cover-liten

Hampus klassiker


Tisdag, September 16, 2014

Hur tänkte de här?

Att tjejer inte får lika mycket uppmärksamhet i media inom vare sig cykel eller andra sporter är väl allmänt känt. Jag hoppas att det inte är av uppmärksamhetstörst det Colombianska damcykellaget klär sig som de gör.

Denna bild på Twitter visar en minst sagt märklig tävlingsdress.

Jag förvånas då och då över hur framför allt kvinnliga idrottare klär sig. På Stockholm Triathlon visade de brasilianska tjejerna mycket mera rumpa än flera av de andra nationaliteterna. Friidrottstjejer visar mer hud än männen. Är det för att få mer uppmärksamhet?

FörfattarePeter Hampus i
(2) Kommentarer | Permalink

Bye bye rullpass

Måste skaffa tröjan med texten på ryggen: "Jag har just tränat och bara rullar lite" eller "Detta är ett rullpass". Eller helt enkelt: "Kör du om mig dödar jag dig".
 

Klubbens ordförande brukar säga att det är ok att bli omcyklad men inte ifråncyklad och den devisen lever jag också efter när jag pendlar. Det kan ju hända att man inte är beredd och så piper någon om. Men att släppa den personens bakhjul ur sikte är en synd.

Igår kom en mamil om mig på Lidingöbron. Först tänkte jag: "Jaja jag var inte beredd. Du får åka".

Men det gick ju så klart inte. Trots att jag just kört ett hårt crossfitpass och hade min cx med extremt lågt däcktryck, och dessutom inte hade någon vajer till framväxeln = bara lillklingan tillgänglig var jag så klart tvungen att hänga på.
Bye bye rullpass för att få ur syran ur kroppen. Han ville rejsa och körde ryckigt som satan. Efter att ha varit nära att gå på hans bakhjul flera gånger när han nitade funderade jag allvarligt på att köra honom av vägen för att få slut på eländet.

När jag till slut gled om sa jag: "Jag bara rullar ur mjölksyran ur benen lite. Ursäkta att jag bara drog lite grann" Mohahaha.

Skönt att vara igång med crossfiten igen för övrigt. Den sabbar resten av veckan på grund av den sjuka träningsvärken jag alltid drar på mig. Men det är ju så skönt att få lida lite ...

FörfattarePeter Hampus i
(0) Kommentarer | Permalink

Lördag, September 06, 2014

Träningsresa i Italien i oktober


Sug det sista ur sommarformen!  Skönt klimat, vacker miljö, god mat och det italienska ljuva livet!.

Tema Toscana har anlitat mig för att leda en träningsresa i det vackra nordvästra Toscana i mitten av oktober.

Vi kommer att cykla i det böljande vacka toskanska landskapet och bo på ett träningshotell med spa och vacker strand. I resan ingår frukostbuffé och middagar, hyra av cykel, flyg och transfer.

Datum: 15-19 oktober 2014

Pris 8500 kr vid bokning före 12/9. Därefter 9500 kr


 

Detta ingår:

  • Flyg t/r Stockholm-Rom.
  • All transfer.
  • Hyra av cykel.
  • Träningsledare.
  • Besök hos cykeltillverkaren
  • Tommasini (www.tommasini.it)
  • 4 nätter del i dubbelrum på
  • Resort & Spa Riva del Sole.
  • 4 rikliga frukostbufféer.
  • 4 middagar inkl mineralvatten.
  • Olivoljeprovning på lantgård.
  • Strandservice och inträde till
  • hotellets Spa med söt- och saltvattenspooler,
  • bubbelpool, bastu,
  • turkisk bastu, gym och soldäck.
  • Gratis Wi-Fi.

Bokas hos Tema Toscana:
08-23 34 50
info@tematoscana.se

FörfattarePeter Hampus i
(0) Kommentarer | Permalink

Måndag, Augusti 18, 2014

Cykelvasan utan kedja

Hur funkar en uppladdning med i stort sett bara LSD? Förra året höll jag ju en intensitet på 94% av max hela loppet.


En annan typ av LSD som nog gör resan mellan Sälen och Mora mer psykadelisk än om man är riktigt trött.

Den här sommaren har skiljt sig en hel del från förra. Inga brutna ben i kroppen. Ingen snabbsatsning på Vätternrundan. Inte heller två veckors sangriadrickande i Spanien.

I stället har jag cyklat 120 mil på låg puls. Så LSD-träning har jag fått så det räcker. (LSD är inte knark i det här fallet utan Long Slow Distance).

Därför var det spännande att se hur årets Cykelvasan skulle skilja sig från förra då jag klappade igenom ganska rejält efter 60 km. Jag var ett levande rundningsmärke i spåret.

Lite besviken var jag över att mina kompisar stod i startled 2 medan jag fick trängas i led 3. Men jag har inte varit bättre än så i sommar så jag stod där jag förtjänade.

Två och en halv minuts väntan efter att startskottet smällt av innan vi fick passera startlinjen gjorde att jag var en bra bit efter Joakim och Henrik redan vid starten. Men jag stressade inte upp mig utan höll igen lite i första backen. Körde ändå om cirka 50 personer uppför.

Därefter kommer ett par mils cykling på bred grusväg med svagt nedförslut. Det går fort och det är ganska dumt att försöka ta placeringar där. Det går nämligen långa sträckor i 45 km/h och att ge sig ut i den fartvinden för att dra om klungan tär bara onödigt på krafterna. Jag väntade i stället till de lite mer slingriga partierna med att hoppa från klunga till klunga. Okej, om det kom ett snabbare "tåg" bakifrån hängde jag naturligtvis på det.

Pulsen var mycket mer kontrollerad nu jämfört med förra året då det kändes som att jag konstant hyperventlierade. Faktum var att det aldrig blev särskilt jobbigt. Efter en timme kom jag på att jag inte ätit eller druckit något. Svepte en halv flaska av min hemmagjorda gel trots att jag inte kände att jag var i behov av energi.

Regnet hade gjort banan riktigt rolig. Leriga partier fick till och med Cykelvasan att kännas som riktig mtb. Sakta men säkert avancerade jag mellan grupperna. Jag körde med taktiken att jag inte skulle vara så dragvillig som jag brukar. I stället fick de andra göra jobbet så passade jag på att brygga över till framförvarande klunga när det var min tur att dra. 

Under hela loppet lyckades jag hålla mig inom min komfortzon och med ett par mil kvar började jag förbereda mig för en spurt i den klungan jag körde. Även om man inte har något med själva tätgruppen att göra är det ju roligt att leka tävling i den grupp man kör i.

Jag stod emot lusten att hjälpa till och dra. I stället passade jag på att elakt spurta mellan min klunga och framförvarande när jag hade chansen. I bästa fall släppte någon av de bakomvarande cyklisterna och jag skulle slippa dem i spurten.

Somliga cyklister bar sig lite märkligt åt. Gick ideligen på hjul, eller vinglade och var allmänt jobbiga att cykla nära. Inte täppte de luckor heller utan jag tvingades flera gånger gå om och täppa igen för att inte täten av klungan skulle segla iväg. Dessa jobbskåp blev jag av med genom att själv släppa en lucka genom att låtsas pilla med något så det inte skulle se så misstänkt ut. Därefter spurtade jag 20-50 meter och vips så hade de släppt hehe.


Lerinpackning ingick i årets Cykelvasa.

Men min elakhet straffade sig. När det gick som bäst och vi bara var fyra starka kvar i gruppen ökade min kadens misstänkt mycket. Kedjan hade gått av och sprätt iväg långt bakom cykeln.

– Äh det är ju bara tre kilometer kvar och mest nedför. Jag sparkar mig i mål för det tar ju säkert lika lång tid att sätta på kedjan igen.

Eh, hur tänkte jag där? Det är inte alls bara nedför sista tre kilometerna. En del småbackar, massor av gräs och annat segt att sparka sig igenom. Den enda ljuspunkten var att jag tydligen blev publikens idol. Jösses vad hejarop jag fick när jag med höger fot iklickad i vänster pedal sparkade mig fram som om cykeln var en sparkstötting på vintern. När jag krampade i högerbenet och försökte byta ben upptäckte jag att balansen skiljer sig en del mellan höger och vänster ben. Jag vinglade iväg som en full bäver rakt in i ett staket. Så det var bara att krampande fortsätta kickandet hela vägen över mållinjen med samma ben hela tiden.

Jag uppskattar att jag tappade tio minuter på kedjebrottet. Klockan stannade på 3:16 när jag passerade mållinjen. Typiskt! Jag hade kunnat få till en riktigt bra tid. Men, materialet är en del av sporten och inget att skylla på egentligen. Att kedjan gick av berodde nog på att jag fick en så kallad chain-suck i geggamojan. Kedjan trasslade ihop sig och gick in bakvägen i framdrevet. Jag tvingades ta till ganska mycket våld för att få loss den. Det straffade sig senare.

Men vilket kul lopp Cykelvasan ändå är! Det är en skön blandning av landsvägscykling och mountainbike eftersom det är en hel del klungkörning.

Och LSD är verkligen grejen! Nu ska jag skära bort ändå mer av den mellanhårda distansträningen och köra lugnt eller stenhårt i stället.

FörfattarePeter Hampus i
(4) Kommentarer | Permalink

Onsdag, Augusti 13, 2014

Aldrig mer Reynoldshjul

Jag har inte kunnat använda mina högprofilhjul på hela sommaren. Så nästa gång jag ska köpa hjul till min cykel blir det inte Reyndolds i alla fall.

Jag gillade verkligen känslan i min Bianchi Infinito. Mjuk och följsam, men ändå kvick och pigg.
Men det var inte förrän jag satte på originalhjulen igen – Fulcrum raring 5 – som jag insåg att det var kolfiberhjulen som stod för 80% av känslan i cykeln.

Med Fulcrumhjulen blev Bianchin stötig och obekväm medan mina Reynolds Assault gjorde den till en helt annan cykel.

Så klart ville jag använda Reynoldshjulen på min nya BMC Granfondo också. Men icke!
Att konvertera mellan Campagnolo och Shimano ska egentligen vara ganska enkelt. En ny hub och en annan axelände samt en omriktning av hjulet är det enda som behövs.

Men Reynolds har inte kunnat leverera delarna. Sedan i april har jag väntat. Reynolds i Danmark verkar mest sova eller vara på semester, Reynolds i Sverige verkar inte kunna/vilja få kontakt med Reynolds internationellt, och Reynolds internationellt verkar bara strunta i sina kunder.

I augusti kom äntligen delarna och Nordic Cycling som skulle hjälpa mig med konverteringen fick inte av huben. Den hade ärgat fast vilket fick till följd att de drog sönder bakaxeln.

– Vi har haft en del problem med Reynoldshjul som verkar vara väldigt känsliga för fukt, meddelade mekanikern.

Samtidigt varnade han för att jag nog inte kommer att få se bakhjulet under den här säsongen. Reyndolds – liksom många andra leverantörer – tycker inte om att hantera reklamationer.

Nej, Reynolds verkar inte tycka om att hantera beställningar heller. Så, trots att jag gillat att cykla på hjulen kommer jag inte att köpa några fler från Reynolds i alla fall. (Jag har ju några cyklar till som skulle vilja ha finhjul men de får i så fall ett annat märke.)

De DT Swiss R-1650 Tubeless Spline som sitter på min BMC är jag mycket nöjd med. Jösses vad stryk de fått i år. Först gatstenskörning på Flandern runt i upp till 50 km/h. Sedan Skottland runt på vägar som får långloppen i mtb att i många fall vara skonsammare mot hjulen. Men de är fortfarande helt raka. Och mycket sköna att köra med.

FörfattarePeter Hampus i • CyklingPrylar
(3) Kommentarer | Permalink

Sidan 1 av 60 sidor  1 2 3 >  Sista >