Hampus klassiker

”Rule #51 // Livestrong wristbands are cockrings for your arms.
While we hate cancer, isn?t it better to just donate some money and not have to advertise the fact for the next five years? You may as well get ?tryhard wanker? tattooed on your forehead. Or you may well be a bogan.”

Velominati skräder inte på orden, och mitt nyinskaffade Road ID påminner väl lite om Livestrongarmbanden som var populära för några år sedan. Jag valde dock svart. Och ådrorna på bilden är från min hand. Inget annat.

Nu är jag i alla fall lite mer förberedd för en eventuell medvetslöshet på grund av krasch eller utmattning. Förhoppningsvis kommer det aldrig att inträffa, men tyvärr händer ju olyckor.
Just nu ligger en Fredrikshofkollega på intensiven efter en trafikolycka. En kille i min Sub 8 grupp sprang sig till medvetslöshet på Lidingöloppet och kunde inte komma ihåg ett enda mobilnummer när han kvicknade till i ambulansen. Så ett armband med lite uppgifter är ju inte så dumt.

Jag fick några rabattkoder när jag beställde mitt från roadid.com. Hör av dig om du vill ha.

Gävle-Dala skriver att sommarvädret är slut för den här gången. Dalarna kommer att få snö i veckoslutet. Som vintercyklist borde jag inte bli så upprörd. Men har man fått cykla i kortärmat och njutit vill man ju inte tillbaka till vintern.

Och vi har tänkt köra Siljan och Orsasjön runt under fyra timmar. Det kommer att krävas mycket av oss för att hålla 40 km/h i 16 mil. Är det kallt, vått och halt blir det betydligt svårare.
Som tur är får jag mina stänkskärmar från Wiggle idag. Jag slipper förfrysa pungen på grund av allt sprut från mina hjul. Men mina cykelkompisar har nog inte skärm. Så jag tvingas väl duscha i snöblandat hela loppet :-(

Gainomax söker motionärer som gör klassikern och bloggar här: Gainomax Sports team. Jag har varit med i en månad och det är roligt dels att få testa de olika produkterna och ta del av de andra medlemmarnas satsning, tankar och id?er.

Jag gillar att experimentera både med utrustningen och vad jag stoppar i mig. Jakten på de perfekta kläderna, den perfekta cykeln och den perfekta färdkosten tar aldrig slut. När det gäller cykling har jag kommit en bra bit på väg. Men inför simningen är jag en nybörjare. Jag har visserligen varit simlärare, men vi lärde bara ut bröstsim på den tiden så crawl är en stor utmaning för mig.

Eftersom jag vill göra hela klassikern under 20 timmar kan jag inte ligga och plaska i vattnet i Vansbro för länge. Antar att jag kommer att behöva långa och hårda simpass de närmaste veckorna för att klara det. För mig har simningen tidigare tagit slut när jag blivit för kall eller uttråkad. Förra gången jag simmade Vansbrosimmet gjorde jag det bara på skoj. I år gäller något helt annat!

Förhoppningsvis får jag fortsätta som medlem i teamet och kan testa produkterna under träningen inför simningen också.

peter@hampusmedia.se

Ursäkta svordomarna i det här inlägget men i dag har jag varit så irriterad.

Växelvajern har gått av på min racer. Efter att ha fipplat med den i en timme och konstaterat att man måste plocka isär hela handtaget för att få ur stumpen som sitter fast gav jag upp. Irriterad. Mycket irriterad.
Skulle jag plocka isär handtaget? Jo tjena! Jag ger mig fan på att en massa fjädrar och skruvar bara skulle sprätta all världens väg och så tvingas man åka med allt i en påse till verkstan.

Nej, jag gav upp.

En av mina cykelkompisar ringde och frågade om jag skulle med på en tur.

Nix. Ingen jävla social prattur på landsväg för min del. Visserligen skulle det kunna bli intressant med bara två växlar men ändå för mesigt för ilskan som kokade inom mig.

Jag valde i stället att ta min mountainbike på en skakig färd.
Det var en vacker försommarkväll. Myggorna dansade i svärmar i den varma solnedgången. För en gång skull hade jag inte mina lurar i med hård tung rock så jag hörde fåglarnas kvitter. Det fick mig att lugna ned mig lite. Men inte tillräckligt.

Ett rådjur tittade förvånat på min framfart, bara tio meter från stigen.
- Jävla fästingspridare!

Haren som skuttade framför mig på spåret väckte mest irritation.
- Flytta på dig någon gång så jag kan gasa på!!!!!!!!

Men efter ett tag gick ilskan faktiskt över i njutning. Cyklingen kom in i en skön rytm. Inte särskilt hetsigt eller ansträngande. Det bara flöt på.

När jag kom hem, avslappnad, nöjd och glad konstaterade jag att jag förbättrat min tid på mtb-slingan i år med 3,5 minuter. Ibland är det bra att blåsa ur lite ånga och aggression genom motion :-)

Det var nästan 20 grader kallt. Domaren kom in i omklädningsrummet och frågade hur vi ville göra. Gränsen för att en hockeymatch skulle få genomföras gick vid -15 grader.

- Men det finns ett ställe uppe på kullen där det brukar vara lite varmare som jag kan mäta ifrån, sa dommaren.
- Klarar ni att spela så gör vi det.

Jag hade hoppats att matchen skulle ställas in. Sedan tidigare visste jag hur det skulle kännas.

Isen på vår utomhusrink gav ifrån sig ett dovt lite skrämmande ljud när det var riktigt kallt. Snoret i näsan frös till is och händer och fötter tappade långsamt känseln av kylan. Efter matchen kom den stora plågan med oerhörd smärta då man tinade upp, antingen nära ett element eller i duschen.

Men i vanlig ordning spelades matchen. Vi grät tillsammans efteråt i omklädningsrummet när känseln kom tillbaka i våra frusna fingrar och tår.

Jag hade ju kunnat smita iväg tidigare och tina upp mig. Visserligen hade jag blivit kallad mes av mina lagkamrater, men jag hade valet. Den stackars domaren tvingades uthärda hela matchen. Hur skulle det se ut om han gick in och grät en skvätt emellanåt?

Domaren kom in i vårt omklädningsrum efter matchen, tog en bulle och drack upp resterna av vår sportdryck innan han tackade för sig och åkte hem. Vad drev honom? Publiken älskade ju inte hans domslut alla gånger och visade det högljutt.

Jag har varit med i idrottsföreningar sedan jag var fem år. Nu försöker jag ge tillbaka lite genom att själv engagera mig.
Eftersom jag tycker om att cykla och umgås är det ingen stor uppoffring att vara ledare inom Fredrikshof. Snarare tvärt om. Det är enormt stimulerande.

Inom klubben har vi ett “belöningssystem” som gör att om man vill köra Vätternrundan organiserat med klubben, eller få bidrag till tävlingskostnader så behöver man vara funktionär vid något av våra eller våra partners evenenemang.

Mitt funktionärsuppdrag igår var långt ifrån min barndoms hockeydomares kalla lidande. Att vara förcyklist och bana väg för löparna i tävlingen Milspåret bland flanörer och andra joggare på Djurgården var en ren njutning.

Kolla filmen som togs:

Just nu har vi ett par personer på skadelistan i vårt Sub 8 Vätternlag. En killes hälsena har satt stopp för medverkan, och igår fick jag besked att en av våra starka cyklister kört omkull och slagit axeln ur led. Brutna nyckelben och handleder har också drabbat våra medlemmar under vintern, men dessa är tillbaka på cykeln nu.

Värre är det med lagledaren för vårt Sub 9 lag. Han red islandshäst på ett företagsevent i helgen och föll av. Brutna revben, skadad njure och rygg blev det trista resultatet.
Revben läker fort, och om det inte är någon större fara med njurarna så kan man ju cykla Vättern. MEN: man tappar viktiga träningsdagar så här i slutet av uppladdningen. Dels för kroppen, men framför allt psykiskt. Att gå runt och ha ont medan alla andra ser piggare och starkare ut är inte så bra för moralen.

Min ledarkollega - som syns på bilden ovan - var i kanonform när han “gick på hjul” - det vill säga stötte i framförvarandes cyklists bakhjul med sitt framhjul - och landade på ansiktet i diket. Som tur var inträffade detta för drygt en månad sedan och han har nu börjat arbeta upp en kanonform. Men han vittnar om hur formkurvan dök strax efter kraschen. Inträffar något sådant nu så kan det spoliera hela Vätternrundan.

Jag har anmält mig till Lida Loop. Ett ganska tekniskt mountainbikelopp som går en vecka innan Vätternrundan. Egentligen en perfekt formtoppning eftersom det är ett högintensivt lopp som kommer att ge kroppen en chock som den börjar kompensera för de sista dagarna innan Vättern. Förhoppningen är att den “superkompenserar” så att jag blir extra stark till Vätternrundan.

Farhågan är att jag kör omkull bland stenar och rötter och gör illa mig bara en vecka innan årets viktigaste lopp ...

När jag började cykla hade jag alltid sportdryck i vattenflaskan, Enervits GT-tabletter i ett krångligt rör, några påsar “gel” och ett par energybars med mig. Till och med på kortare turer tog jag sportdryck i flaskan.

Nu när kroppen härdats lite och lärt sig bränna fett (de flesta av oss har fett nog för ett par Vätternrundor i kroppen) klarar jag mig i cirka tre timmar på endast lätt saltat vatten.
Men ska man cykla längre än så behövs extra energi. Och den behöver man ta innan man känner sig tom. Då är det ju för sent och resten av klungan drar ifrån.

Vad äter och dricker man i 45 km/h i en cykelklunga där alla cyklar endast centimeter ifrån varandra?

Jag har lärt mig att de där plaströren som GT-tabletterna levereras i inte är roliga att fippla med i farten. Därför petar jag in några tabletter under cykelbyxan längst ned på låret. Det är enkelt att pilla fram en tablett under resåren i farten. Tabletterna är bra att ha när jag börjar känna mig seg i skallen, och för att motverka kramp eftersom de innehåller salter. En tablett i timmen tar jag under cykellopp.

Sportdryck har jag helt slutat med. Att hela tiden suga i sig söt vätska kan inte vara bra för tänderna. Bättre att äta energin.

För att spara pengar började jag baka egna Runekakor. Ultralöparen Rune Larsson har gjort ett eget recept som han generöst delar med sig av (trots att kakorna nu också säljs i butik). De innehåller bara havregryn, sirap, socker och grädde.
Dessa tog mig runt Vättern förra året utan problem.

Men, det finns ett irriterande problem och det är att när jag tuggat sönder kakan och andfådd ska svälja den är det lätt hänt att jag suger ned några havregryn i luftrören. Att hosta och flåsa är inte så praktiskt om man vill kunna hänga med sin grupp

Så, jag testade Gainomax energy bars under ett 15-milspass. Jag har inte gillat “köpebars” tidigare för de har ofta varit för sega och svårtuggade. Men till min glädje fann jag att dessa smälte lätt i munnen. Yoghurtöverdraget smakade också gott. Kanske något för sött i min smak. Men de mättade bra! Paketen var dock svåröppnade så jag rekommenderar att man föröppnar dessa innan turen.

Så fick jag tipset att prova mandelmassa. Köpte ICAs lilla korv efter att ha klämt på en del. Jag ville ha den mjukaste.
Till min förvåning var mandelmassan perfekt att äta på cykeln. En liten korv innehåller 920 kalorier - till skillnad mot en Gainomax 50-gramsbar som innehåller 170 kalorier.
Jag skar korven mitt itu och åt genom att klämma ut en munsbit i taget. Smidigt, praktiskt och lättätet när det går fort.

Om Gainomaxen var söt så var det förstås inget mot mandelmassan. Socker och mandel + lite konserveringsmedel. Det är allt. Men med vatten i flaskan kan man skölja ur munnen efter att man tuggat klart.

Gainomaxen innehåller Fiberblandning [cikoriarot, akasia], fruktos-glukossirap, yoghurtöverdrag (16%) [socker, kakaosmör, yoghurtpulver av skummjölk, laktos, emulgeringsmedel (sojalecitin), surhetsreglerande medel (citronsyra), aromer], proteinblandning [vassleprotein isolat, sojaprotein], sötade tranbär [tranbär, socker, vegetabilisk olja], havreflingor, rice crisps [rismjöl, vetegluten, vetemalt, socker, dextros, salt], sojaolja, maltodextrin, olivolja, hallon (1,4%) rismjöl, surhetsreglerande medel (citronsyra), aromer, kronmaltextrakt, salt.

Förmodligen är själva näringsinnehållet mer rätt i Gainomaxen än i mandelmassan. Men på cykeln är det energi jag vill ha i första hand. Äta nyttigt kan jag göra när jag kommer hem.

Summa sumarum:
Runekaka: Billigt, kul att baka själv, lätt att variera smakerna men något svåräten.
Gainomax: Förvånansvärt god, lättäten, något söt och svåröppnad.
Mandelmassa: Lättäten, mest energi för pengarna, supersöt.

På halvlånga distanspass tar jag med en sort, men på Vätternrundan kommer jag att behöva ha minst två olika sorters energi för att variera smaken lite. Att tugga mandelmassa i åtta timmar står jag nog inte ut med.

Vad äter och dricker du när du tränar och tävlar?

Vad olika träningspass kan vara! Lördagens snabbrunda på 15 mil gick lätt trots att vi snittade 38,5 i cirka tio mil, varav fyra av dem var över 40 km/h.

Idag körde fyra cyklister till Uppsala. En tur på cirka 17 mil. Vi snittade 30 km/h men jag är mycket tröttare efter det passet. Funderade vad det kan bero på och kom fram till följande:

1. En motvind som gjorde att det kändes som om vi hade fallskärmar hängande på ryggen.
2. Kroppen har inte återhämtat sig än från de tre passen jag gjorde i tisdags.
3. 19 personer är starkare än fyra. Att ta vind så många mil som vi gjorde i dag tär ordentligt.

En rejäl lunch i Uppsala gjorde att jag klarade mig de 8,5 milen hem på bara en flaska vatten. Men det tar onekligen lite tid att komma igång efter att man suttit ett tag och vilat och proppat magen full med mat.

På tal om mat: väl hemma testade jag en Gainomax recovery long distance-dryck. Undrar om det var något fel på den. Trots idogt skakande var innehållet klumpigt. På samma sätt som när jag råkade dricka upp en ett år gammal Gainomax.
Men smaken var det inget fel på trots klumparna! Jag kommer ihåg när jag var liten och bad mamma laga välling med “klimpar” i. Det här var nästan samma sak.
Låt oss se hur den sköter återhämtningen. I helgen ska jag cykla 40 mil till nämligen.

Idag käkade jag egenbakade Runekakor på väg till Uppsala. I helgen ska jag jämföra dessa med att ena dagen äta Gainomax och andra äta mandelmassa. Återkommer om resultatet.

Jag har en brokig historik av sponsring bakom mig.

När jag var tonåring och spelade hockey hade vi två sponsorer. En falukorvsproducent och Gunnels damfrisering. Betalning i natura så att säga. Det var på hockeyfrillans tid ...

När jag startade ett rockband försökte jag ragga sponsorer för att få hjälp att betala instrument, högtalare och turn?buss. Det gick sådär. Vi hette Twilight och jag hittade en butik med samma namn när jag kollade i telefonkatalogen.

Följande dialog utspelades när jag ringde och tiggde pengar.
Jag:
- Hej, hör och häpna men vårt hårdrockband heter samma som ni. Och nu ringer jag med ett erbjudande som kan ta ert varumärke ut i stora världen.

Butiksinnehavaren:
- Sorry, men vi pysslar inte med hårdrock.

- Det gör inget. Men ni kommer att åka snålskjuts på på vårt namn när vi slår igenom. Så jag tänkte att ni kanske vill sponsra oss nu innan vi blivit kända. Det blir lite billigare för er då.

- Nej tack. Vi har inga pengar till sponsring.

- Nej men ni kanske vill sponsra oss med scenkläder? Ni är väl en klädaffär?

- Nej jag tror inte det är en så bra id?.

- Jodå. Vi har era kläder på scen, och så berättar vi var publiken kan köpa dem.

- Skulle inte tro det. Vi säljer bara damunderkläder ...

Vi kanske skulle ha bytt namn till “The Transvetites”?

Tänk om vi och de hade vetat att kort därefter skulle ett amerikanskt band slå igenom där sångaren uppträdde i klänning. Red Hot Chillipeppers. Hade kunnat vara vi! Eller inte.

Som medelålders motionär har jag trott att sponsringstiden är över. Men förra året sponsrade Bianchi mig med en cykel mot att jag bloggade om min satsning på Vätternrundan.
Jag blev så kär i cykeln att jag köpte loss den efter att lånetiden var över.

I år spänner jag bågen hårdare och försöker köra Vätternrundan en timme snabbare än förra året. Och idag fick jag en hel karton med “energy bars”, “protein bars” och återhämtningsdryck från Gainomax. Räknenörd som jag är kollade jag nyfiket hur många kalorier jag fått. 24 700 kcal. Det räcker ungefär tre varv runt Vättern. Om man skulle kunna få kroppen att ta upp all energi trots att den utsätts för hårda påfrestningar. Det gör den inte. Så jag måste lära den att bränna fett ordentligt för att stå pall. Lättare också att ta med fett på kroppen än en massa dryck och energikakor.

Så jag roade mig med att räkna ut hur mycket jag skulle gå upp i vikt om jag smällde i mig hela lådan. Dessa kalorier motsvarar cirka 3,2 kilo fett. Det låter inte så mycket. 19 kilo mat blir 3,2 kilo fett på kroppen.

Nåväl. Jag tänker inte försöka gå upp i vikt innan loppet. Det är jobbigt att släpa på en övervikt. Trots att man är smal har man cirka 40 000 kcal i fett på kroppen. Så jag räknar med att det ska räcka med stoppa i mig några tusen kalorier under Vätternrundan via energikakor, gel och sportdryck.

Men den Gainomax jag fått nu kommer att gå åt innan loppet. Jag kommer att snitta 40 mil i veckan de sista sex veckorna. Det blir mycket energi det.