Hampus klassiker

Jag brukar anmäla mig endast ett par dagar innan loppen. När jag har känt på dagsformen, kollat väderutsikterna med mera brukar jag bestämma mig. Oftast kan man få tag på startplats till ett lägre pris då också.

2012 är lite speciellt. Dels verkar boomen för långlopp och klassikern hålla i sig. Loppen blir fulla allt tidigare, och det har blivit svårare att göra klipp på Blocket.
I år vill jag inte vara utan startplats i något av klassikerloppen eftersom jag bestämt mig för att göra den en gång till. Sex år efter första gången, men den här gången på tid. Målet är att göra hela under 20 timmar.

Vasaloppet och Vätternrundan var jag redan anmäld till. Men i november anmälde jag mig till Vansbrosimmet och Lidingöloppet. Sjukt lång framförhållning. Och en konstig känlsa.

Igår kom första belöningen. Reflexer från Lidingöloppet. Betyder det att de räknar med att jag tränar för loppet redan nu?
Jag som har fullt upp med att få tiden att räcka till för Vasaloppet och Vätternrundan. Och då har jag inte börjat min simträning ännu. Lidingöloppet är ju avslutningen på klassikern för mig.

Men reflexbandet funkar ju även när man cyklar. Tack Lidingöloppet!

Det kostar pengar att göra klassikern. Inte bara deltagaravgifter och resor, utan framför allt prylar kan gräva rejäla hål i kassan.

Allt kan ju göras till prylsporter, och jag anar att vi män har lättast att falla i prylträsket. Därför blir man extra glad när man hittat rätt. En sak som verkligen fungerar och håller år efter år rekommenderar jag gärna till nära och kära.

Men precis som “Plus-Sverker” som kastar saker som inte håller måttet i papperskorgen är jag inte sen att både påpeka för leverantörer och alla andra som vill lyssna att produkterna inte fungerade som jag förväntade mig.

Härlig service
I vintras började mina växlar krångla på min mountainbike. Cykelaffären hävdade att det är något man får räkna med när det är kallt. Då fryser oljan i “bodyn” i baknavet.
Jag ringde till Scott, eller rättare sagt deras generalagent och ifrågasatte resonemanget, och de ringde i sin tur till affären och berättade att en ny “body” skickats som de kunde montera in. Dagen efter var cykeln fixad och fungerar nu utmärkt.

I vintras köpte jag en pannlampa som man även kan montera på cykelstyret från Silva. Redan när monterade styrfästet sprack det. Ett mail till Silva var det enda som behövdes. Morgonen efter fick jag svar att ett nytt fäste var på väg i posten.

Samma sak med pendlarmuggen från Primus. Efter en månads användning började den läcka. I min väska dessutom så kläderna blev fulla med kaffe. Jag mailade deras kundtjänst som genast skickade ny med posten.

Jag gillar när de svarar snabbt, och åtgärdar problemet utan krångel. Inget tjafs med kvitton, eller att jag ska skicka tillbaka de trasiga delarna.

Jag testade samma sak med Assos. Det Schweiziska företaget som gör snygga men superdyra cykelkläder. Jag köpte ett par cykelbyxor för cirka 2000 kr i somras. Efter att ha använt dem bara tio gånger ser de mer slitna ut än mina riktigt gamla byxor som jag pendlat varje dag med i över fyra år i ur och skur och som jag använder när jag cyklar mountainbike när det är riktigt geggigt. De byxorna kommer från Cuore, även de från Schweiz.
Ett besviket mail skickades till företaget och jag fick svar ett par dagar senare. Självklart skulle de åtgärda problemet, men de ville se byxorna och kvittot. Inte lika kul att behöva skicka saker till Schweiz. Så jag ska testa affären där jag köpte dem.

I övrigt är jag lite besviken på Assoskläderna faktiskt. Regnjackan håller mig inte torr, och knävärmarna glider ned hela tiden vilket inte motsvarande modell från Craft gör.
Nästa gång jag köper cykelbyxor ska jag faktiskt välja Craft. Lättare att ha en dialog med svenska leverantörer.

Jag har sett klungvurpor på tv tidigare och hoppats att jag aldrig skulle behöva uppleva det i verkligheten. Men i dag hände det på Roslagvsvåren i ganska hög hastighet.

Det var riktigt usla förhållanden i dagens lopp. Kallt, blåsigt och stundtals ösregn. Vi var kalla och genomvåta, och vår tänkta måltid på 4.10 kunde gärna få bli ändå kortare så man fick komma in i duschen tidigare.

Första vurpan inträffade efter bara ett par mil. Malin gick på hjul på framförvarande cyklist i en uppförsbacke, men föll ned i en slänt så ingen annan blev inblandad.

Riktigt usla vägar gjorde cyklingen både oangenäm och osäker. Hål, bulor, djupa sprickor och hala partier med tjära som använts för att laga sprickor gjorde att man var tvungen att vara på helspänn hela tiden.
Vi körde i cirka 35 km/h i snitt och det gjorde att vi under långa perioder låg mellan 40 och 50 km/h. 14 cyklister som ligger tätt efter varandra i två led i höga hastigheter gör att ett oaktsamt agerande kan ställa till det ordentligt.

Här är incidenten som var förvarningen till det som skulle komma:
I en tvär kurva i en brant nedförsbacke fick vi plötsligt möte. Cyklisterna framför mig tvärnitade. Jag låste bromsarna. Bakhjulet hasade och jag vejade åt sidan. Folk skrek på varandra men alla klarade sig. Den som var närmast bilen fick stopp på sin cykel ett par decimeter från fronten.
Med andan i halsen fortsatte vi.

De dåliga vägarna gjorde att vi inte kunde hålla tänkt hastighet hela tiden. Så när vägarna var bättre körde vi desto fortare.

Med två mil kvar får en av cyklisterna längst fram sladd, förmodligen på grund av en skada i vägen.
En person går i backen samtidigt som jag bromsar och vejar undan. Cyklisten framför mig lyckas inte veja utan kör rakt in i första killen och voltar över. En cykel kastas upp i luften, och jag ser allt som i slow motion. Cykeln flyger mot mig, så jag släpper på bromsarna för att få fart igen och undvika att få den över mig.  Jag hör hur den landar och studsar bakom mig.

När jag vänder mig om är gatan full av cyklar, cykeldelar och människor som ligger huller om buller. En person skriker rakt ut av smärta.

Jag skyndar mig att stoppa den mötande trafiken, ber en av bilisterna att ringa ambulans och tittar samtidigt oroligt mot röran av skadade. En cyklist ligger orörlig på rygg på vägen.

Som tur är ligger han kvar enligt “regelboken”. Man ska inte upp och hoppa direkt efter en allvarlig krasch. Om man skadat ryggen eller nacken kan man förvärra skadan om man rör på sig.
Cyklisten sätter sig upp och konstaterar att han inte kan röra höger arm. En amatördiagnos ställs och vi konstaterar nyckelbensbrott.
Upp ur diket kliver så ytterligare en cyklist som förmodligen brutit armen. Men hon är ivrig att fortsätta. Vi övertalar i alla fall henne att invänta sjukvårdare för bedömning. En ledare i bakomvarande klunga (vars deltagare kraschade in i oss) stannar och inväntar ambulans tillsammans med de skadade.

Omtumlade samlar vi ihop cykeldelar och cyklister vid sidan av vägen och släpper därefter fram trafiken igen.

Då hade de flesta i vår klunga redan givit sig iväg. Så Martin Söderlund, Mic Hussey och Aivar Heamägi och jag körde lagtempo de sista 22 kilometerna i mål. Vi trampade på ganska bra. Fortare än när vi åkte med vår stora klunga. Det gjorde att vi körde om klunga efter klunga mot målet. Skönt att få cykla sig varm igen för jag frös så jag skakade när vi stannade.

Vid målrakan bestämde vi oss för att snällt gå i mål som en samlad grupp. Vi som annars brukar spurta och hetsa varandra på träning. Arm i arm rullade vi alla fyra i bredd över mållinjen. Ett lite halvidiotiskt trick kanske med tanke på incidenterna vi råkat ut för tidigare. Men Mic, Martin och Aivar är grymma cyklister som man vågar köra axel mot axel med utan att vara ängslig.

I mål berättade Mic som var en av de som körde omkull i klungan att han inte hade någon frambroms längre, att sadeln satt löst och att framhjulet var rejält skevt ...

Sådana här dagar får man sig en tankeställare. Det är ganska stora risker man utsätter sig för när man tränar eller tävlar på trafikerade vägar. En klungvurpa i sig är allvarlig nog. Vad hade hänt om vi också mött bilar samtidigt?
Jag hoppas att alla inblandade repar sig snabbt och att vi slipper uppleva sådan dramatik igen.

Martin, Mic och jag är glada över att vara i mål.
Foto: Raymond Bergmark

Fler bilder och ytterligare info om vad som hände i vårt lopp hittar du i Martin Söderlunds blogg.

Vi kommer att hålla cirka 35 km/h i snitt, och loppet som är 14 mil långt är lika långt som vi kommer att köra på Vätternrundan innan vi tar första depåstopp. Därför är cykeln kittad med extra väska och extra flaskhållare. Testkörde i dag och flaskorna flög all världens väg. Inte bra. Ganska farligt för bakomvarande cyklister faktiskt.

Runekakorna är bakade och jag ska testa att ta med mig både mat och dryck för att inte behöva göra ett enda stopp under de fyra timmarna.

Dessutom kommer det att regna och blåsa i morgon. Perfekt. Även det är en bra träning inför Vätternrundan. Hittills har det aldrig varit bra väder när jag kört den.

Jag kör tillsammans med bland andra Jonas Sköld och Martin Söderlund.

Öl och glass är bra kolhydratuppladdning har jag hört.

Igår testcyklade jag med en representant från Masgruppen och en cyklist som satsar på att nå sverigeeliten i mountainbike.

Masgruppen var snabbast runt Vättern förra året med tiden 7.06. Leif Dalander som ledde gårdagens cykling kommer att agera draghjälp för årets upplaga av Masgruppen. Han räknar med att kunna hjälpa dem att hålla farten till Jönköping. Därefter släpper han och låter andra dra.

När jag kom till mötesplatsen stod Leif och Tomas redan och väntade. Efter ett snabbt handslag utspelade sig följande konversation:

– Åh, Fredrikshof! Då känner jag mig trygg, sa Leif efter att ha läst på mina cykelkläder.
– Du är gäst här i dag så du får bestämma vad vi ska göra. Jag är fri hela dagen så jag kan cykla från åtta timmar och nedåt.
– Vill du känna spykänslor eller vill du cykla långt? Eller vill du känna spykänslor OCH cykla långt?

Jag hann inte svara innan han fortsatte:
– Du får ursäkta om vi är lite sega idag för vi har kört cirka 200 mil de senaste två-tre veckorna.
– Va? Hur mycket har ni cyklat sammanlagt i då? Jag är bara uppe i 50 mil på racer, svarade jag.
– 350 mil ungefär.

Jag tänkte att det här kan bli intressant. Tur att det är mina gamla hemtrakter vi ska cykla i så jag hittar hem ifall jag blir avhängd.
Vi bestämde oss för att ta en tur på 10-12 mil. Ett så kallat distanspass.
– Vi brukar ha som regel att pulsen inte ska gå över 190 på distanpassen, sa Leif innan han rullade iväg.

I första backen var min puls uppe i 85% av max (166 slag). Det skulle visa sig att det inte var sista gången pulsen var på de nivåerna. Dagen innan hade jag cyklat Siljan runt och då låg pulsen på 65% av max för det mesta.

I backarna brukar vi i min “hemmaklunga” köra ganska lugnt för att inte dra på oss onödig mjölksyra. De här två medcyklisterna körde ungefär 15 km/h fortare i branta backar än vad jag är van vid. Vi låg i +35 km/h i ganska långa sega “motlutor”. Då gäller det att inte släppa hjulet man har framför sig för att inte förlora effekten av att få ligga “på rulle”.

Efter 6 mil jämnade det ut sig lite. Kanske gjorde mina nyfunna cykelkamraters mjölksyraskuld från tidigare dagars hårdkörning sitt? Mountainbikecyklisten Tomas Vilkund gjorde allt färre förningar och på slutet var det faktiskt han som bad oss sänka farten. Skönt att han sa det så jag slapp!

En punktering och en glass hann vi också med.

Erfarenheter att ta med sig från dagens tur:
* Cykling förbrödrar. Jag hade aldrig träffat dessa cyklister men vi hade en mycket trevlig dag ihop. Jag hoppas det blir fler turer med dem framöver!

* Det man i Stockholm kallar backar är mer som små krön i Dalarna.

* Det är ganska stor skillnad på att snitta i 30 km/h som jag gjorde i förrgår, och 33,5km/h i tio mil som vi snittade denna dag. Eftersom pulsen ligger högre går det också åt betydligt mer energi.

* Egentligen ska jag ligga i dessa hastigheter först om ungefär en månad enligt min träningsplan, men det var skönt att få pressa sig lite redan nu.

* När man själv känner sig trött och seg och pulsen rusar så känns det oftast på samma sätt för de andra runt omkring också. Kan man bara tänka på det blir det lite lättare att härda ut när det är jobbigt.

* Tuffa backar eller förningar tar på krafterna, men det går ganska fort att återhämta sig och få ned pulsen när man får ta rygg och lite vindskydd.

* Vilka roliga vägar det finns att cykla på i Siljansbygden! Att åka på träningsläger till Medelhavet känns inte alls nödvändigt efter att ha cyklat några dagar här.

Leif Dalander lagar punka och Tomas Viklund laddar inför nästa uppförsbacke