Hampus klassiker

10 km/h och pulsen på 80% av max. 1-2 dm blötsnö är ganska tungt att cykla genom.

Vi har skojat om att de som inte dyker upp på träningen när det är dåligt väder är gjorda av socker (smälter av vatten). Dagens träning krävde cyklister av hårt virke.
När jag kom till samlingsplatsen vid Naturhistoriska riksmuseet stod redan fyra andra tappra Fredrikshofvare och väntade. Ledarkollegorna Mic, Jonas och Vilma samt Simon.

Det var jobbigt att bara ta sig de tio kilometerna till samlingspunkten. Glasögonen både immade och snöade igen och erbjöd inte bättre sikt än så här:

När Jonas föreslog fika på Statoilmacken i Lill-Janskogen var vi inte sena att nappa. Skönt att sitta inne och snacka lite cykling. (Att prata om cykling är ju nästan lika roligt som att cykla).

Jag hatar verkligen att kliva ut från värmen med svettiga eller regnvåta kläder. De första fem minuterna efter en fikapaus är inte sköna.
Men när vi fått upp värmen körde Mic och jag lite partempo på Elfvikslandet medan de andra rullade hemåt. Fast rullmotståndet var ju betydligt större än luftmotståndet och det var bara stökigt att få ett cykelspår framför sig i djupsnön. Så att ligga bakom sin parhäst var inte någon fördel direkt.

Naturupplevelsen var lite märklig. Massor av daggmaskar låg på snön. Förmodligen försökte de undvika drukningsdöden genom att ta sig upp ur slasket. Men hur klarar de kylan på ytan?
Det knakade och brakade i skogen när träd och grenar gav vika för tyngden från blötsnön. Som tur var hörde man knaket några sekunder innan grenarna slog i marken och hann bromsa.

Jag hade lite problem att få i rätt växel, och kedjan “rappade” av snön som packats mellan dreven.

Två timmars cykling blev det men inte mer än tre mil. Fast varje tramptag räknas ju! Förutom att bli bättre på att cykla i djup snö fick jag lite pulsträning på köpet. Och styrketräning för benen. Cykeln blev flera kilo tyngre av all snö som fastnade, och att plöja fram i djupsnö med tjocka däck tar på krafterna.

Dessutom tränade jag verkligen rundtramp i två timmar. Bra för muskelminnet vare sig man gör det i 50 km/h eller i 10 km/h.

Och vi hade riktigt roligt trots, eller kanske tack vare det galna vädret.
(Fast när värmen kom tillbaka i tårna var jag sugen att gråta en skvätt. Minnen från plågsam upptining efter barndomens iskalla hockeyträningar dök upp.)

Låt dig inte luras av den “bara” vägen. Där träden skyddade cykelbanan hade vi ibland några meters vila innan vi kom ut i djupsnö igen.

När snön slutade yra firade jag första april med att hårdtesta mina nya pedaler.
Jag har ju envisats med att ha samma mountainbikeskor till alla mina cyklar men när mtb:n behövde nya pedaler passade jag på att flytta över de som satt på finracern och sätta på landsvägspedaler på den.

Nu ska väl Vilma, Erik, Mic och alla andra som klagat bli nöjda ...

Jag valde Speedplay dels för att de är dubbelsidiga och fungerar mer likt de spd-pedaler jag är van vid från min mountainbike. Men också för att de erbjuder mer float - det vill säga rörlighet - än de flesta andra pedaler på marknaden.
Ett krånglande knä har visat sig trivas bättre om fötterna kan röra sig mer när jag trampar.

När jag först testade pedalerna hade jag ställt in för mycket rörlighet. Det kändes som att cykla i för stora träskor.

Men efter lite justerande började jag få till det. Dags att provcykla alla backar vi har på norra delen av ön.

Vilken kraft, vilken explosivitet och vilket “schwung” det blev. (Eller var det önsketänkande?)

I den klassiska abborrbacken tog jag i för kung och fosterland.

PANG plötsligt låg jag över ramen och styret. Vad hände?

Kedjan hade gått av och det var mycket nära att familjelyckan gick samma öde till mötes.

Var det de nya skorna med karbonsulor och de nya pedalerna som för första gången lyckades överföra hela min enorma styrka till cykelns drivlina?
Eller var det så att kedjan hade gjort sitt efter cirka 900 mil på cykeln?

Jag väljer att tro på det första. Mycket bättre för självförtroendet som fick sig en ordentlig smäll under passet. Förhoppningsvis rådde syrebrist på ön för jag fick inte i mig tillräckligt genom munnen och näsan – skulle ha behövt andas genom öronen och alla andra kroppsöppningar också – då jag plågade mig uppför backarna eller pressade mig i intervallerna på de platta partierna.

Vilken enorm plåga det är för kroppen att gå från mysiga lågintensiva långpass till högintensiva intervallpass.

Ett glas mjölk och en banan är min återhämtning efter tuffa pass.
Gainomax har flera gånger haft reklam som säger att vi inte ska äta upp apornas mat utan dricka deras återställare i stället. Fyndigt. Men är det bättre än banan?

Kanske ska man låta sig sponsras av dem för att kunna jämföra?

Jag minns när jag hittade en ett år gammal Gainomax i en låda. Den var lite klumpig men smakade fortfarande gott. Det kan man åtminstone inte säga om en ett år gammal banan ...

http://gainomax.com/sports-team/

Jag ska först erkänna: jag blir ofta irriterad på mina medtrafikanter när jag cyklar till jobbet. Med hög röst uppfostrar jag dem gärna i vilka trafikregler som gäller.
Ringklockan har använts flitigt, men folk har börjat ignorera den. Demonstrativt fortsätter de att gå mitt i cykelbanan. Och bilisterna hör ju inte ens det fjantiga plingandet.

Som tur är finns nu en tuta som pumpas upp med cykelpump och ger en 110 dB hög signal. Ungefär som en lastbilstuta. Tydligen ska en uppumpning räcka till cirka 15 tutningar. Ungefär lagom för en färd mellan hemmet och jobbet.

Incidenten som inträffade i morse hade förmodligen inte hänt om jag hade haft min tuta. En kvinna gick mitt i cykelbanan, jag plingade men hon hörde inte - eller låtsades inte höra. Så jag ropade hallå, men hon fortsatte att ignorera mig. Då vrålade jag vilket fick reaktionen att hon förvånat hoppade till och började springa. Rakt på mig. Men hon var mjuk i kroppen så det gick bra. Jag tog henne med axeln.

En diskret 110-decibelstutning på tio meters håll hade fått henne att fatta lite tidigare hehe.

http://www.deltacycle.com/Airzound-Bike-Horn

Som en typisk tabellbitare och statistiknörd älskar jag all data som mina Garmins ger mig. Puls, hastighet, sträcka, max, min, medel, till och med en karta som visar var jag varit kan jag se när jag för över datan till min dator. (Jo, det heter så. Och datorn är faktiskt den där lådan som många envisas med att kalla hårddisk).

Utan pulsklocka eller cykeldator känner jag mig lite naken och vilsen faktiskt. Så det var med en nyfiken, pirrig och smått skeptisk känsla jag gav mig iväg på veckans första träningspass utan dessa hjälpmedel.

Tröskelintervaller stod på schemat. Med mjölksyratröskel menas den intensitet man kan träna där kroppen precis hinner göra sig av med mjölksyran som bildas. Strax under tröskeln kan man träna länge. Strax över tröskeln hamnar man i en slags “skuld” som gör att när man ackumulerat för mycket mjölksyra så vill kroppen gå ned i intensitet för att slippa smärtan. Ju högre över sin mjölksyratröskel man pressar sig desto snabbare tar man sig mot slutet av vad kroppen mäktar med.

Jag vet att min mjölksyratröskel ligger i spannet 80-85% av min maxpuls. Men hur skulle jag klara av att hamna där utan pulsklocka?

Det gick faktiskt över förväntan. När jag ligger nära tröskeln blir andningen snabbare. Det är inte enkelt att föra ett samtal, utan man kan endast säga korta fraser i taget. Så det var bara att trampa upp till den känslan och hålla sig där nio minuter i taget. Gick andningen ned så pressade jag mig lite till, kände jag syran växa i benen slog jag av lite. Efter ett tag kunde jag ganska exakt anpassa ansträngningen.

Men när jag kom hem fattades något i min rutin. Att få se hur intensivt mitt pass varit, hur långt jag kört och hur många kalorier jag förbrukat brukar vara en trevlig avslutning. Nu hade jag bara mina ansträngda muskler som bevis för att jag utfört passet.

Det har varit en tuff vecka. Säger kroppen. Låren, knäna och ryggen ömmar efter tre ganska tunga pass med tröskelintervaller, styrkeintervaller och snabbdistans. Jag får väl lita till att kroppen känner rätt. För enligt pulsklockan har jag vilat.