat få till en riktigt bra tid. Men, materialet är en del av sporten och inget att skylla på egentligen. Att kedjan gick av berodde nog på att jag fick en så kallad chain-suck i geggamojan. Kedjan trasslade ihop sig och gick in bakvägen i framdrevet. Jag tvingades ta till ganska mycket våld för att få loss den. Det straffade sig senare.

Men vilket kul lopp Cykelvasan ändå är! Det är en skön blandning av landsvägscykling och mountainbike eftersom det är en hel del klungkörning.

Och LSD är verkligen grejen! Nu ska jag skära bort ändå mer av den mellanhårda distansträningen och köra lugnt eller stenhårt i stället.

FörfattarePeter Hampus i
(1) Kommentarer | Permalink

Onsdag, Augusti 13, 2014

Aldrig mer Reynoldshjul

Jag har inte kunnat använda mina högprofilhjul på hela sommaren. Så nästa gång jag ska köpa hjul till min cykel blir det inte Reyndolds i alla fall.

Jag gillade verkligen känslan i min Bianchi Infinito. Mjuk och följsam, men ändå kvick och pigg.
Men det var inte förrän jag satte på originalhjulen igen – Fulcrum raring 5 – som jag insåg att det var kolfiberhjulen som stod för 80% av känslan i cykeln.

Med Fulcrumhjulen blev Bianchin stötig och obekväm medan mina Reynolds Assault gjorde den till en helt annan cykel.

Så klart ville jag använda Reynoldshjulen på min nya BMC Granfondo också. Men icke!
Att konvertera mellan Campagnolo och Shimano ska egentligen vara ganska enkelt. En ny hub och en annan axelände samt en omriktning av hjulet är det enda som behövs.

Men Reynolds har inte kunnat leverera delarna. Sedan i april har jag väntat. Reynolds i Danmark verkar mest sova eller vara på semester, Reynolds i Sverige verkar inte kunna/vilja få kontakt med Reynolds internationellt, och Reynolds internationellt verkar bara strunta i sina kunder.

I augusti kom äntligen delarna och Nordic Cycling som skulle hjälpa mig med konverteringen fick inte av huben. Den hade ärgat fast vilket fick till följd att de drog sönder bakaxeln.

– Vi har haft en del problem med Reynoldshjul som verkar vara väldigt känsliga för fukt, meddelade mekanikern.

Samtidigt varnade han för att jag nog inte kommer att få se bakhjulet under den här säsongen. Reyndolds – liksom många andra leverantörer – tycker inte om att hantera reklamationer.

Nej, Reynolds verkar inte tycka om att hantera beställningar heller. Så, trots att jag gillat att cykla på hjulen kommer jag inte att köpa några fler från Reynolds i alla fall. (Jag har ju några cyklar till som skulle vilja ha finhjul men de får i så fall ett annat märke.)

De DT Swiss R-1650 Tubeless Spline som sitter på min BMC är jag mycket nöjd med. Jösses vad stryk de fått i år. Först gatstenskörning på Flandern runt i upp till 50 km/h. Sedan Skottland runt på vägar som får långloppen i mtb att i många fall vara skonsammare mot hjulen. Men de är fortfarande helt raka. Och mycket sköna att köra med.

FörfattarePeter Hampus i • CyklingPrylar
(3) Kommentarer | Permalink

Fredag, Augusti 08, 2014

Nytt test av Castelli Gabba

Gårdagens åksskur följdes av ett par timmar ihållande regn. Perfekt läge att testa kläder.

Jag har tidigare skrivit om Castellis Gabba-tröja som är vindskyddande och vattenavvisande. Bar den på Vätternrundan där det under natten kom några skurar och den fungerade perfekt.

Men hur står den sig i ihållande regn?

14 grader varmt i går och ett ganska kraftigt regn gjorde att jag under de två milen jag har till jobbet fick chansen att testa både Castellis vattenavvisande byxor och tröja. De är täckta med små nanopartiklar av silikon som ska göra att vattnet rinner av dem utan att få fäste.

Nanotekniken verkar inte ha hållit att tvättas två gånger för tröjan sög åt sig vatten ganska snabbt. Byxorna som kördes för första gången hade dock effekten av att regndropparna bildade små pärlor som låg utanpå tyget.

Nu var det ett varmt regn som kom, men att vara våt kyler ned kroppen ganska snabbt, framför allt i fartvinden när man cyklar.
Därför är vindskyddet i tröjan kanon, och den flossade insidan på byxorna gjorde det varmt och skönt.

Våt blev jag, och det får man ju oftast räkna med att man blir, antingen av svett eller av själva regnvattnet. Men jag höll  mig lagom varm och det är ju huvudsaken. Att koka innanför kläderna, eller frysa så man skakar på grund av att de är för tunna har jag gjort tillräckligt många gånger.

Ska testa om igen vid lägre temperatur, och samtidigt göra ett torrväderstest för att se hur varma de är när det inte regnar.

castelli gabba

Tydliga fläckar på insidan av tröjan från svett under armarna och vattensprut på ryggen. Till tröjans försvar ska jag tillägga att jag hade ryggsäck på så andningsförmågan runt axlar och armhålor var obefintlig.

FörfattarePeter Hampus i • BilderCyklingPrylar
(0) Kommentarer | Permalink

Vilka tokdårar!

Kolla in den här filmen när två skateboarders rejsar mot cyklister i Alperna. Sjukt!

Watch more Racing videos on Frequency
FörfattarePeter Hampus i
(0) Kommentarer | Permalink

Lördag, Augusti 02, 2014

Stjärtsmörjning i teve –  The Higlands, Glens and Western Isles dag 5

Undrar om BBC verkligen kan sända något av det de filmade där vi svenskar visas i rutan?

Jag skrattade gott åt att Ari släppte sig högt och ljudligt när Janne intervjuades, och dessutom sa:
– Oj, hörde du? En groda!
Men kanske är det jag som tar priset ändå. Jag har ju inte cyklat särskilt långa turer i år, så sista etappen på 33 mil skrämmer mig lite. Inte vad gäller orken, utan mer hur rumpan ska må efter att först ha nötts i 97 mil och sedan få avsluta med en svettig 33-milare.
Så jag blir överlycklig när BBC stannar och intervjuar Janne när vi lämnar staden där vi sovit. Ett underbart bed and breakfast förresten där det gamla paret dukat upp en fin frukost åt oss som vi smaskar i oss kl 05.30 på morgonen. Det kommer ju att bli en lång dag och vi vill verkligen komma i mål innan 23:45 då maxtiden går ut.

Nåväl. BBC intervjuar Janne om dagens utmaning och jag passar på att rycka åt mig burken med Assos stjärtsalva som jag lagt i deras bil.
Klockan är strax efter sex på morgonen så ingen ser nog att jag tar av cykeltröjan och drar ned cykelbyxorna där på trottoaren och smetar in röven riktigt ordentligt.

Nänä! Ingen ser …
Intervjun avbryts raskt och reporten springer fram till mig och filmar där jag står med brallorna i knävecken.
– Peter, vad handlar det här om? frågar han och jag försöker förklara vikten av att ha en välsmord rumpa när man ska cykla långt.

Under tiden som jag blir intervjuad klär jag på mig och finner mig stående med bara hängselbyxor på och båda händerna kladdiga av  chamoiskräm. Var ska jag göra av överskottet? Jo nu vet jag! Bröstvårtorna känns ju faktiskt lite ömma. Så medan jag pratar står jag i vad som i den inzomade bilden nog liknar en Borat-dräkt och gnider mina bröstvårtor.  Sexuellt svältfödda skotska kvinnor kommer att gå ned i brygga när de ser det. Eller inte.

assosnäsa

Ari inte bara dubbeldoppar i Assosburken, han smörjer därefter in näsan med samma salva.

Det här är veckans lättaste dag. Från tisdagens trötta energilösa cykling har jag bara blivit piggare. Janne var stark som en oxe i tisdags. I dag har han problem med hotspots i fötterna så jag får chansen att betala tillbaka för dragarbetet han utförde då.

hotspots

Att vi ska fixa hela distansen tvivlar jag inte på. Inte ens när min ena speedplaypedal hotar att ramla av. Det är bara 15 mil kvar då och det fixar jag med enbenstramp om det skulle behövas. Det visar sig bara vara fjäderbrickan som lossnat och är lätt åtgärdat. Men det måste ha varit den som spökade redan i går när jag gjorde SPD-vurpan. Det måste ha varit så. Måste.

loch ness

Kisspaus vid Loch Ness. Inte ens det där blottade odjuret kunde locka fram "Nessie".

stigning

Dagens stora utmaning. En stigning halvvägs in i 33-milaturen som tar cirka 1-2 timmar.

uppladdning

Ari laddar i den 30-gradiga värmen inför stigningen.

jesustittar

Vi har en sista färja att passa men den går var tjugonde minut så det är ingen panik. Men när jag får förningsjobbet med 13 kilometer kvar och vi kör om vår sjätte konkurrent för dagen drar jag på lite extra. Det vore ju synd om vi missar färjan med någon minut för att vi slöcyklat.
Sista milen till färjan går i närmare 40 km/h och BBC undrar vad vi håller på med. 126 mil cyklade och vi rejsar på det där viset.
Ari frågar om det var viktigt för mig att dra om den där sista konkurrenten, och om jag nu när jag fått rejsa lite kan tänka mig att ta det något lugnare på andra sidan sundet. För fisken han åt till lunch har åkt hiss upp och ned i halsen sedan jag tog över dragjobbet. Förlåt!

kram

Det är inte alls det pompa och ståt jag förväntat mig när vi går i mål. Faktum är att vi först inte hittar målet, en pub på Ardrossans huvudgata där gosigt svettiga cyklister belönar sig med öl.

Jag känner mig pigg och hade gärna cyklat mer, så sista biten in mot mål försöker jag verkligen njuta av nuet.

När vi ser BBC-teamet beredda med kamerorna framför puben sträcker vi armarna i skyn och vrålar av glädje! 130 mil på fyra och ett halv dygn! En prestation jag först inte fattade hur jobbig den skulle kunna vara, och därefter bara njutit av varenda meter.

tack

Att vingla till och falla framför kameran med händerna ovanför huvudet skulle verkligen sätta pricken över i:t på vår pajasliknande sejour på brittisk teve, men det slipper vi bjuda på.

Arrangören godkänner våra stämpelkort trots att vi kommit för sent till vissa kontroller och missat en. Eftersom vi inte tjänat någon sträcka på vår felcykling spelar det ingen roll. Jag har alltså genomfört min första ”100-milare” och funderar på om jag kanske – väldigt mycket kanske – ska utnyttja det till att få förtur till Paris-Brest-Paris.

Avslutningen blir en hamburgare och en öl på puben innan barnen skjutsas till ett närliggande bed and breakfast. Jag och Nina får inte plats där utan sover i bilen på stranden. Vilken jäkla natt! Oduschad och lite stel i kroppen efter en hel veckas cykling knöcklar jag in mig i en bil för några timmars sömn …

Så jag avslutar den här resan på ett nästan lika oglamoröst och obekvämt sätt som ”riktiga” randonneurer som sover i diken eller i skåpen för vatten och luft på bensinmackar.

Är jag en randonneur nu? Jag har åtministone visat att jag inte bara kan cykla långt utan också njuter av det. Och att det går att genomföra ett sådant här lopp utan att ha en massa packning på cykeln och lukta piss.

Strava:

FörfattarePeter Hampus i • BilderCykling
(0) Kommentarer | Permalink

Sidan 1 av 60 sidor  1 2 3 >  Sista >